Ravenna skrev 2012-01-13 17:18:00 följande:
Jag har nyligen gjort resan från överviktig på gränsen (76 kg till 160 cm) till normalviktig (63 kg). Det finns lite kvar att göra, skulle vilja bygga lite mer muskler och komma ner till 60. Men jag mår så otroligt mycket bättre nu! På alla sätt och vis, framförallt är jag piggare och starkare och klarar av att gå promenader utan att bli andfådd och få ont i benen. Regelbunden mens får man också när man kommer ner till normalvikt - bra när man planerar barn.
Visst finns det människor som är offer för sjukdomar mm, men herregud, varför ska dessa alltid dras in? De allra flesta överviktiga är inga offer för sjukdomar som har fetma som biverkning - de allra allra allra flesta är bara moderna människor som stressar för mycket, äter fel och tränar för lite.
Jag gnällde. Särskilt ondgjorde jag mig på nätet över klädaffärer som aldrig hade något i min storlek. Jag orkade inte åka till gymmet. Det var jobbigt. Det var kallt ute. Ursäkter, hela tiden. Orkade inte laga mat. Det blir lätt en ond cirkel där man orkar mindre och mindre tills man tittar i spegeln en dag, ser ett fetto, och plötsligt förstår man varför man inte ser bra ut i några kläder, inte orkar något och känner sig trött och ful.
Jag önskar att någon hade tagit tag i mig och sagt: "Du, ska vi inte börja gå till gymmet tillsammans? Så hjälps vi åt att gå ner. Eller kanske ta promenader på lunchen?"
Jag HATAR att alla ska vara så jävla artiga hela tiden att de inte vågar erbjuda hjälp åt någon som uppenbarligen behöver hjälp. Jag önskar att någon sagt till mig att jag åt för stora portioner, att någon reagerat på att jag kunde sätta i mig en hel chokladkaka.
Jag önskar att folk kunde sluta vara så jävla rädda för att förolämpa sina medmänniskor.
Många som är tjocka behöver höra det och de behöver hjälp.
Skiter i om jag spär på några fördomar här, men det finns många som jag. Jag är inte unik i detta avseende. Jag var bara lat, dålig på att komma igång och orkeslös pga min vikt och fel näringsintag.
Problemet är att du är du och andra är andra. Alla studier visar att det du "önskar" i den här tråden är kontraproduktivt för det stora flertalet. Du är dessutom nyfrälst, och då blir man alltid lite extra okänslig.
Det finns inget egenvärde i att förolämpa andra människor. De kommer inte att ändra sitt beteende för det. Du ändrade ditt beteende först när du var redo för det. Om någon försökt tvinga eller skulda dig in i det är det mycket möjligt att du hade misslyckats och sen fortsatt misslyckas.
Du begär något som bevisligen är kontraproduktivt. Varför då tror du? Vill du att folk ska vara tjocka?
Säg att en god fé gav dig två knappar. Den gröna gjorde att alla tjocka människor i hela världen genast blev lite, lite smalare. Den röda ger alla överviktiga en smärtsam, elchock. Lite högre varje gång du trycker ner den tills du en dag delar ut en dödlig smäll. Den gör det också lite, lite svårare för alla tjocka i hela världen att gå ner i vikt en del av dem går upp lite till - kanske de fastnar för evigt om den trycks för många gånger - och den . MEN - varje gång du trycker på den röda knappen får du en serotoninkick som gör att du känner dig nöjd med dig själv.
Hur många gånger tänker du trycka på den röda knappen innan du är nöjd? När känner du dig tillräckligt präktig själv för att våga tänka tanken att leva och låta leva?
