Mandel skrev 2012-01-15 12:38:06 följande:
Fast vad är nyttan med att alla ska ha högsta betyg i allting? Vet massor av företagsledare i framgångsrika företag som verkligen inte var de med högst betyg i skolan. En har inte ens gått ut grundskolan...
Självklart behöver inte alla vara trådsmala, men att hela tiden läsa och höra om alla dessa överviktiga/tjocka människor som säger sig ha provat allt men det går inte att gå ned i vikt för dem gör att jag i alla fall inte tror ett dugg på dem.
Majoriteten är friska, men äter mer än vad de tror eller så ger de upp direkt för de valt en alldeles för svår väg i sina viktnedgångsförsök.
Så länge inga medicinska hinder föreligger så går man ned i vikt om man bara vill och håller fast vid sin plan. Och man behöver inte svälta sig eller träna så man spyr. Små förändringar kan göra underverk och är det som är lättast att hålla.
Har jag sagt att det finns någon nytta med det eller?
Alltså, det handlar inte om att det är fysiskt omöjligt. Men det handlar om en cocktail av olika anledningar, många är fysiska och många är psykiska.
Som jag redan har förklarat så har människor som reda gått ner i vikt eller försökt gå ner i vikt programmerat sina fettceller till att vilja lägga på sig mer fett. De befinner sig i svältläge. Eftersom de har utsatt kroppen för "svält" så har de också sänkt sin förbränning.
"Men ät inte mindre då. Träna bara lite mer?" Motion gör ytterst lite för viktnedgången. Man måste träna enorma mängder tid för att få det kaloriunderskott som gör att man tappar i vikt om man ska äta vanligt i övrigt. Och det ska man alltså lyckas med i flera år, för att gå ner den vikt vi pratar om.
Dessutom börjar forskning visa att vi är genetiskt benägna att gilla vissa saker, och ogilla andra. Många som är feta har genetisk försmak för fettbildande födoämnen. Det är klart att det är lätt att säga att det "bara är att låta bli", men om din kropp bokstavligen är programmerad till att gilla fett och socker mer än din granne gillar det, så är det inte så lätt som det ser ut för henom.
Och sen psykiskt då. Många som är feta har blivit de för att de har en ätstörning. Ungefär samma som anorektiker, fast tvärtom. Jag antar att ni inte skulle få för er att påstå att en anorektiker helt enkelt bara kan börja äta igen? Det är dessutom mycket farligare att vara kraftigt underviktig än tillika överviktig, men de ser ju inte lika äckliga ut, eller?
Många som överäter gör det för att de har ett komplicerat förhållande till mat. Det går att jämföra med alkohol eller andra beroenden. Och då kan man inte sluta helt, utan ska sluta lite? Hör ni själva hur det låter?
Lägg sedan till hopplösheten. Om man har 50 kilo att gå ner så kan man säga att i snitt tar det 1.5 år, förutsatt att man sköter sig exemplariskt under dessa år. Varje helg då man trillar dit och äter en bulle eller godis gör att man kanske går upp ett kilo. Varje gång man har semester och äter godare kommer några kilo tillbaka. Den psykiska påfrestningen är svår att föreställa sig om man inte har varit där, men det är ett konstant krig mot kroppen.
De flesta feta är varken dumma eller lata eller korkade. Jag lovar att jag har bättre koll på kalorier än de allra flesta smala. Jag vet hur mycket kalorier en timmes rask promenad förbränner. Jag vet vad som är bäst att välja av hallon och blåbär, ur viktnedgångssynpunkt. Det handlar inte om okunskap, inte heller om lathet.
Om det hade varit så enkelt att "rör på dig lite mer och ät lite mindre" hade varit lösningen så inser ni väl att alla hade varit normalviktiga. Om ni inte inser det måste det betyda att ni på riktigt tror att alla tjocka är lata och korkade, och då finns det ju ingen anledning för mig att försöka förklara för er eftersom ni då saknar all förmåga att ta in något annat än er egen snedvrida uppfattning.
Nyttig läsning:
http://www.nytimes.com/2012/01/01/magazine/tara-parker-pope-fat-trap.html?pagewanted=1&_r=3&smid=fb-share&adxnnlx=1325201195-StHfJJlNgx98BJBMmr0A5A
Jag förstår absolut vad du menar. Kram på dig!
