conda skrev 2012-04-10 10:18:54 följande:
Här är en till som ska föda i Jönköping. Kommer ha med mig två par neutrala byxor och bodysar i både rosa och blått =), fördelen när man har tre barn av olika kön sedan tidigare, man har kläder i överflöd... Förra gången åkte jag hem efter 10 timmar men denna gången måste jag nog stanna då. Dels pga av diabetesen men också dels för att få igång amningen ordentligt. Har ammat två barn mycket men yngste sonen fick fel sugteknik och det var med många tårar jag fick lägga av att amma efter två månader. Kommer inte ha med napp då jag är orolig för att det ska påverka sugtekniken igen (hade napp med mig förra gången).
Ensortsmamma: Mitt första barn dog i magen v. 41, när jag väntade barn två gjorde jag inte mycket annat än planerade begravningen. Jag vågade vare sig hoppas eller tro på att det skulle kunna gå bra. Tror nu så här i efterhand att det var ett sätt att försöka skydda mig själv och mitt psyke om det skulle gå snett igen. Förstår mycket väl hur du känner, oron och sorgen kommer att finnas där vare sig du vill eller inte. Sen tror jag faktiskt att om min son hade dött så hade det blivit ännu jobbigare för att jag inte hade haft några positiva minnen av graviditeten. När det gäller Lina så minns jag graviditeten som den bästa jag har haft och dygnet vi hade efter förlossningen var den mest minnesvärda dagen i mitt liv...
Man pratade förr om ett sorgeår, det pratas inte så mycket om det längre tyvärr. Men det är som allra jobbigast att genomleva det där första året, alla dagar, stora som små som ska tas igenom. När man väl gått igenom alla dagar en gång så blir det lite lättare andra gången. Nu, 13 år senare, så minns jag fortfarande doften av Lina när jag sluter ögonen. Jag kommer aldrig glömma henne vilket känns skönt då det var det jag var mest orolig för när jag förlorade henne. Skillnaden nu är att sorgen inte gör ont längre, vissa dagar är lite tuffare, årsdagen, namnsdagen och systersonens födelsedag men det är hanterbart nu för tiden... Alla kramar till dig!
Här sitter jag med tårarna rinnande, jag lider så med er som har behövt vara med om den värsta mardrömmen man kan tänka sig. Ni är så starka, tur att ni har varandra som kan förstå vad den andre har gått igenom. Kramar till er
Jag betalade 