Ni som valt att separera innan barnet fyllt ens 1år...

Gav upp, hur länge sedan var det ni separerade? Jag vet nog också att jag kan ordna det väldigt bra för mig, jag har både förmåga och kraft. Därmed inte sagt att det blir lätt...

Funderar, det blir ju också ett väldigt tydligt mönster när man samtidigt läser om er andra. Inte bara att just vi har det så, utan att det är likadant någon annanstans.

Just nu blir jag arg, ledsen och besviken bara jag tänker på eller ser honom. Helt låst läge... Känns inte som att han ger mig någonting.

Det är snart ett år sedan jag bestämde mig definitivt. Sen tar det ju lite tid med boende och så, tillfälliga lösningar och sova på soffan fram tills nu i vintras när jag flyttade ur vårt gemensamma.Lätt är det verkligen inte, men mycket lättare än att leva i en omöjlig relation.

gabardin jag har tänkt på det du skrev om att lämna någon man fortfarande någonstans älskar. Jag kan bara säga att det är tugnt. Och det kommer nog vara jobbigt ganska så länge.

Jag känner en stor sorg. Varför kunde det inte bara ha funkat? Varför blev det som det blev?

I ena stunden vill jag bara ta tillbaka honom och i nästa är jag glad för att vi äntligen har delat på oss. Fast jag måste säga att jag är är mest det senare... Men det är så svårt.
 Jag känner mig SÅ ensam. Även fast jag inte är det. Jag har massa fina vänner och en familj som stöttar mig. Jag har den här tråden! Men det gör ändå ont.

Man måste träna på att inte älska. Grubbla, men älta inte. Fastna inte i det som var bra utan arbeta in andra tankar. Det är jobbigt, men det går. Man måste aktivt välja bort kärleksältandet. Du vet varför DU inte fick det itll att fungerar. Därför blev det som det blev. Hans del i det hela kommer du aldrig förstå fullt ut så SLÄPP DET. Svårt som *** men det går. TiIll slut.

kunde varit jag

Har han åkt till andra staden nu? Ja det är så märkligt. Jag tänker på vad "skild" skrev, att det känns skönt att hon lämnade tidigt i relationen. Även om det gått längre tid för oss så är det fortfarande tidigt, jämfört med att kämpa på i fem, tio, femton år. Nackdelen med det är att man inte är sådär totalt jävla urkramad på varenda liten känsla för den andra personen.

Tänker på det lite som priset man får betala för att göra det man vet är rätt, och att göra det NU istället för att undvika det. Det är mer känslor kvar, mer uppslitande. Men man är fortfarande kapabel att känna känslor, man är inte död inombords av att leva i en livslögn.

Jag vet egentligen inte vad jag håller på med just nu. Tål inte att se honom, samtidigt köper jag hans favvo-favvo-mat med ett leende på läpparna över hur glad han ska bli när han ser den? Det är verkligen kluvna känslor.

Gav upp, tack för fina ord och bra råd! Det behövs här.

gabardin, det är precis så. Kluvna känslor. Men som du säger så är det fortfarande hyffsat tidigt i relationen. Jag tror att det blir svårare och svårare att separera med tiden, inte lättare. Jag är glad att det börjat hända nu. Det hade nog bara blivit jobbigare annars.

Han åker imorgon efter vi har varit hos en familjeterapeut. Det ska bli skönt. Och han väntade med att åka för att jag ville att vi skulle gå dit tillsammans. Det var bra gjort av honom. Han är väldigt "snäll" nu. Jag sätter det inom sitationstecken då jag inte riktigt vet varför han är så schysst helt plötsligt. Jag är väldigt misstänksam. Men han säger i alla fall att han har accepterat mitt beslut att flytta isär och att han kommer att stanna här. Han kommer alltså inte att dra till sitt hemland utan hitta en egen lägenhet här så han kan träffa dottern. Jag tror dock att han fortfarande tror att jag kommer ändra mig ganska så snart. Men det tänker jag inte göra. Vi får se vad som händer när han inser det. Om han verkligen har accepterat det på riktigt, eller inte. Det ska i alla fall bli skönt att han åker iväg lite så vi får tid att tänka bägge två. 

Oj va liknande min situation :( Får jag haka på här?

Har också en man som jag känner innerst inne att det aldrig kommer bli bra. Han har ett kontrollbehov, begränsar mig, reducerar mig, klipper mina vingar..Han gör det inte så självklart men lite för lite, manipulativt. Försökt mycket att förklara, förstå, ge massor med kärlek, vara hård och markera men inget fungerar. Vi hade också problemen innan vi fick vår tös på 9 månader men det blev så mycket värre efter att hon fötts, kanske för att man blundat.
Hur arg jag än är på honom så gör det också så ont i hjärtat att det inte kanske blir vi, som familj. Klandrar så mig själv och hade förstått om andra hade sagt, det skulle du tänkt på innan du gift dig och skaffat barn. Man har hamnat i det dumfacket :( 
Det värsta av allt nu  är att jag är gravid av misstag...Och måste dels ta ett beslut om barnet och dels om äktenskapet. Han lyser med sin frånvaro och tänker antagligen samma sak. Skillnaden är att det är större steg för honom. Han har redan en skilsmässa med två barn bakom sig...  

En sån sits du sitter i! Jag kan ur erfarenhet ge dig tre råd:

Skit i "alla andra"! "Alla andra" tycker och tänker vad man än gör. Det kommer antas och tyckas om man så slår knut på sig. "Alla andra" kommer aldrig förstå att de inte har en aning om vad man gjort och varför. De som inte förstår att det finns mycket man inte berättar, är inte värda att lägga tid på. Livets skola kommer komma ikapp dem med och när de mognat kommer de komma till klarhet av sig själva. Sen finns det oväntat mycket förståelse på oväntade håll, jag lovar! Fatta ditt beslut om mannen utan att tänka på barnen. Barnen har ingen glädje av att bo med föräldrar som inte har en fungerande relation. Fatta ditt beslut om barnet utan att tänka på relationen till mannen. Vill du/ni ha detta barn så behåll oavsett om du/ni vill fortsätta ihop eller var för sig.

Jag vill verkligen markera för dig att det kan bli väldigt bra! Tro mig! Jag separerade under graviditeten och är nöjd med mina val. Visst har det varit mycket skuld och skam, men jag blir bättre och bättre på att acceptera att andra kommer tro att man "gett upp för lätt" och att man "skaffat barn oansvarigt".

Jag är i en sån svacka idag, bara gråter. Kommer inte lämna den här gången heller, vem försöker jag lura?

TILLÅT DIG VARA I EN SVACKA! Men klanka inte ner på dig heller. Om du behöver dra allt ett varv till, så gör det. Men samtidigt vet du att det kommer inte bli bättre före du faktiskt lämnar. Men döm dig inte så hårt, du behöver kanske ge er en chans till för att verkligen vara färdig? Oavsett så är det bara du som vet vad du mår bäst av och det kan vara att kämpa lite till så du vet att du gjort alls, om och om igen.