Ni som valt att separera innan barnet fyllt ens 1år...

Härligt gabardin! Gör nu det som bli allra bäst för DIG och barnet!

Vad ska jag göra: fundera noga nu. Han dricker varenda dag men är inte villig att ta tag i det, skyller på att kunna sova. Terapi vill han inte. Alkoholproblem är allvarligt och ni har en liten son att ta ansvar över. Vill du att sonen ska växa upp med en pappa som dricker och en mamma som mår dåligt? Mitt råd är att lämna, markera att han måste ta tag i sitt liv. Gör han det kanske ni hittar tillbaks i framtiden, gör han det inte har du varit ansvarsfull och sett till ditt barns bästa och ditt eget också för den delen för så där kan inte du leva heller!

Funderar: jag vet att jag borde gå så förstår inte varför de är så svårt, kanske för att jag någonstans älskar han ändå, fast kanske mer lutar åt att jag känner skuld.

Tanken på att kunna hitta något nytt kommer ta tid, behöva köpa nya möbler osv.

Innan han skyllde på stt de är

För att han ska kunna sova(men vill ju inte ta sömntabl för de blir man beroende av) så hette de att han måste ju passa på innan sonen blir stor och fattat.

Han sa idag(i natt)att han skulle lägga in sig på behandling en månad men att han då kommer vara som en militär sen för de va han sist.

Eh när skulle han hunnit vara på behandling då vi vart ihop sen ja va 18 och han 19.

Ska träffa en vän idag så ska nog prata bli peppad och försöka få klarheten i de jag egentligen vet svaret på.

"Funderar", förhoppningsvis gör jag det som är bäst för oss alla tre. Tillvaron blir svårare för min sambo, ja, och han blir den som förlorar mest i nuläget. Jag tänker dock i någon sorts tioårsperspektiv, och fortsätter det såhär kommer det bli totalkatastrof. Jag skapar förutsättningar för ett bättre liv, där det finns fler omkring oss som älskar henne och finns där för lilla familjen.

Sambon är inte kapabel att tänka och planera längre än någon vecka framåt i tiden. Det kommer aldrig bli någon ordning kring honom, och så länge vi bor här är jag beroende av honom. Det blir bara olyckligt och konflikt, HELA tiden, resten av hennes liv? Nej.

Jag tror att chansen för honom att i slutändan få en bra relation med sin dotter blir bättre det finns en stabil grund att stå på för henne och mig. Det blir my way or the high way och det kan tyckas hårt, men alternativet är att leva i det här konfliktfyllda kaoset.

Jag kan inte ta ansvar för honom längre, bara han kan göra det. Jag kan ta ansvar för mig själv och henne, och göra så gott jag kan för att han ska finnas med i hennes och därmed vårt liv. Därför vill jag att han ska följa med, även om jag numera snarare tänker att vi får fixa eget boende till honom ganska omgående.

en liten uppdatering från min sida.

Vi har gjort slut, han var otrogen på fyllan.
Han verkar inte ens ångra sig.

Dock så ska han in på "rehab" eller vad man ska säga så får hoppas han löser sina problem så han i framtiden kan få en fungerande relation med sin son.

så just nu har vi lägenheten men när han kommer tillbaka så får vi lösa vem som köper ut vem osv.

kanske du skulle passa på att gå och prata med någon själv medans han är på rehab så du kan stärka dig i dig själv och klara stå emot att falla tillbaks när han kommer hem, för jag tror han kommer vara ångerfull och du kommer nog få det tufft..

Jo ska göra de för säkerhets skull men vet själv att jag inte tänker gå tillbaka för dels accepterar jag inte otrohet och sp va han ett riktigt svin när jag konfronterade honom, fick svaren "Jaja men de va väl bra att jag fick sex" och när jag fråga om de va känslor inblandade så va de inte de, han behövde kn*lla som han så fint sa..

Han hade inte en tanke på att komma hem och nyktra till och få till de här hemma, för han ville inte komma hem..

Ändå hade jag ringt han på kvällen och sagt att han måste komma då lillen va hysteriskt ledsen men tydligen roligare att ligga med en annan brud.

Fy sjutton vilken gris
Kramar till dig!

Lider med dig! Men samtidigt blir det ju ännu mer uppenbart - du får det fan så mycket bättre utan honom!

Nu är allting klart här. Jag fick lägenheten. Det kommer bara bli jag och dottern som flyttar.

Jag trodde han skulle gå i taket, men han var uppgiven mest. Insåg att det inte fanns mycket att göra för att ändra på mitt beslut. Han tänker inte följa med. Han tycker inte att han har någonting i den andra staden (nej förutom din dotter då tänkte jag, men sade inget), och han anser att han har bättre chanser att få jobb här (även om han inte sett något nu på ett halvår eller så).

Nu har han åkt till en kompis några dagar, det blir nog bäst så, tänka på varsitt håll. Övning för mig också kände jag, att vara ensam med barnet. Kan säga att skillnaden är minimal, visst att jag aldrig får duscha ifred men det kan jag leva med. Och vet ni hur jävla skönt det är att inte ständigt befinna sig i aktiv eller potentiell konflikt?? Jag gör något, och känner i hela kroppen precis hur det hade blivit om han hade varit hemma, vad han hade sagt och vad jag skulle svarat - men det händer inte. För han är inte här.

Jag hör fotsteg i trappan utanför och när jag inser att det måste vara en granne så är min känsla - lättnad! En enorm, oerhörd lättnad. Inser att det är mest lättnad jag känner över att han inte vill följa med också. Det är synd för deras skull men det får bli bra på något sätt.

Så nu är jag över på andra sidan tröskeln, nu är allt bestämt och ingenting kan göras ogjort. Det är fortfarande en massa arbete kvar för att organisera en flytt ganska många mil med väldigt små ekonomiska resurser, men tamejfan, vi är på väg. 

Åh, gud vad glad jag blev av att läsa ditt inlägg gabardin! Åh så bra, jag är så lättad och glad för dig!

Så skönt att beslutet är taget och bollen är i rullning. Så underbart!

Men jag måste bara säga en sak, som tyvärr är jättetråkig, men det kan ju hända att han drabbas av ågren och kommer tillbaka och vill göra allting bra igen. Då ska du bara stå på dig och komma ihåg alla hemska tider ni haft tillsammans (det låter hemskt jag vet) och det kan bli rätt tufft.

Min ensambo har gjort det flera gånger och senast var igår. Det är lika svårt var gång men jag försöker tänka att varje gång jag säger nej så blir jag starkare i mitt beslut och min övertygelse.

Lycka till med allt och keep us posted!