Noll tolerans!

Angående mat ser jag det som mitt ansvar att erbjuda mat. Sen är det upp till barnen att äta. Om det absolut inte går ner erbjuder jag smörgås. Jag äter själv inte kött och tänker inte tvinga mina barn att äta allt när jag själv inte gör det. Dessutom vill jag uppmuntra barnen till att se mat som något lustfyllt och spännande, vilket rimmar illa med tvång.

Hittills är det bara jordärtskokssoppa som inte gått ner.  Det kan jag tycka är helt ok.

Tandborstning, mediciner och likande gör vi alltid. Men vi tvingar inte. Bara avleder och väntar in. Det har inte heller varit några problem.

Självklart gör jag massor av fel! Men om JAG hade hamnat i den där situationen hade jag absolut inte gått och köpt ny leksak. Jag hade förmodligen mått dåligt över mitt förhastade beslut att slänga leksaken, men jag tror att jag gör mer skada om jag köper en ny leksak än att få dåligt samvete. Det är vad JAG tror är bäst.. Sen så tycker ju andra helt olika. 

Här hemma hjälps vi åt och städa rummet, roligare att städa tillsammans!

Nä den "läxan" lärde henne nog mest att även mamma kan vara dum. Fanns inget rätt i att jag slängde dom eller att jag gick och köpte nya. Det var inte min mening att uppfostra utan jag reagerade som ett argt barn. Att jag gick och köpte nytt var för att det tycker jag man gör om man förstör andras saker.

Din dotter lärde sig förhoppningsvis två värdefulla läxor:

Även vuxna gör fel.  Även vuxna ska erkänna när de gör fel och be om förlåtelse samt försöka rätta till det de gjort. När man hjälper barnet utveckla empati är det värdefullt att de ser att vuxna står för sina misstag och visar empati. För självkänslan är det nyttigt att (ibland) se att även vuxna felar. Det är inte bara barn som gör misstag och ångrar sig.

Tja poäng och poäng. Jag anser att det enda man bevisar om man slänger barns leksaker är att man är en elak människa (Linda b1986 hade ju tack och lov vett att begripa det själv och göra det bra igen), och jag ville väl bara kolla vad ni har för slags samspel hemma hos er. Men då vet jag.

Sedan kan man ju konstatera att en dator förvisso är betydligt större och tyngre än de flesta leksaker ett barn kan tänkas få på dagis. Skulle aldrig falla mig att slänga något som de facto inte är mitt, bara för att bevisa något (annat än att jag är dum). 

Om det är ätstörningar du vill ge ditt barn tror jag du är inne på rätt spår.

Förresten, en fråga: du säger att ingen hela tiden kan äta det den är sugen på. Det är ärligt talat ledstjärnan i min matlagning, att jag är sugen på det jag tillagar (och eftersom min son är 7 så har han något att säga till om när det gäller vad vi äter). Och NU till den faktiska frågan: menar du på fullt allvar att du ställer dig och lagar till något som varken du eller någon annan vill ha, bara för att man inte kan äta vad man är sugen på?

Att man kan erkänna när man som förälder agerat fel?

Har du som förälder alltid per automatik rätt? Oss emellan kan vi ju konstatera att det har du inte. Det har inte jag heller, och att kunna erkänna även inför barnen att man har fel är en styrka, inget annat

Ja men då är jag säkert en elak människa ... ja och dum också . Jag tycker att människor som är vuxna och drar förhastade slutsatser och kallar folk för olika saker är otroligt omogna .  Det säger en hel del om dig .. det är alltid bäst att sopa rent framför sin egen dörr innan man mässar om hur andra är .

Vi har det förövrigt alldeles utmärkt hemma och jag har aldrig behövt kasta leksaker eller "straffat" på det sättet . Men jag ser inte heller att det är världens undergång om en förälder efter att ha fått en bil i huvudet tar den och kastar den . Jag tror att barnet överlever det och blir en alldeles normal människa ändå .

Jag är ingen hystersisk mamma som tror att om jag råkar höja rösten eller göra ngt "fel" så har jag ruinerat ungen för alltid . Nyckeln ligger i kommunikationen och i repekt . Något som det finns mycket lite av i dagens Sverige .