Tror mina hormoner spelar mig elaka spratt...
Tänker hela tiden "hjälp, när kände jag av lillen sist?" och fastän jag antingen 1) direkt kommer ihåg att jo, faktiskt, han sparkade ju nyss när jag drack vatten eller 2) jag kan räkna in 10 rörelser på mindre än 5 minuter efter jag buffat lite så sitter oron kvar. Som om hjärnan helt vägrar ta in att allt är okej.
Helt ologiskt och dumt... har bestämt att jag saknar min gamla hjärna mer än jag saknar min gamla kropp 
)
Civilkurage är hur viktigt som helst och jag tror och hoppas att om det gäller en med-människa så är jag där. Ligger i blodet; både mamma och pappa är funtade på det sättet. Ja, en del andra familjemedlemmar med. Min farmor vaknade en morgon av att det var någon i huset; slutade med att tanten jagade efter honom i nattlinnet...
Personligen skulle jag dock inte riskera mitt liv -- eller makens -- pga "grejer". Om allt dom är ute efter är pengar, springer jag till grannen och ringer polisen. Lever hellre ett långt och fattigt liv än döden dör innan 30 pga en Ipod... speciellt nu när jag snart kommer vara någons mamma.
Oj, oj -- stort grattis!!! Visst börjar det gå undan nu?!
) precis rätt blandning av gentleman och jämställdhetshjälte. Hoppas innerligt att sonen tar efter honom i detta! (Sedan kan han få ta efter mig när det kommer till ekonomi-tänk och framförhållning...)
Låter nog inte särskilt spännande för andra, men vi har sett fram emot det! Vet inte om man direkt måste göra något super-aktivt; räcker kanske med att inse att det nog inte är nyttigt att sitta och fokusera 100% innåt och fräsa av den man älskar bara för att han (eller hon) är den ända dum/modig nog att fråga hur man mår... ()
Och du är absolut inte alls ensammen. Både jag och maken har tänkt i samma banor och pratat om det. Tror det kan vara ett bra snack att ha med sin partner; tillsammans är det ju lättare att komma på lösningar och man kan undvika mycket strul om man vet vad ens partner oroar sig för eller undrar över.
Grattis Naimis!!!
Här har det varit och fortsätter det att vara varmt, varmt, varmt.
Såg att ni pratade om blöjhinkar tidigare... min hink fick jobba extra som ett riktigt kallt och skönt fotbad igår. Och som en extra bonus vet jag ju nu att den garanterat inte läcker!
Oj, oj, vad mycket ni hinner skriva! Både glada -- grattis till alla nya bebisar!!! -- och lite stressade inlägg.
Jag har ju långt kvar till BF än, så är inte i någon brådska. Njuter mentalt av de här sista veckorna, trots att jag rent fysiskt skulle beskriva läget som "jämna plågor". Jag och maken har haft en otroligt fin vecka och jag känner mig nyförälskad. Hemmet är, i stort sett, nystädat och vi ska fylla frysen idag...
Inget i livet är perfekt dock, och jag har just fått veta att sjukhuset där jag ska föda 1) inte har luftkonditionering öht och 2) serverar riktigt jävla usel mat. Maten hade ju spelat mindre roll om jag inte varit tvungen att stanna i 3-5 dagar (normen här) men hur sjutton kan dom inte ha AC på ett svin-dyrt privat-sjukhus? Har ju varit 34-36 grader i solen senaste dagarna!!!
Hoppas jag kan få veg-mat iaf... äter hellre överkokt broccoli och smaklös morotsoppa i 5 dagar än grå kyckling och segt (eller fettigt) lamm... 
Ska packa snacks och maken har lovat att smuggla in sushi...
En kollega som legat inne på "mitt" sjukhus i flera veckor hade fått lamm tre dagar i rad. Huu, jag klarar av lamm max tre gånger per år.
Herregud vad ni har fått bebisar! Grattis, grattis, grattis! 
Här har maken fått ryggskott -- tror jag vi skulle kalla det på svenska iaf; han kan inte stå rakt och klarar knappt att gå -- så vår bebis får gärna hålla sig där den är tills han blir bättre. Vore ju hyfsat bra om en av oss kunde bära väskorna, köra till sjukhuset, etc...
Lite ovant att ta hand om honom när han tagit hand om mig så länge. Har dock sagt att ramlar han så ligger han där han faller tills han blir bättre; jag bäddar runt honom och hämtar vatten och mat. Aldrig att jag orkar lyfta 2m, 100kg karl i dagsläget... :P