Det var många tråkiga inlägg jag fick läsa idag till frukosten,
STOR KRAM till er alla som är oroliga, har fått tråkiga besked, och till er som mår illa och mår
skit helt enkelt!
Läste att det var en som hoppar ur tråden för ett tag, kan förstå dig. Men jag själv känner att det är
så skönt att inte vara den enda som delar med mig av tankar och känslor som inte bara är positiva.
Många av oss har har ju inte "släppt bomben" (menar ju då inte pruttat, för det tror jag att vi alla gör MKT mer, eller så är det bara jag, och då får jag skämmas lite nu...) och då är det ännu mer påfrestande att må dåligt, inte bara fysiskt för att man mår illa, är trött & äcklad, utan de flesta av oss tycker ju att det är psykiskt påfrestande, man har helt plötsligt fått tvångstankar att man MÅSTE ha kebab NU, orolig som f*an för att något ska vara fel med miraklet, dåligt samvete för att man inte hinner med sina barn,man & hushåll, pms from hell och samtidigt känna att man är ju så otroligt lycklig men kan inte visa det på det sättet man önskar.
Detta är så otroligt påfrestande att gå igenom och otroligt viktigt att prata om!
Även om man har en bra kille man kan prata med, så förstår han ändå inte riktigt så som en annan gravid kvinna gör (gör han det så har han varit kvinna, fött barn och sedan opererat sig).
Här inne behöver vi inte påpeka "men jag är ju så klart lycklig ändå" för det vet vi ju allihop! Och det kommer komma en tid då vi kommer prata om "idag kände jag bebisen sparka", "titta på min fina bebismage" och "NU ÄR H*N HÄR!!!" och ja, det finns risker för att vi även får trösta och stötta varandra länge fram.
Håller ni med mig? För är inte detta en tråd då vi ska följas åt, genom första trimesen med all skit det innebär, andra trimesen när magen känns lagom stor och bebisen sparkar mysigt för att sedan i tredje trimesen stötta varandra att ooooorka håååållaaaaa uuuuut, fast vi är som flodhästarpå land och benen är vattenfyllda?!