Noll tolerans!

Min dotter säger ofta vid matbordet "man måste smaka på allt" fast ingen av oss nånsin har yppat de orden Hon har väl fått med det från dagis antar jag.. Däremot säger vi (jag) att nej det måste man inte, man får smaka och äta det man själv vill.

Jag kan inte komma på att jag någonsin sagt så heller, däremot vet jag att jag sagt att man inte skall vara rädd för att smaka på nya saker, ibland älskar man det och ibland tycker man inte om det alls

Min säger ofta att hon inte vill prata med folk hon inte känner igen, något jag tänkte dra upp med dagis och kolla om de sagt där, för det är inte okej alls i min värld, jag vägrar lära mitt barn att främlingar är farliga.

Jag tror inte på att tvinga, ibland måste man ju dra gränser, tex blev min dotter av med sin fria tillgång till tuschpennor på sitt rum efter att hon och kusinen målat, vilket jag egentligen tror var kusinen, men då fick hon inte ha dem på rummet mer. Men egentligen så har min dotter lärt sig städa genom att jag städade upp på hennes rum innan det var dags att sova redan när hon var liten, sen hjälptes vi åt och så gör vi idag också. Samma med mat är hon mätt så är hon mätt.

Nu skall jag dock bege mig av och hämta henne. Ha de gott.

Där har vi ett exempel på mina föräldrars respekt för mig. Jag älskade hästar när jag växte upp (har inget emot dem nu heller, men ni vet kanske hur det var när man var liten ), och även om de, och i synnerhet pappa, åt hästkött så skulle det aldrig ha föresvävat dem att tvinga mig att smaka

Tja, vi äter rå fisk också, min son har älskat sill sedan han var året. Sushi däremot är inte min pryl

Bara läst TS.

Men, för det första, så har du bara ett barn. Kom tillbaka när din tvåa är fem år gammal så har du troligtvis lite annat att säga i frågan. Min etta är lugnet själv och vill inget annat än att samarbeta och lyssna på oss. Hon gör alltid som vi säger och har aldrig fått ett enda utbrott. Är 7,5 år gammal.
Jag var rätt kaxig som förälder tills nummer två kom. Tjohej! Inte samma barn som ettan precis. Nu får se vad det blir av trean, han är ännu bara 9 månader, men även han är en egen individ.

För det andra, håller jag med dig! Jag tycker du gör fel i att hänvisa till din egen son (se min kommentar ovan) men håller med om att det daltas för mycket. Vissa saker ska göras. Har själv hållt fast skrikande barn under tandborstning och slängt ner leksaker i en pappkasse när hon (ja, nr två såklart :)) vägrade städa. Nästa gång städade hon.

Vissa frågar mig: "Men accepterar dom det?" om saker som att ligga kvar i sängen på kvällen. Och då undrar jag samma som du - vaddå "accepterar"? Det bara är så. Om hon går upp igen lägger jag tillbaka henne. Kan göra det i timmar om det behövs. Till sist förstår hon vad som gäller. (Ja, gäller bara nr två, ettan har aldrig gått upp.)

Behöver jag tillägga att det gäller inte barn med en specifika svårigheter eller diagnos? Såklart.

Eller för att bilda sin åsikt på smaken och inte bara på en
uppfattning.
Skulle vi alltid tänka på vad maten är gjord av i stället för att smaka skulle inte blodpudding vara så populärt.

Ang mat är jag helt grön. Vår dotter 2 1/2 äter bara på dagis(säger dom) hemma dricker hon bara välling. Vi erbjuder mat varje dag när vi äter, hon pillar lite och sen är det bra. Tänker att de kommer när det kommer. När jag försökt göra specialmat till henne och hon ändå inte
Äter bli jag bara less. Tids nog måste hon väl börja äta.

Min mamma (som arbetar som distriktssköterska på bvc) säger att om små barn får i sig sina två flaskor välling om dagen och går upp i vikt som de ska så behöver man som förälder inte oroa sig. Det värsta man kan göra är att "göra det till en grej". Tjata om att barnen ska äta osv. Antingen leder det till att barnet äter för att föräldrarna vill (och inte för att de själva vill) eller så vägrar de helt enkelt att äta alls. De får hur som helst en konstig relation till mat. 

Så du gör helt rätt! Barn som är i den åldern din dotter är äter ofta inte så mycket, de har ju så mycket annat att tänka på :) 

Låter klokt tycker jag...själv åt jag bara 2-3 rätter fram tills jag var 5 år ungefär, inga problem där heller, var glad att mina föräldrar aldrig gjorde mat till tvång eller obehag, tyvärr gjorde dagis/skola det.

Bvc tyckte dessutom att det var helt okej att jag bara åt de få rätter jag kunde...tror man gör sig själv en otjänst genom att tvinga och krångla med maten, de allra flesta barn petar endå i sig det de behöver.

Med din egen logik vill jag säga: kom tillbaka när din tvåa är 15 år. Det som många tror är dalt är faktiskt att man grundlägger en respektfull dialog som kan fungera ända upp i vuxen ålder.

Att hålla fast en skrikande femåring kan vi alla men vad gör du när h*n är större än du och hormonerna sprutar? Är det inte lite smart att skapa och gemensamt utveckla en respektfull dialog där ni lär känna varandra och kan förhandla och jämka?

Tonåringar är inte så bra på att "acceptera" , särskilt inte med motiveringen att "det bara är så". Jag kan inte låta bli att le vid tanken på att ens försöka föra ett sådant samtal med någon som man inte kan kontrollera med fysisk övermakt.