Jag läser en massa trådar där folk frågar "hur får du ditt barn att äta bla bla och hur får du ditt barn att bla bla"
Och det handlar om helt vardagliga saker som bara ska göras! Jag har aldrig haft några problem med detta, och jag förstår inte hur folk kan låta det ens hända? Saker som att borsta tänderna, plocka undan vissa saker efter sig osv.. Det ska ju bara göras? Inget tjafs om saken? Eller?? Är det bara jag som tycker så här.. Är jag för hård? Vad säger ni andra?
Sextiotalist - Det tror jag med. Jag håller med dig om allt. Så kan man också göra och det blir också bra. Skötbordet i mitt fall är för att jag både har skolios, ryggskott och problem från epiduralen och min son är en ettåring på nästan fjorton kilo som bara kämpar emot totalt. Up and go blir det ibland, men det funkar inte heller alltid. Men vi gör allt för att uppdatera underhållningen på skötbordet med spelande leksaker och vi sjunger duett jag och min man, och duttar o pluttar... Nätterna har jag verkligen försökt allt. Jag samsov med honom länge men det gick inte till slut för han sov så dåligt av det, vaknade hela tiden. Ammade till söms med hur länge som helst men till slut somnade han inte längre av det. Vagga har aldrig funkat. Napp tar han inte. ja vad gör en förtvivlad mamma? Barn behöver sina timmar sömn.
Ditt barn? Ett barn då eller? För jag har en väninna som fick två flickor och allt funkade finfint, men sen fick hon en son som är precis som min. Det skiljer två månader mellan dom, jag lärde känna henne i juni i år. Hon trodde hon hade klurat ut det där sa hon, men barnen... hon är lite över fyrtio år. Men tji fick hon, denna pojke vaknar nätterna igenom fortfarande, 13 månader. Dom är helt utslitna. Då är det inte lätt att låta barnet få exakt som det vill hela tiden. Bara man tröstar barnet och är nära så hoppas jag att det blir bra ändå. Jag är också ett stort fan av bärsjal. Vagnen vägrar han somna i ju... man får söva i sjalen borta, sen stoppa i vagnen.
Just det - tandborsten också. Vissa dagar gör han det frivilligt, ibland får han bara tugga på den. Ibland borstar jag fast han inte vill, för han har faktiskt åtta tänder och han äter vanlig mat. Hans tänder är värdefulla och någon gång ibland tror jag att de bör borstas ordentligt. Detta är ju en nödvändighet, barn får mer och mer karies
Skulle vi träffas gissar jag att vi är ganska lika mot våra barn, men man väljer att lägga fokus på olika saker.
Det finns dom som tycker att jag låter mina barn bestämma alldeles för mycket och det finns dom som tycker jag är väldigt nonchalant. Själv tycker jag att jag är rätt mänsklig och vettig. Jag ser mig som en mamma som på ett avslappnat sätt oftast får livet med arbete, hem, kärleksrelation och tre barn att fungera ypperligt. Särskilt när jag jämför med många andra som stressar ihjäl sig eller är helt slut pga barn som kör med dom.
Jag delar tex alla Jesper Juuls åsikter så då får ni kanske en bild av vad jag står för rent principiellt. Har utbildning som barnskötare, förskollärare och gymnasielärare samt är diplomerad coach så jag vet precis vad aktivt lyssnande handlar om och att förstå barn och respektera deras åsikter och känslor. Skulle aldrig säga nej till något av ren princip eller utan att lyssna först.
MEN, de ska veta att vissa saker gäller och det är inte förhandlingbart. De är inte mogna att ta ansvar för att ta vissa beslut.
De vet tex att om de plötsligt inte ser mig i en affär måste de stanna på stället och får inte under några omständigheter vandra omkring. Inget vi diskuterat oss fram till gemensamt utan något jag och min man i egenskap av föräldrar har bestämt. De får inte springa ut i vägen, inte sparkas eller slåss, inte skrika och vråla inomhus...listan kan göras lång, men fokus läggs självklart på samtal och positiva handlingar.
Men det finns föräldrar idag som står lamslagna när deras barn vägrar göra det ena eller det andra och bara tittar tyst eller på sin höjd säger "Nej men lilla gumman, så gör man väl inte..." när barnet kastar mat omkring sig. Inte ovanligt idag! Så därför är jag för noll tolerans och mer tydlighet mot barnen.
Oj vad det låter bra.
Men för det första krävs det ingen högskoleutbildning för att förstå att det första man undersöker är om barnet är hungrigt eller har bajsig blöja och försöker tillgodose dessa behov. Vilken normal förälder som helst gör precis så. Om barnet känns varmt eller verkar frysa tror jag också att föräldrar har koll på så dessa behov borde vara "checkade".
Att ett litet barn skulle vara rädd har jag svårt att se. Rädd för vad? Sängen? Blöjan? Mörkret? Nallen? Ensamheten? Och varför isf? Ett spädbarn som mår bra och får kärlek är inte rädd.
Ja, närhetsbehov är väl det alternativet som det isf skulle luta åt, men dels borde ett tryggt barn som får kärlek och närhet under hela dagen inte ha behov av att kräva ständig närhet en hel natt. För det andra, om fallet är så borde barnet således tystna och somna igen om föräldern ligger bredvid. Jag gissar att en förälder till ett barn som ständigt skriker på natten har testat även detta utan resultat.
Alltså, det som inte stämmer tillräckligt för att sömnen ska infinna sig är en tydlig signal från de vuxna - de som barnet litar mest på - att nu är det dags att sova. Jag är som vuxen helt trygg i mitt beslut och inga andra alternativ finns. Detta är vad du behöver och jag kommer inte vika en tum även om du skriker aldrig så mycket och även om det skär i hjärtat på mig för jag VET att du behöver sova nu. Alltså: ta inte upp barnet såvida det inte blir helt hysteriskt, men lägg då ner det när det lugnat sig. Buffa, klappa eller vagga i sängen och gå därifrån när det lugnat sig. Prata inte, sjung inte, tänd inga lampor. Barnet behöver och ska sova. Tydlighet! Nästan alltid är det just det som ett välmående, tryggt barn har behov av. (Ett barn som lever i misär eller har känslokalla föräldrar är en helt annan femma, det har jag ingen kompetens att uttala mig om)
Avena: du hävdar saker som går precis på tvärs med den anknytningsforskning som finns. Små barn är rädda just för ensamhet och mörker. Barn som får kärlek och trygghet är också rädda för mörker och ensamhet. Det är framselekterat under årtusenden just för att små barn dör av ensamhet - de barn som accepterade att ligga ensamma överlevde inte i lika hög grad.
Att konsekvent vägra att ta upp eller trösta ett skrikande barn är förvisso tydlighet, men det man är tydlig med är att man totalt skiter i sitt lilla barns behov. Om man gör något som skär i hjärtat på en så gör man i 99% av fallen fel!
Man kan utmärkt väl trösta ett ledset barn om och om igen under natten utan att för den skull ge signaler om att man inte ska sova. Tro mig, jag har haft barn som sov apdåligt. Tydlighet var inte vårt problem.