tjocka människor?!

i hennes kompis fall anledningen kan vara en gammal inlärd vana eftersom alla i familjen är feta. för honom kan det kännas normalt att äta mycket och vara överviktig översom hans familj gör det, han har sett det hela livet. Han har hela sin familj som stöd för sin fetma, om har skulle bli smal skulle han ses som annorlunda av sin familj. jag ser det på tv hela tiden, de försöker banta en person i programmet men hela familjen är fet, om det är ett problembarn föräldrar är oftast feta. det är livsstil. man anser vara normalt det man är uppvuxen med och ser varje dag och ofta lär sig att strunta i vad främmande människor tycker. det är bara familjen som betyder något och de älskar honom som han är, han han nog lärt sig.

i hennes kompis fall anledningen kan vara en gammal inlärd vana eftersom alla i familjen är feta. för honom kan det kännas normalt att äta mycket och vara överviktig översom hans familj gör det, han har sett det hela livet. Han har hela sin familj som stöd för sin fetma, om har skulle bli smal skulle han ses som annorlunda av sin familj. jag ser det på tv hela tiden, de försöker banta en person i programmet men hela familjen är fet, om det är ett problembarn föräldrar är oftast feta. det är livsstil. man anser vara normalt det man är uppvuxen med och ser varje dag och ofta lär sig att strunta i vad främmande människor tycker. det är bara familjen som betyder något och de älskar honom som han är, han han nog lärt sig.

Japp! Tror faktiskt inte på dysfunktionell familj där i övrigt, för de verkar rätt kärleksfulla mot varandra och nöjda med livet. Bara de får god mat, mycket mat, och mat i rättan tid... *suckar lite uppgivet*

Det brukar alltid vara ett viktigt samtalsämne nämligen (jag kände killen redan när han bodde hemma fortfarande och man träffade föräldrarna och syskonen). De pratade om vad de hade ätit, och hur gott det hade varit. Och vad de skulle äta nästa gång, och hur gott det skulle bli...

Känner förresten andra sådana familjer också. På min gård bor ett par i 60-årsåldern, som rullar fram. De har en son och en dotter, som i sin tur har ett antal barn, som kommer och hälsar på ibland. De är alla feta! Blev chockad första gången jag såg minsta barnbarnet, som var tre eller fyra år då. Hon var så tjock att hon inte orkade springa på sina knubbiga små ben, med riktiga "bröst" redan och valkar på midjan...

Det känns som att barn som föds i sådana familjer aldrig får en chans.

Japp! Tror faktiskt inte på dysfunktionell familj där i övrigt, för de verkar rätt kärleksfulla mot varandra och nöjda med livet. Bara de får god mat, mycket mat, och mat i rättan tid... *suckar lite uppgivet*

Det brukar alltid vara ett viktigt samtalsämne nämligen (jag kände killen redan när han bodde hemma fortfarande och man träffade föräldrarna och syskonen). De pratade om vad de hade ätit, och hur gott det hade varit. Och vad de skulle äta nästa gång, och hur gott det skulle bli...

Känner förresten andra sådana familjer också. På min gård bor ett par i 60-årsåldern, som rullar fram. De har en son och en dotter, som i sin tur har ett antal barn, som kommer och hälsar på ibland. De är alla feta! Blev chockad första gången jag såg minsta barnbarnet, som var tre eller fyra år då. Hon var så tjock att hon inte orkade springa på sina knubbiga små ben, med riktiga "bröst" redan och valkar på midjan...

Det känns som att barn som föds i sådana familjer aldrig får en chans.

man kan till och med bli utstött av den kärleksfulla gemenskapen om man är annorlunda, uppfattas som "märkvärdig". Man har inte så mycket att prata om med sin familj då om alla samtal kretsar kring hur maten är god. för dem kan deras livsstil vara en överlevnadsstrategi för att må bra i själen, vad främmande människor tycker spelar mindre roll, man kan anpassa sig till det också, lära sig att inte "se" eller "höra"det. 

Och där håller jag inte med dig. Det finns många olika sorters medvetna och omedvetna försvar, men de människor som är helt immuna mot vad omgivningen tycker är väldigt få.

Den situation du beskriver kan tvärtom bli en dubbel belastning - önskan att gå ner i vikt både för egen del och för att bli accepterad av omgivningen men oförmågan att göra det, kanske på grund av egen oförmåga av olika anledningar men också för att man upplever motstånd från familjemedlemmar.

om hans närmaste omgivning är också fet då är bara det som betyder något, vad resten tycker kan man strunta i. ingen belastning alls, man bara accepterar sig själv som man är och inte ens tänker på att gå ner i vikt, njuter av livet till motsats av oss alla som lägger så mycket energi för att hålla "normen".

Fast de tjocka människor som jag har umgåtts så mycket med att jag kan säga med säkerhet vad de har för vanor, har gjort just det. Tryckt ner kopiösa mängder mat hela dagarna... Men grejen är at de har tappat känslan för vad som är en normal portion. De _tror_ att de äter normala portioner och att _alla_ äter så mycket!

Kommer ihåg en kille som jag umgicks med ett tag t.ex. - som kompis, Nota Bene!  Han kunde ta en hel skivad skogaholmslimpa och äta med massor av pålägg - typ tjocka falukorvsskivor och ostskivor skurna med kniv - på bara en kväll framför TV:n! Jag blev illamående!!!

När vi skulle laga mat tillsammans och använda färdig sås på pulver, så sa han att vi måste ta två påsar - fastän de var fyra portioner i varje påse, och vi var bara två! Han sa "dom räknar alltid med för små portioner på sådana där färdigsåser". Jag kunde inte förklara för honom, att tillverkaren knappast skulle försöka sälja på kunderna FÖR LITE av deras produkt... Men det gick inte in! Så jag fick laga till åtta portioner åt oss två... Och han åt väl sju av dom portionerna.

Sedan hade han mage att säga, när jag lite försiktigt kom in på det här med hans övervikt: "du förstår inte det här, för du HAR EN ANNAN ÄMNESOMSÄTTNING. Jag äter ju nästan inget, men jag går upp i vikt ändå!"

*suckar"