Anonym (fattar inte!) skrev 2012-01-13 15:56:06 följande:
Det var väl otroligt onödigt.. Ordvalet är inte heller ik! Och i mina ögon är dessa två överviktiga.. Vi pratar om fetma...
Okej. Med den fick du mig att, åtminstone till motsatsen bevisas, köpa att du är genuint oförstående som vill förstå och inte bara ett pantat troll.
Vikt har aldrig varit ett problem för mig. Jag har alltid varit normalviktig* och jag har aldrig behövt göra större ansträngningar för att hålla det så. Jag har gått igenom perioder när min kropp inte sett ut som jag skulle vilja, men aldrig räknats som överviktig. I teorin borde jag vara lika oförstående som du och på någon nivå kanske jag faktiskt är det. Jag förstår inte heller hur det går till. Jag har haft perioder när jag bara setat på mitt arschle och proppat i mig tröstemat. Visst gick jag upp i vikt, men med mina marginaler blev jag ändå aldrig större än en stl 38. Jag verkar ha en övre gräns och min kropp liksom tar inte upp mer.
Om jag visste varför skulle jag inte sitta på FL och lajja - då skulle jag kryssa Stilla Havet medan min Kaliforniske trofé-make rattar yachten jag köpte för Nobelpengarna.
Men jag har absolut förståelse för att man som människa går igen perioder i livet när man bara inte tar hand om sig. Man ser ingen framtid, så varför skulle man hålla på? Somliga orkar inte ens duscha. Ibland är man tacksam om de klär på sig. För somliga - som mig - blir det inte mer än ett förlorat halvår. För andra blir den där tiden kvar i form av nytt underhudsfett.
Människor är olika. Det finns saker som "alla" tycks älska men som jag upplever som "meh" eller till och med "bläh". Det är lätt att säga att man ska äta broccoli och gå på Body Attack fyra gånger i veckan när man, som jag, tycker att broccoli är ganska gott och att det är roligt att träna. (När jag inte är deppig. Då sitter jag bara på rumpan och äter lakrits.) Men om någon föreslog att jag skulle äta glass** vid varje måltid och sitta igenom en timme Big Brother fyra kvällar i veckan - då skulle JAG sparka bakut. Det tycker inte jag om och det skulle krävas rätt mycket bevis för att övertyga mig om att det var nödvändigt.
Vad folk inte verkar fatta att även när man talar om de medmänniskor som blivit stora av "egen förskyllan" - alltså, utöver de som är genuint oförklarligt överviktiga - så är det man begär av dem motsvarigheten till det man själv tycker riktigt illa om att äta eller göra. Det FINNS en tröskel mot att göra eller äta sånt man inte tycker om och för att göra den kopplingen så att man börjar göra det ändå behöver man uppmuntran, inte mobbning. Ytterst få människor svarar väl på den berömda sparken i arslet. Moroten, däremot, funkar påfallande ofta. Ändå tycks vi tro att vi ska få folk att flocka till gymet genom att trycka ner dem. DET fattar inte jag. (Nu sa jag inte att just du, TS, gjorde så, bara för att jag använde ditt uttryck.)
Vi vet med ganska stor säkerhet att det är bra att skaffa sig regelbundna träningsvanor i ca 98% av fallen. (De sista två procenten är människor vars hälsa är sådan att de skulle bli
sämre av att träna. Springa en mil med Kol och syrgastuben slängande efter sig gör man nog inte för livslängd.) Men det är rena hälsovinster. Det kosmetiska tar mycket längre tid - men trots att hälsan både är viktigare och lättare att återerövra så är det kosmetiken alla andra hänger upp sig på. DET fattar inte jag.
Jag skulle önska att alla vars hälsa tillät det hade tid, råd och möjlighet att ägna sig åt just den träningsform som de har störst chans att uppleva som lustfylld. Så ser inte världen ut. Jag skulle också önska att alla tjockisar fick ägna sig åt sin viktnedgång i en hälsosam takt som passar den - men hela tiden är gamarna där och sliter i dem och skriker att de måste vara smala NU. NU. NU. De FÅR inte göra det på rätt sätt - de måste krympa NU för gamarna vill inte se dem! Så de ger upp. Jojjar. Tappar sugen.
Det driver mig till vansinne att gång på gång se skitstövlar förstöra andra människors bästa chanser till ett aktivt och hälsosamt liv genom att hacka på dem istället för att uppmuntra dem. Skit i byxstorleken och dansa, liksom! Gång på gång visar psykologstudier att hackandet får folk att ge upp - det är alltså kontraproduktivt. Ändå envisas klapphjon i såna här trådar att hackandet och rövsparkar är enda sättet. De har fel. Stöd, uppmuntran och acceptans är absolut bästa sättet att stötta någon som vill ändra sin livsstil. Kan man acceptera folk som de är, istället för som man tycker de borde vara, så är redan där mycket vunnet.
När folk jämför med olika missbruk så missar de att med alla missbruk måste den som ska "tända av" känna att det finns ett liv efter avtändningen för att orka hålla emot. Det krävs motivation att bryta en vana.
Den genomsnittliga personen underskattar dessutom _grovt_ hur många kilokalorier som ryms i vad och hur lång tid och hur mycket arbete det krävs för att bli av med många extrakilon. Man förstår helt enkelt inte vad man begär av tjockisen - det är en långdragen och arbetsam process. Det krävs massor av stöd och uppmuntran för att inte bara lägga ner det. Ska man äta nyttigt behöver man hitta de nyttigheter man upptäcker att man gillar. Ska man träna behöver man hitta en form som man gillar. Ska det vara ett livslångt åtagande så ska man väl för fan inte behöva leva som en backstusittare tills man dör. Vad var det för jävla liv? Vad var poängen med det? Det tar tid att hitta de personliga favoriterna. De
goda nyttigheterna. De roliga träningsformerna. Hur mycket som är lagom mycket av ens gamla favoriter så man inte behöver leva helt utan dem.
Sen kommer det nåt självförhärligande hjon och pissar ner hela grejen. Tacka fan för att de lägger ner. Det hade jag gjort också.
Fram för mer uppmuntran och tillgängliga träningsformer. Och man får vara tjock. Man får faktiskt det. Bara man tar hand om sig så gott det går ändå.
* Enligt samtliga av de mätmetoder som finns - flera av vilka jag har mina tvivel om. Som någon som jobbar med statistik inom läkemedelsbranschen så har jag svårt att förstå varför BMI öht används på individnivå. Det kan ha en viss poäng på populationsnivå - tex för att se om människor som tar en viss medicin går upp i vikt, etc, men på individnivå finns för många konfunderande faktorer.
** Jag gillar inte glass. Inte choklad heller. Somliga vill ha det till förklaringen på att jag inte går upp så mkt i vikt, men jag älskar
annan energität mat och äter den i mängder. Smågodis kan jag äta hur mycket som helst. Tydligen måste jag förklara det varje gång jag nämner att jag inte gillar glass och choklad.
