NP-utredningar

Har era barn svårt med känslor med?

Det är ju en bra fråga.:)

Jag hittade något bra på nätet nyss som jag tänkte dela med er. Förklarar väldigt bra:

En distinktion mellan Aspergers syndrom och autism är gradskillnaden i "theory of mind" enligt Tore Duvner:

"barnet med autism lever i sin egen värld, medan barnet med Aspergers syndrom är i den här världen men på egna villkor"(1998 s.102).

Hur menar du? Min dotter fastnar i känslan att vara arg och har svårt att släppa det, men annars tycker jag inte att hon har problem med sina känslor. När hon blir arg kan det alltså pågå i flera timmar.

Svårt, men som min son pratar aldrig om hur eller vad han känner. Han bryr sig inte om vad nån annan känner heller. Dessutom vet han inte varför man säger förlåt och han kan inte skillnaden mellan kompis och klasskompis. Arg kan han bli men han kan inte säga varför.

När du säger det så pratar nog inte min dotter heller så mycket om känslor, men för hennes del tror jag att det har med åldern att göra en del. Det är ju inte så lätt att sätta ord på sina känslor när man är 4 år.
Däremot är hon väldigt empatisk tycker jag och vill gärna hjälpa till att göra någon ledsen glad igen eller ta hand om någon som är sjuk.

Nä då kanske det är svårare. Min son är ju ändå 8,5 år.

Idag antydde jag till personalen på dagis att jag inte tycker att de berättar precis vad de ser. Den i personalen som är mest ärlig om situationen runt lillan sa att dagen inte varit så bra, att hon liksom varit i sin egen värld och inte släppt in någon annan. Jag sa då att jag uppskattade att hon berättade precis som det var och inte vad hon trodde att jag ville höra. Jag sa att de andra inte alltid säger hur det har varit utan lindar in det, och det hjälper ju inte oss.
Hon blev förvånad och sa att de andra säger till henne när lillan har haft en dålig dag.
Hon sa också att de är lite rädda att säga för mycket negativt så att man blir ledsen, men jag sa att jag blir mer ledsen av att inte veta.

Hoppas att detta samtal leder till något bra.

Hej igen! Har varit borta från tråden men fortsätter gärna skriva här med er. :) Har läst igenom vad ni skrivit! Min sons problematik förutom att språket inte är riktigt som jämnåriga så sa logopeden att han inte har något "utvecklat lekbeteende". Hon menade väl mest att går något en gång som han försöker, så försöker han igen, men klarar han det inte första gången så vill han inte mer o går därifrån. Hemma springer han mest runt planlöst i lägenheten och pillar på allting, titta i böcker o annat är totalt omöjligt o något jag slutat med tillfälligt, han vill ju inte o kan ju inte tvinga honom sitta kvar. Det är som ni säger också att han kan te sig precis normalt och folk kan ju rycka på axlarna och säger det ena eller andra beteendet har det o den orsaken etc. men det är när man skrapar lite på ytan som ni säger då man märker att saker o ting faktiskt är annorlunda.

Men jag pendlar mellan hopp o förtvivlan, på morgonen kan man tycka allt är hur bra som helst och sen några timmar senare kan man verkligen undra vad som är galet. Det pendlar mycket.

Något som är uupenbart för de flesta iaf är ju att han är enormt högljudd, mycket krävande och trots jag gör allt så känns det aldrig som det räcker till så man känner sig ofta själv dålig. Men kan emellanåt förutspå om han ska få ett utbrott o bli arg över något särskilt, då jag ser till att hindra att detta uppstår genom att avleda han på något sätt. Han har vissa raseriutbrott o det har ju såklart de flesta barn emellanåt men känns som de i princip uppstått "från ingenstans" och då finns det inget som lugnar han o skriker hysteriskt. Vill inte vara i famnen eller någon annanstans utan ser mest ut som han inte vet vart han ska ta vägen, känns på ngt vis okontaktbar men ändå inte, inget man säger eller gör hjälper o sen efter kanske 15-20 min så vänds humöret plötsligt igen.

Han är mycket pockande på uppmärksamhet så jag gör i princip inga vardagsbestyr när han är vaken (inte ens lagar mat, middagen gör jag kvällen innan när han sover). Allt är helt enkelt lite mer ansträngande än för de flesta skulle jag tro, vilket gör att allt sammantaget inte känns helt normalt. Det är när man lägger ihop allt vad gäller språk, vaknar tätt på nätterna, krävandet, hur han leker etc etc.  ja då känns det ändå befogat med en np utredning.

Samtidigt så kan han ju kännas väldigt normal, men ibland känns det som att jag kanske förstår vissa saker som han egentligen inte gör för att han kan svara med ngt "m" elelr skaka på huvudet, men ändå gör precis tvärtom, så jag blir väldigt förvirrad själv av vad han egentligen kan o inte kan förstå vad gäller vissa saker.

Jag tror också att det känns olika, ibland att något är galet o ibland att allt är helt normal, beroende på situation. Jag är ju liksom vad vid hur han är hemma så det blir ju "normalt" för mig att ha en sån krävande vardag men sen om man kanske umgås med andra barn i samma ålder, att man känner mer då att han är speciell emellanåt o framförallt vildare.

Undrar om ni kan svara på detta men har era barn runt 1,5-20 mån åldern upprepat ord? Sonen säger ju där (dä) men när vi är ute, åker kommunalt etc så säger han det HELA tiden, ibland pekar han med pekfingret elelr hela handen och ibland inte. Så himla tjatigt att höra det typ 300 grr per dag. :P men sen tänker jag också, han är ju fortfarande liten, så han kanske säger det just för att han inte kan så många ord, men jag har ändå aldrig märkt något annat barn som säger det precis hela tiden.

Jag ska förövrigt också göra utredning på sonen i farsta, känns bra där på första mötet tyckte jag!

Utredning börjar nu den 18e och kommer vara klar den 25 okt. Nervöst!

Ops, såg jag skrivit väldigt långt nu. :)

Hej, får jag smyga mig in här?

 

Jag har en tjej på 14 som jag vill få utredd. Ska besriva henne lite kort.

Bryr sig inte omnågon pratar ellerpratar i telefon, vill hon något så är det nu, kan inte vänta

Finns inga nyanser, blir hon arg eller irriterad så exploderar det, stormar iväg och gärna gömmer sig

Kan aldrig se sin del i det som hänt

Leker med småsykon helt hysterisk sen smäller det bara till såvill hon inte mer eller blir arg på dem

Har svårt att förstå skillanden med ålder, vad hon kan göra med en på 4, 8 eller 10år

svåra problem med koncentrationen

kan inte sitta still, små rörelser, pillar med en penna, fipplar med tvdosan, snurrar fransarna på en filt etc

extremt dåligt arnbetsminne och dyslexi

ser inte orsak och verkan

faller som i trans framför tvn kan inte distansera sig är det minsta lilla ledsam sprutar tårarna

är superduktig att "arbeta" till exempel hjälpa till i ett fik på idrottstävling, tydliga uppgifter och finns att göra hela tiden då är hon oslagbar, men, om jag säger kan du hjälpa till att städa köket. Så en öppen fråga så säger hon ja men inget blir gjort. Hon kan ta diskmaskinen, men den fylls inte, bordet torkas inte etc.... då blir hon handfallen.

Inge vidare kompisrelationer aldrig någon som ringer och hon gör det inte heller

iniativlös

Fixar inte en förändring i planer. ex igår skulle hon på en sak, jag sa kvällen innan,om både jag och pappa ska på föräldramöte får du ta bussen hem annars blir du hämtad. Igår morse sa hennes pappa att du blir hämtad för jag stannar hemma. Hon blev då som tokig för mamma har sagt att jag SKA åka buss!

Listan kan göras hur lång som helst....

Jag känner att något inte stämmer, vad får ni förspontan reaktion?