Noll tolerans!

Det där låter så fruktansvärt sorgligt i mina öron. 

Och när han är tonåring så kommer ju det att vara det enda vi har att falla tillbaka på - att han har en stark övertygelse om att hans föräldrar är kloka och kommer med genomtänkta råd, och att våra åsikter grundar sig i något annat än "jag är större och vet bättre!".

(Och en två-treåring är ju inga problem, det är ingen utmaning att tukta dem med rutiner och vanor och hot och straff - men kom igen i skolåldern)       

Kanske inte alltid men ett alternativ som nämnts och som jag vill undvika.Ja, när det gäller sådant som ett barn inte (i många fall inte vuxna heller) ska göra så knäcker jag gärna viljor.
Men inom ramen för vad som är acceptabelt är viljan fri, precis som för dig och mig ute i samhället.Frågan är hur diskussionsmetoden fungerar när barnet står under en annan vuxens ansvar och föräldrarna inte närvarar samt hur man alltid kan avdela tid till dessa diskussioner.

Jag ska tillägga att jag också gärna förklarar saker och lyssnar på barnens syn men ofta kan jag tycka att jag inte ska behöva lägga den tiden på något jag förklarat/vi diskuterat flera gånger förr.

jag funderar lite på hur vi ser på uppfostran kan hänga ihop med åldern på oss föräldrar. bara funderingar alltså.
jag är uppvuxen 80 tal och mina föräldrar hade lite flower power tänk. vi skulle alla vara med och bestämma och diskutera. väldigt få gränser. Jag har alltid varit lite gränslös, det är först nu som mamma som jag tycker det är viktigt med gränser. min dotter skall inte bli som jag var i tonåren tänker jag. min dotter ska inte se mig som en kompis utan gränser känns viktigt för mig och massor av kärlek såklart.

kanske inte har med ålder föresten utan mer på vilken sorts uppfostran man själv hade.

Nä, man ska ha bara ett barn, försörjning utan att jobbet tar ens tid, samt inga som helst andra intressen.
Hushållssysslor får väl lämnas bort.

Kanske inte alltid men ett alternativ som nämnts och som jag vill undvika.

Jag jobbar heltid och klarar i allafall av att ge min barn den tid en bra uppfostran kräver. Jag är väl helt enkelt bättre på att fördela min tid än vad du är

Jag upplever det som att det främst är yngre människor som ska ha regler, konsekvenser och metoder för istort sett allt som rör barn, så det kan kanske stämma. Men jag upplever att anledningen är att man är väldigt auktoritetsbunden, det ska alltid finnas någon expert i bakgrunden som talar om för en vad man ska göra. Lite osjälvständigt. Min uppväxt spänner förövrigt över tre decennier, barn på 60-70-tal och merparten av tonåren på 80-talet.

Jag är född i mitten på sjuttiotalet och fick en vad många här skulle kalla "hippieuppfostran utan gränser" och förfasas över, men som jag tyckte var en bra, tolerant metod där barnet fick mycket respekt, var en självklar del i familjen och fick lära sig genom att umgås och göra. Skämspallar, order, straff och hårda regler var fullkomligt otänkbart. Jag har inte blivit straffad en enda gång under de arton år jag stod under mina föräldrars förmyndarskap. Klart att det var bråk och gräl och konflikter, jag verkar dessutom ha varit ett intensivt och egensinnigt litet barn som inte alls betedde sig som man kan förvänta sig under förskoleåren men jag hade föräldrar som tog det med nyfikenhet, inte vrede.

Majoriteten av de konflikter och det strul som fanns i min uppväxt rörde sig kring att min far var alkoholist (de skilde sig när jag var sex år).

Under hela min uppväxt är mitt minne av min mamma att hon förklarat, lyssnat, visat och verkligen, verkligen försökt göra sitt bästa som förälder, försökt stötta, peppa och vägleda och haft stor respekt för mig som person, även när jag inte alls varit som hon. Jag är inte alls lika bra på det som hon var, jag är en betydligt hårdare förälder, och latare (vilket jag faktiskt anser är samma sak i 90% av fallen) - men jag märker ju att det som fungerar på lång sikt är att prata, lyssna, övertyga och samtala. Jag har välsignats med en son som är både smart och viljestark och dessutom egensinnig - och det skulle säkert vara möjligt att uppfostra honom med straff och hot och nolltolerans, men då skulle han vara en bitter och misstänksam unge. Om man lyckas övertyga honom om att något är RÄTT däremot så följer han det nitiskt! Och när han är tonåring så kommer ju det att vara det enda vi har att falla tillbaka på - att han har en stark övertygelse om att hans föräldrar är kloka och kommer med genomtänkta råd, och att våra åsikter grundar sig i något annat än "jag är större och vet bättre!".

(Och en två-treåring är ju inga problem, det är ingen utmaning att tukta dem med rutiner och vanor och hot och straff - men kom igen i skolåldern)