tjocka människor?!

Ja det är väl självklart att man kan se att en person är fet. Igår mötte jag en tonårig tjej när jag var ute och promenerade och fläsket krängde ganska ordentligt på henne. Hon hade svårt att gå och flåsade som bara den. Vidrigt! Så ung och redan förstörd. Sorgligt är vad det är!

Fortfarande fet i mina ögon. Herregud, 30 kilos övervikt, det är INTE bra alls.

Du kanske luktade, du kanske såg ut som stryk, du kanske var lat och var en belastning.
Jag är, som jag skrev i tråden tidigare, 4 kilo ifrån att räknas som fet enligt BMI.
Här hemma äts det sällan skräpmat, all mat är lagad från grunden. De flesta godsaker är bakade från grunden och jag äter mycket grönsaker och mycket fullkorn, mer än många andra och mer än många smala jag känner. Söta drycker hör definitivt till undantag och jag dricker varken kaffe, te eller alkohol. Jag vet att jag äter för mycket och jag vet att jag är en sötgris, vilket jag äter på kvällarna när sonen gått och lagt sig då jag inte vill överföra mina vanor på honom.
Men jag lider inte det minsta av mina 16-18 kilos övervikt. Jag luktar inte illa, jag ser inte ut som stryk och jag är varken lat eller till en belastning. Jag jobbar både på fritids och på förskola. Har inga problem att ta mig upp från golvnivå, inga problem att leka och busa och springa och krypa och åla. Inga smärtor i kroppen pga av övervikten, inga problem att lyfta och bära barn. Jag har inga dubbelhakor, inte ens en.
Jag är tjock, det vet jag men vet också att jag inte är riktigt så stor som jag tror eftersom jag alltid envisas med att köpa förstora kläder som jag måste byta. Jag har inte mer än stl 42-44 och visst har jag volanger det vet ju till och med jag. 

Jag tröttnar lite på alla fördomar om feta. De flesta feta är inte lata och är inte en belastning. Att vara fet innebär inte att man väger 150 kg plus gränsen för fetma går betydligt lägre än så. Skulle jag väga 150 kg skulle jag behöva gå upp 70 kilo, nästan det dubbla mot vad jag väger nu.

Jag äter på McDonalds för jag tycker det är gott, det händer kanske varannan månad men inte mycket mer än det. Och de få gånger skulle det vara skönt att få äta burgaren i fred utan att behöva oroa sig för att någon sätter sig på FL och startar en tråd om "den feta morsan som tvingade sitt barn att äta på mcdonalds". 

 

Enligt sjukvården går gränsen för fetma vid BMI 30 eller mer.
Sen kan man vara frisk fast man lider av fetma men gränsen för är inte relativ. 

Men om man mår bra av att äta socker, fett och koffein och inte går upp i vikt av det, varför skulle man inte må bra då?

Fast BMI är en riktlinje ingen exakt vetenskap eftersom fler faktorer än längt och vikt spelar in. Som kroppsbyggnad, benstomme, muskelmassa m.m.

Enligt BMI ska jag tex väga 65-70 kg. Väger jag så mycket är jag mullig på gränsen till tjock. När jag var underviktig och var hos läkare som tog in alla andra faktorer fick jag veta att min idealvikt låg på 50-55 kg. Alltså 10-15 kg mindre än BMI. Min kompis som är lika lång som jag var hos läkare pga övervikt och fick veta att hennes idealvikt ligger på 65-70 kg alltså inom BMI värdena och jag kan garantera att det finns någon därute med samma längd som oss som pga övriga faktoirer är normalviktig när han eller hon ligger över BMI värdet.

Men hur kommer det sig att man går upp i vikt så hemskt mycket? Visst att man får ett BMI på övervikt är väl lätt hänt om man har lätt att lägga på sig. Men säg att jag, 169 cm, skulle gå upp och till sist väga 90-95 kg. Vad är det där och då som gör att man inte tänker att "Nej men det här går inte jag är ju på väg att bli jättefet" och ser till att inte gå upp MER? Att inte gå ner är ju en sak, kan vara svårt att gå ner. Men varför stoppar man inte VIKTUPPGÅNGEN i tid?

Sluta oroa dig. Du är perfekt precis som du är! :D

Precis, skyll er själva!

Vad jag inte fattar är hur DU orkar bry dig ?

bored much ?