Noll tolerans!

Nä, då är det bättre att ta av de andra barnens tid till att sitta i timmar och förklara något de kanske ändå inte förstår eller i alla fall inte är mottagliga för.
Jag vet vilket jag väljer.

Det funkar i de flesta fall men man får ju då börja i tid såklart.
Det är mycket svårare att omvända ett barn än att bara köra på med vad barnet ändå är vant vid.

För diskutera i timtal är det enda alternativet?Jo det är i och för sig sant. Man kan knäcka de flesta viljor med tiden.

Frågan är mest varför man skulle vilja göra det när det finns andra sätt som fungerar.

Jag är också född -81. Och min syn på min/mina föräldrars uppfostran av sina barn är ganska exakt som din. Överlag tycker jag de gjorde ett jättebra jobb.

Visst finns det saker jag tycker de kunde ha gjort bättre, men min förståelse för mina föräldrar har ökat enormt mycket ju äldre min egen dotter blir.

Jag är född i mitten på sjuttiotalet och fick en vad många här skulle kalla "hippieuppfostran utan gränser" och förfasas över, men som jag tyckte var en bra, tolerant metod där barnet fick mycket respekt, var en självklar del i familjen och fick lära sig genom att umgås och göra. Skämspallar, order, straff och hårda regler var fullkomligt otänkbart. Jag har inte blivit straffad en enda gång under de arton år jag stod under mina föräldrars förmyndarskap. Klart att det var bråk och gräl och konflikter, jag verkar dessutom ha varit ett intensivt och egensinnigt litet barn som inte alls betedde sig som man kan förvänta sig under förskoleåren men jag hade föräldrar som tog det med nyfikenhet, inte vrede.

Majoriteten av de konflikter och det strul som fanns i min uppväxt rörde sig kring att min far var alkoholist (de skilde sig när jag var sex år).

Under hela min uppväxt är mitt minne av min mamma att hon förklarat, lyssnat, visat och verkligen, verkligen försökt göra sitt bästa som förälder, försökt stötta, peppa och vägleda och haft stor respekt för mig som person, även när jag inte alls varit som hon. Jag är inte alls lika bra på det som hon var, jag är en betydligt hårdare förälder, och latare (vilket jag faktiskt anser är samma sak i 90% av fallen) - men jag märker ju att det som fungerar på lång sikt är att prata, lyssna, övertyga och samtala. Jag har välsignats med en son som är både smart och viljestark och dessutom egensinnig - och det skulle säkert vara möjligt att uppfostra honom med straff och hot och nolltolerans, men då skulle han vara en bitter och misstänksam unge. Om man lyckas övertyga honom om att något är RÄTT däremot så följer han det nitiskt! Och när han är tonåring så kommer ju det att vara det enda vi har att falla tillbaka på - att han har en stark övertygelse om att hans föräldrar är kloka och kommer med genomtänkta råd, och att våra åsikter grundar sig i något annat än "jag är större och vet bättre!".

(Och en två-treåring är ju inga problem, det är ingen utmaning att tukta dem med rutiner och vanor och hot och straff - men kom igen i skolåldern)       

Kanske inte alltid men ett alternativ som nämnts och som jag vill undvika.Ja, när det gäller sådant som ett barn inte (i många fall inte vuxna heller) ska göra så knäcker jag gärna viljor.
Men inom ramen för vad som är acceptabelt är viljan fri, precis som för dig och mig ute i samhället.Frågan är hur diskussionsmetoden fungerar när barnet står under en annan vuxens ansvar och föräldrarna inte närvarar samt hur man alltid kan avdela tid till dessa diskussioner.

Jag ska tillägga att jag också gärna förklarar saker och lyssnar på barnens syn men ofta kan jag tycka att jag inte ska behöva lägga den tiden på något jag förklarat/vi diskuterat flera gånger förr.

Jag är 77:a, tredje barnet samt att min pappa är från Finland och jag vet ärligt inte hur det påverkat min egen uppfostan samt mitt sätt att uppfostra. Min mamma var den som hade hand om barn, när det var dags för konsekvenser var det pappa som tog tag i det. Jag hade överhuvudtaget inga regler, gröna vågen. Men när man gjorde bort sig så åkte man på en månads utegångsförbud och man satt där och höll käften av respekt. Vågade inte annat. Men ändå blev det en kombinerad ålderdomlig uppfostran tror jag, vad jag vet så neg jag för äldre och i affären etc runt år 1982. Känns inte som en del av normalt beteende vid den tidpunkten. Oerhört väluppfostad, eller antagligen kuvad? Detta trots avsaknaden av regler. 

Jag själv pendlar mellan hybris och självkänsla under fotknölarna. Jag har ingen tilltro till min egna förmåga samt att jag vet att jag är rätt bra på mycket. Hade jag fått en annan uppfostan mer i form av stöttande så kanske jag inte hade haft samma killer-instinct, men å andra så sabbar min dåliga självkänsla allt för att jag blev totalt kuvad. Med andra ord så är jag ett resultat av en smått schizofren uppfostran med både inga regler samt hårda konsekvenser. 

Jag själv tycker att det är så fruktansvärt svårt att väga för och nackdelar. Regler/inte regler, konsekvenser och ordning och reda etc. Fingertoppskänsla som får råda i varje situation istället. Väga för och nackdelar och hoppas på det bästa. 

Apropå det här citatet: Ett problem som jag tror skapar frustration hos små barn är att de får syskon snabbare än de själva hunnit ur spjälsängen själva, och därmed inte får den TID att vara små som ett barn behöver (men just ja, tid kan vi ju inte låta något ta, vi har ju tydligen bråttom någonstans) .

så förstår jag inte riktigt; småsyskonet kommer ju aldrig få den tid att vara litet i så fall, för där finns det ju redan ett syskon.

Nä, man ska ha bara ett barn, försörjning utan att jobbet tar ens tid, samt inga som helst andra intressen.
Hushållssysslor får väl lämnas bort.

Det där låter så fruktansvärt sorgligt i mina öron.