Vår- /Sommarbebis 2012 efter IVF

Ååå nu är jag så orolig inför RUL på tisdag. Tänk om lille bebis inte lever. Har inte känt den på ett par dagar.... :(

Gulia84: Jag kände inte varje dag runt RUL heller och var jättenervös för det. Om några veckor kommer du att känna buffar och sparkar varje dag. Det kommer att gå jättebra på tisdag. Ska tänka på dig då, jag ska också in på UL. Vi går var fjärde vecka på TUL eftersom det är tvillingar.

Vi har inte köpt något ännu, lite kläder från Tradera bara. Har kollat vagn på Blocket, men vi måste ha en speciell vagn för att få in den i vår bil. Sängar tror jag vi också kommer att köpa på Blocket. Ibland får jag panik över att vi inte har något färdigt men samtidigt är jag rädd för att göra klart allt.

Vi har blivit erbjudna föräldragrupp genom BM, jag tänker att vi går dit första gången och ser vad det är för människor. Det jag är mest orolig för är att det ska sitta massa tjejer som är 10 år yngre och som blivit gravida på första försöket typ och som klagar över alla krämpor osv. Kanske är löjlig, men jag orkar inte med det, hade också tyckt det hade varit jättebra med en IVF-mammagrupp som någon skrev om tidigare.

Jag har så mycket behållning av er, man går igenom samma saker, har lite olika erfarenheter,men alla är väldigt ödmjuka och stöttande! Tack för att ni finns!
Kram!

Jag förstår och håller med i det mesta om vad ni skriver om föräldragrupper och okänsliga mammor som haft det lätt att bli gravida.

Jag har exempel på människor i min direkta närhet som jag undrar om de är riktigt kloka eller inte.

Ett exempel: Precis efter ett misslyckat FET satt jag på facebook och surfade runt och jag var allmänt låg. Min svägerska (som då var höggravid) poppade då upp på chatten och undrade hur det gått och jag svarade att jag var väldigt ledsen. Hon svarar "åh nej vad tråkigt.." sedan följt av "du, jag ska på bröllop i helgen och jag undrar vad du tycker om den här gravidklänningen" och så skickar hon mig en länk till en gravidshop med ja, en gravidklänning..

Och om mamma IVF-grupper....
Jag vet inte om jag skulle föredra det heller, vi bor i Stockholm och går på Mamamia där en stor andel av alla blivande föräldrar är väldigt "gamla". Det är inte alls ovanligt att det är 40+ mammor i vänterummet.

Givetvis vet jag inte hur stor andel av dem som gjort IVF, men vad jag vet är att väldigt många av dessa mammor har medvetet väntat med att "skaffa" barn och ju längre man väntar desto svårare blir det ju.

Jag satt verkligen och blev på riktigt dåligt humör när den där serien med Reneé Nyberg gick.
Tror den hette Drömmen om ett barn.

Då var det ett Djursholmspar som öppet sade att ingen hade haft lust att skaffa barn (åh vad jag hatar det uttrycket) och när de sedan 40+ fick lusten till det, ja då svek fertiliteten och de fick genomgå IVF.

De lyckades och sedan när Reneé kom hem till dem för att träffa den nyfödde bebisen så klagade mamman bara mest över att hon inte fick vara sig själv längre, och att bebisen störde henne sömn så mycket.

Jag minns tydligt en sak hon sade, något i stil med "det är fantastiskt att se in i ens egna ögon men de där ögonen känns väldigt krävande klockan fem på morgonen"

Och hade en sådan kommentar fällts från en IVF-mamma i min grupp. Ja... Då får vi hoppas att jag var på bra humör den dagen.

De som inte har genomgått IVF vet ju inte vad vi har fått gå igenom. Och alla de flesta jag följt härinne vet jag har kämpat med att få barn i flera flera år.

Kan man inte få en sådan mammagrupp? 

Men herregud - hur okänslig kan man vara egentligen?

Jag har också problem med folk som gnäller över hur jobbigt det är med gravidkrämpor och spädbarn. De flesta jag känner var väldigt förstående och undvikit dessa ämnen, men särskild kompis fick jag ligga lite lågt med en period eftersom hon bara klagade hela tiden... Fattar såklart att det är jobbigt, alla runt omkring har ju/har haft spädbarn, men man kan väl gnälla till någon annan än mig? Undvek också att umgås i grupper där alla hade barn, för självklart finns de inte så mycket annat att prata om när alla har barn i småbarnsåldern. Jag förklarade också varför och alla var väldigt förstående.

Ja, IVF-mammagrupp hade varit fint, som sagt. Men vi är ju några här? De som bor i samma stad kanske vågar träffas någon gång? :) Om alla som vill skickar sin e-post och var de bor till min familjelivmail, så kan jag maila tillbaka till alla, med lista på mail-adresser och ort - så behöver man inte lägga ut var man bor här? Bara en idé...

Kram på er!

Jag kan svara här; jag bor i Stockholm som sagt. Men Pingu är tillverkad av oss på Akademiska i Uppsala 
 

Jag är nog lyckligt lottad. Har ingen som gnäller i min närhet. Men folk som slänger ur sig: "Nu vet vi att du inte är oskuld, hur känns det att bli tjock och en chef som taffsar på magen får jag stå ut med istället. Skällde dock på honom och dag att det inte är OK att krama mig bakifrån och anse att min mage och vårt barn är till för alla att ta på. Blä vad äcklad jag blev.

Den 5/3 ska vi på första träffen för att känna efter lite och sr vad det är för folk. Är inte intresserad av en massa 18åringar. Känns inte som man har nåt gemensamt när det skiljer 10 år och man gått igenom allt detta.
Det är gött att kunna gå in här och få lite stöd och pepp när man behöver det!

Gulia84: Vad bra att du sa ifrån till din chef... fy vad otrevligt att han håller på så! Min chef har slutat fråga hur jag mår hon frågar bara; "hur mår magen".. jag vet inte riktigt vad jag ska svara... kanske ;"jotack, för tillfället är den väldigt förstoppad men jag har ätit lite laxermedel så snart mår den nog bra igen"...

Jag har en väninna som kan vara väldigt okänslig, hon tänker inte innan hon öppnar munnen. När jag ringde och berättade om mitt tredje missfall så lät hon mig prata kanske 2 minuter sedan fick jag lyssna på hur trött hon just då var på att vara mamma, hur jobbigt hon hade det, hur trött hon var etc etc...
Min kollega slängde ur sig när jag fick mitt andra missfall "ja, det verkar ju vara helt kört för er att få barn, eller hur?" Jag vet att det är någon mening att ta åt sig, de fattar inte vad de säger, men visst blir man ledsen.

Åh, vissa människor är verkligen helt okänsliga och knäppa!!! Min allra bästa vän är den som sårat mig värst, och jag kommer aldrig förlåta det hon sa... Usch! Jag hade precis fått reda resultatet från utredningen när hon ringde. Läkaren hade skickat ett brev där det stod att min mans prov gav misstanke om manlig immunologisk infertilitet, och att dom skickat remiss till Sahlgrenska för IVF. Detta var inga goda nyheter för mig just då, dels för att jag inte hade någon aning om vad man menade med immunologisk infertilitet, och dels gör att Ivf var skrämmande och otäck innan jag hade läst på om det och pratat med andra som genomgått behandlingen. Jag hade gråten i halsen när hon ringde, och hon frågade såklart hur det var fatt. När jag berättade vad jag nyss fått reda på så sa hon typ: Nu får du fan sluta gnälla! Det är så jobbigt att höra på dej hela tiden, kan du aldrig vara positiv. Först gnällde du om ridolyckan och hur jobbigt det var, sedan var det om din svärmor, sen om missfallet och nu om att du inte blir gravid. Finns det inget i ditt liv som är bra eller?! Jag vet inte hur många gånger jag har erbjudit dej att komma hit och leka med mina barn! (som om det skulle hjälpa mot min barnlöshet!!)

Sommaren 2008 hade vi precis startat bebisverkstan. Då gick jag omkull med hästen jag red och bröt ett nackutskott, knät, foten och nyckelbenet. Jag punkterad en lunga, fick hjärnskakning, drog av kors och ledband i knät och fick operera ihop mitt nyckelben eftersom det var som ett pussel. Låg inlagd två veckor på sjukhus och fick träna sjukgymnastik i två år... Och fick inte bli gravid på ett år. Jag har fått en invaliditetsbedömning på 11% och har besvär efter olyckan, som värk och problem med knät. Efter det när vi äntligen fick börja försöka bli gravida blev min svärmor sjuk och dog, vilket tog hårt på både mig och min man såklart! Sommaren -10 blev jag äntligen gravid, men lyckan försvann när jag fick mf i v 13. Då hade jag tydligen också gnällt för mycket till henne... Och efter det så hade jag dessutom mage till att gnälla över min barnlöshet!! Usch och fy, hur kunde jag låta henne höra på allt det där tråkiga!!

Det värsta var när hon sa ordagrannt: " Jag vet inte hur det är att inte bli gravid, men du vet inte hur det är att vara mamma heller". Detta för att jag inte hann och kunde komma och sova hos henne och hennes döttrar när pappan var iväg på jobbresa. Jag hade fullt upp på jobbet, och man kan ju fan inte behöva ta semester för att hon behöver avlastning med barnen när hon har både sina föräldrar och svärföräldrar i närheten.

Jag blev så jäkla besviken på henne då.., hon och hennes kille har blivit gravida på första försöket alla tre gånger. På fyra års tid har dom hunnit få två barn och den tredje föds vilken vecka som helst... Visst förstår jag att det är jobbigt med barn så tätt, men det är helt skälvförvållat. Jag skulle vilja se hur det hade vart om rollerna vart ombytta, om hon gått igenom det jag gjort... Jag vet dessutom att jag inte vart gnällig, alla andra vänner och bekanta säger precis tvärt emot att jag är så himla glad och tålig, och alltid ser det positiva i negativa händelser.

Men hennes ord tog hårt, jag kan tänka på det fortfarande inland fast det är ett år sedan nu. Men det är bra för jäklar vilket tempo jag får upp på mina långpromenader när jag börjar tänka på det ;)

Julia82: jag blir alldeles mållös! Hur sjutton kan en kompis säga så till en vän! Sitter och bara skakar på huvudet. Och är mäkta imponerad över allt du har gått igenom och fortfarande kämpar! Du har all rätt att gnälla, du har inte gett upp, du är otroligt stark! Är ni fortfarande kompisar?  Har du tagit upp det hon sa till dig?
Du är otrolig, tjejen!

Jag förstår mig inte på människor ibland. Hur kan folk med att va så okänsliga? Kan man inte försöka sätta sig in i situationen liiiite?
Klart att sånt sitter kvar ett bra tag Julia, man tror ju inte sånt om en vän.