tjocka människor?!

Men alltså, du är medveten om att motion gör ytterst lite när det gäller viktminskning? Det är bra på andra sätt, men för viktminskning? Väldigt lite. 

Men det var inte viktminskning jag pratade om. Utan att stoppa viktöktning innan man blivit väldigt fet.

Okej, då hoppas jag att det biter på mig också den dagen det blir dags för det =) 
Jag får ju mens typ varje månad nu sen jag gått ned massa, dock vet jag inte om man får ägglossning bara för det =/  

Jodå, det är lättare gjort än man tror. För min egen del handlade det om jobbiga händelser i livet samtidigt som jag hade ett mycket krävande (och stillasittande) jobb med långa arbetsdagar på annan ort, svårt att sova på nätterna, hemresor på helgerna då man inte hann vila upp sig och ett förhållande som inte var tipptopp direkt. Visst kunde jag se att jag höll på att bli allt fetare men det fanns ingen som helst energi över till att ta hand om mig. Jag var inte tillräckligt tuff och prioriterade inte mig själv tillräckligt högt. Det tror jag är problemet för många som blir mycket feta, på något sätt kommer man själv sist på prioriteringslistan.

Idag har jag ett annat jobb, dåvarande sambon är ett ex, jag mår fortfarande inte toppen men jag är 25 kg lättare och på väg ner ännu mer. Jag tror att många människor kommer till en punkt där de faktiskt hittar styrkan att förändra sin situation, men det tar tid. Och det finns inga universallösningar, var och en måste hitta både den mentala styrkan och den metod och det tankesätt som passar en själv. För om huvudet inte är med på viktresan så får man inte behålla sin nya lägre vikt.

Även om fetma kan anses vara dålig självdisciplin så är det även att likställa med alkohol, nikotin, spel... ja vilken last eller beroende vi nu talar om. För det är rent fördjävligt svårt att ta sig ur om man har utvecklat ett beroende av mat, socker eller fett. När mat har blivit en tröst, när man mår dåligt och lika som att dricka alkohol eller knarka för att döva stressen, äter gott och njuter - en liten stund. När middagen eller kvällsmyset eller chokladbiten blir något att se fram emot. När man istället gruvar sig för att laga maten, den där trista falukorven, och tar en pizza istället och genast kändes livet mycket lättare - en stund. Bara en liten bit till. Inte gör det nått att jag äter en chipspåse, jag är ju redan så fet.

Dålig självdisciplin? Javisst. Men varför särskiljs matmissbrukarna från de andra? Varför är det så okej att hacka på en tjockis, till och med för främlingar, tala om för dem att de inte borde äta det där de har i vagnen? Varför inte gå fram till en på bolaget med rödsprängde ögon, eller ifrågasätta han som precis ska lämna in tipsraden?

Det enda ni troligen åstadkommer med att kommentera en tjockis, är att få personen att må ännu sämre.

Det här med att ta tag i det och göra något åt det är fruktansvärt svårt.

Personligen pendlar upp och ner värre än en jojo för att jag inte vill vara fet men emellanåt tappar kontrollen åt båda hållen...

Har ett fruktansvärt sockerberoende där jag hela dagarna går och planerar hur jag ska få i mig socker samtidigt som jag har ångest över tankarna och beteendet och ännu värre när jag ätit upp en hel vinettaglass själv eller en halv brödlimpa...

Sen när jag går ner i depperioder så är det maten som blir min vän. För min del handlar det inte om skräpmat utan jag missbrukar sånt man kan göra hemma av basvaror som kladdkaka i micro osv... Rester från maten osv...

Övervikt/Fetma har väldigt sällan att göra med att man bara äter för mkt utan det har en underliggande orsak som trycker på att man inte känner av hunger eller törst på ett "normalt" sätt.

Jag har förstört både törst och hunger. Druckit har jag väl aldrig gjort med någon ordning utan när jag bodde hemma brukade mamma fråga mig om jag hade kissat under dagen och när jag tänkte efter hade jag inte kissat sen kvällen innan...

Mat ja det är ett konstigt kapitel. Emellanåt äter jag inte alls. Går ner 10-20-30 kg sen tappar jag kontrollen och ska börja äta normalt igen vilket övergår i ett överätande och går upp massor i vikt tills jag bestämmer mig för att det inte går att leva på det viset och då övergår jag i svält.  

Det finns så många dieter, idéer, så mkt info som bara prakas in men sen när man ska sortera ut den viktiga faktan så vet man inte vad som är bra och inte. Man står där bara helt handfallen och redan dag 2 på sin "börja sitt nya liv"-diet åker man inom kebabkiosken och dränker sina sorger för att man inte vet vad man ska ta sig till för att bli smal/sund...

Jag väger 130 och har ätit ihop allting själv och det är inte synd om mig. Jag har börjat motionera och äter mindre och har gått ner 3,7 kg sedan nyår.

Och tyvärr är det svårt att motivera sig för många, men har man rätta viljan och stöd så går det.

Har varit smal och var livrädd att bli tjock men blev det ändå, ja så kan det gå. 

Såsom kompis till både tjocka och till ätstörda kan jag konstatera att de smala som anstränger sig på ett neurotiskt sätt att förbli smala ofta har en hätskhet i tonen mot de tjocka. De tjocka är helt enkelt skamlösa enligt de smala: de tjocka  njuter utan att skämmas av goda saker, struntar i att de inte ser ut som idealen och verkar obekymrade om att de enligt de smalas uppfattning borde skämmas för sina kroppar och sin bristande moraliska styrka. De borde kort sagt straffas för att de inte inrättar sig i ledet och i hierarkin där smala är värda mer än tjocka. Fettosarna borde stå där rodnande och med böjda huvuden, inte raka i ryggen och troende att de är värda lika mycket som de som var dag äter Kelloggs branflakes, joggar, aldrig vidrör ett wienerbröd och en kärleksfull tanke om medmänniskorna.

 

Innan jag blev sjuk var smal vägde runt 46 kilo till 155cm så jag var rätt liten, längtar till den vikten nästan varje dag!
Men mitt problem är att jag kan inte gå ner, hur jag än försöker :(.

Känner mig totalt misslyckad vissa dagar, och ärligt så är det för jag vet att andra ser mig som en människa utan karaktär, äcklig och misslyckad!

Är det vi tjocka det är fel på eller är det samhället i sig?      

Dääär... försvann en hel del av min motivation till viktnedgången jag håller på med...