Noll tolerans!

Jag läser en massa trådar där folk frågar "hur får du ditt barn att äta bla bla och hur får du ditt barn att bla bla" 

Och det handlar om helt vardagliga saker som bara ska göras! Jag har aldrig haft några problem med detta, och jag förstår inte hur folk kan låta det ens hända? Saker som att borsta tänderna, plocka undan vissa saker efter sig osv.. Det ska ju bara göras? Inget tjafs om saken? Eller?? Är det bara jag som tycker så här.. Är jag för hård? Vad säger ni andra?

Det jag reagerade mest på var det här med äta delen.. Förmodligen har du glidit på en räkmacka hela tiden av din mammaroll för i mitt hushåll matvägras det titt som tätt. Och då är min fråga till dig, eftersom det är vardagliga saker som bara ska göras, ska jag "shove it down her throat"?

Jag blir så fruktansvärt irriterad och besviken på mammor som bara antar att alla barn är likadana, bara för du har det enkelt borde ingen annan ha det svårt! Bortskämd och naiv är du, och jag tycker inte att du ska vädra denna åsikt på det där sättet! 

Men allt är inte logiskt och behöver inte vara det. Man behöver inte förstå allt, inte ens vi vuxna gör det, ibland räcker det att veta att så här är det.

Läsning är en klart mer komplex färdighet än att borsta tänderna, i synnerhet om det är jag som borstar nämnda tänder, då är det ju bara att gapa, något de borde vara vant vid sedan de fick sina tänder.
När de så småningom borstar själv har det varit med om hur det går till massor av gånger.

Allt är inte logiskt, men man behöver inte svälja allt som inte är det heller. Man måste väl få ha rätt att ifrågasätta och kritisera. Bara för att föräldern/chefen säger en sak så innebär det inte att det är så. Ens eget sätt är inte alltid det enda rätta.

Ja det är skillnad däremellan, det kan jag hålla med om, men det känns så stressat. "Jag har inte tid, ork, lust att vänta medan du provar borsta tänderna" "Jag orkar inte vänta när du lägger dig. Inom fem minuter, annars släcker jag lyset" Fostrar man eller skrämmer man barnet till tystnad? Rutiner behövs, ja, men måste man följa allt slaviskt? 

Uppenbart är i alla fall att det är svårt att tolka text.

Vi har i princip inga strider eftersom vi har försökt rätta in tider för läggning etc så att de hamnar när barnen brukar vara hungriga och trötta etc. Våra barn ÄR inte hungriga på kvällen eftersom vi äter betydligt senare än gemene man för det mesta. Våra barn ÄR som regel trötta på kvällen när det är sovdags, för vi har anpassat aktiviteterna efter att de ska vara trötta och de kommer till ro genom att vi gör vissa saker i ungefär samma ordning och vid samma tid. Inte så att vi sitter och läser saga eller så, men först äter vi middag, sen leker man en stund allihop, sen badas det och så är det en liten stunds tv, sen tandborstning och sovdags. Väldigt simpelt. Och väldigt effektivt. Eftersom vi började använda oss av "konceptet" att inte ge valmöjligheter i tid och otid och att belöna de gånger man slapp tjata och barnet gör som man vill direkt, så är det så gott som problemfritt eftersom det är något som hängt med sedan barnen var mycket små.

Mitt sätt är inte ultimat för alla, det tänker jag inte hävda. Men jag är övertygad om att vi har haft mycket gratis i och med hur vi agerat. Men man måste hålla den konsekventa linjen fullt ut några gånger innan det har effekt, och sen flyter det på, i alla fall har det varit så för mig. Och det passar inte alla. Så enkelt är det. Jag accepterar andras sätt, och jag förväntar mig att andra ska acceptera mitt sätt..trots allt är det slutmålet som är det väsentliga, eller hur? Glada, harmoniska barn och så få strider som möjligt eftersom de sliter på hela familjen.

Absolut inte men det finns många situationer där argument som presteras av ett barn på 2-5 år inte riktigt duger.
Man behöver ju inte skapa en diskussion kring allt, men visa att man lyssnar eller åtminstone är beredd på att lyssna. Självklart resonerar barn på sitt sätt och vuxna på sitt, men inget är ju egentligen fel, eller något som bör nonchalerasNu förutsatte väl jag också att det i exemplet inte handlade om första gången.
Den allra första gången får ju allt naturligtvis ta mer tid. Då är jag med. 

Om barnet trilskas med tandborstningen så att det tar 30 min istället för 5. Då säger jag till 30 min tidigare om tandborstning, räcker inte ens den tiden får godnattsaga utebli.
Barnet kommer då att inse att mer effektiv tandborstning ger tid över till saga och längre tv-tittande.
Alla barn testar ju gränser men då är du ju inte alls så stelbent ändå för du ger ju ända alternativ. Man kan tro på en del att de kör ner borsten i halsen och sen är det marsch i säng oavsett om barnet är trött eller inte. Jag är nöjd när barnet får göra sin röst hörd, att deras ord vägs in och att de får känna att deras ord är minst lika viktiga, hur fel de än har. Sen om de gör rätt eller fel...tja, så länge man för en dialog och klarar av att ta sig tid om man stöter på motstånd och inte bara kör med "Har jag sagt så så är det så...." Lite mer substans bakom får det gärna vara. 

Då undrar jag: Har de GLÖMT hur det är att vara tonåring?

Och vad i hela fridens namn är det som är så jäkla allvarligt när det kommer till mat? Jag smakar verkligen inte på allt som serveras. Är jag mätt så är jag mätt. Vill jag inte ha, så vill jag inte ha. Jag behandlar både barn och vuxna med samma respekt, att de ska kunna välja när de faktiskt inte vill stoppa något i sin egen mun. I sin egen kropp. Släpp loss lite, ta inte allt så jävla allvarligt. Om man har ett avspänt förhållande till mat, där matstunden faktiskt inte innebär ångest, straff, "konsekveeeeeens" - detta patetiska ord i sammanhanget, och allmänt lidande tillsammans med en massa sura vuxna som har en massa idiotprinciper - så kanske det faktiskt blir roligt att äta också. Och till och med roligt att smaka.