Ni som valt att separera innan barnet fyllt ens 1år...

Uppdatering här igen:

Han har kommit hem, de går väl bra men väldigt spänt, pratar bara allmänt med varandra.
Tyckte de va mkt skönare när jag och sonen va själva.

Jag har sökt lägenheter och jag har fått  erbjudande på visning på 2 lägenheter. så ska kolla på de i veckan och får hoppas de är något att ha. Är visserligen inte inflyttning förrän i okt men skönt att isf veta att man kommer härifrån.

Hans mamma verkar inte förstå att vi ska gå isär, när hon hälsat på så säger hon alltid innan hon går
"nu får ni passa på att mysa".. eeh verkligen inte!!!

Ändå påpekar jag jämt att vi ska lösa vem som köper ut vem osv.

Kunde varit jag:
När han varit borta några dagar kände jag faktiskt att jag saknade honom. Sedan när han kom hem så var dottern så himla glad och det var så mysigt att vara vi tre igen... och jag var så ledsen och ville bara att det skulle funka igen. Tänkte att du hade rätt.

Sedan kom vi ganska snabbt in i samma skit igen, och jag blev stärkt i att jag gör det rätta. Det börjar falla på plats, det praktiska, och jag börjar verkligen se fram emot det nya som skall bli. Känner hur irriterad jag blir av att ha honom i huset, tänker hur skönt det ska bli sen, hur bra jag har ordnat allting.

Och så säger han plötsligt: "jag har ju inte bestämt mig än. Vi får se hur det blir". Hallå? Hela min värld gungade till. En örfil kändes det som ungefär. Vad fan?

Frågade  vad han menar, han hade ju bestämt sig, nu är det ju såhär det ska bli. Nej, då var det jag som var dum, som försöker pressa honom till ett beslut, det här är faktiskt en väldigt stor grej, han måste få tänka på saken. Jag menade att han redan sagt sitt och att det är INTE såhär det funkar, att han kan hålla på och ändra sig. Varpå han tänder till och säger att "vet du att jag kan lika gärna bestämma att du inte ska få ta med dig dottern". Jag svarar emot och han blir svart i blicken och är på väg att dra igång något storgräl... jag avstyrde det dock, vi pratade inte mer om saken.

Men alltså. Är det såhär vi ska ha det nu? Att han ska hålla på och vela fram och tillbaka? Om jag säger att han inte FÅR följa med längre, då kanske han drar igång vårdnadstvist och hela alltet, vägrar skriva på folkbokföringspapper osv. Blev riktigt ställd nu. Det blev på riktigt och han börjar fatta att han kanske måste gå på soc, inte får träffa dottern speciellt ofta och dessutom kommer behöva bo inneboende någonstans. Då kanske det inte var så farligt iallafall att bo i en ny stad, när man ser på alternativet.

Jag vägrar! Han kan inte stå där och välja och vraka fram till dagen flyttlasset går, hålla på här och ta båda alternativen för givna, anta att jag står där med öppna armar och ett lyckligt leende om han bara är vänlig och välvillig nog att förära mig med sitt "jag följer med".

Jag vill verkligen inte att han ska med nu. Vi hade det så bra utan honom.

Förlåt att jag inte svarat på så länge. Jag har varit bortrest.

Vi står ungefär precis som ni gjorde när du skrev detta, och så har det varit sedan den hemska natten i maj.
Han velar fram och tillbaka, ena dagen har vi bestämt något och så nästa dag andras allt.

Nu har han kommit till min hemstad där jag varit sedan i juni. Så igår var den fösta dagen vi träffades på drygt en månad. på denna månad har även jag velat fram och tillbaka. Jag har hatat honom. Jag har nästan blivirt kät i min ungdomskärlek igen. Jag har gjort planer för framtiden som jag sedan förkastat. 70 gånger om säkert.Jag har saknat honom väldigt mycket. Otroligt nog.

Nu helt plötsligt har vi fått en nytändning. Jag är helt plötligt attraherad av honom igen. Han är med dottern hela tiden och de har det så fint. Han har ju alltid varit jättefin med henne men vår konflikt har ju kommit mellan dem tidigare.  

Jag är typ kär igen. Och jag vet att det är farligt. Detta är ju bara någon "semesterförälskelse" som går över när vi möter vardagen igen. Men, det är helt galet jag vet, så tillåter jag mig detta. jag tillåter denna låtsasvärld just nu.

För min plan är att han ska åka hem till sitt hemland nu, och det är ju det han vill också. Fast inte just nu kanske.
Jag försöker övertala honom att åka nu för vi går ju bara inte ihop. Det är ju bara så och det vet han också.

Ja, vad ska jag säga, fortsättning följer... 

Ja, och gabardin. STÅ PÅ DIG!!!!

Det kommer gå fram och tillbaka flera gånger, säkert så många gånger så att du nästan kommer att ge upp. Men gör inte det! Du måste stå vid ditt beslut och visa att du menar allvar. Han hotar dig genom att säga att han inte bstämt sig. Var STENHÅRD med vad du vill och säg det rätt ut "Jag vill inte ha med dig, jag vill att vi bor isär."

hur går det nu?? 

Hur går det för er tjejer?

Ja, turer fram och tillbaka här... vill svara så himla utförligt men är mitt i och har inget perspektiv.

Nu ska han följa med. Tror att ni kan fatta. Det handlar om att jag vill ha honom i samma stad. Jag håller det kanske hemligt att jag inte tror på oss. Han får etablera sig lite här, sedan tar vi fortsättningen. Vet att det kan tyckas mycket fel av mig men så är det. Vi får se hur det blir i ny stad. Inte att det blir bra, men nytt och annorlunda.

Kunde varit jag, det låter så rätt som du skriver till mig. Ändå vet jag inte om det sättet får de bästa konsekvenserna. För mig personligen kanske, men det handlar ju inte bara om mig...

Undrar också hur det gått i sommar- och semestertider för alla. Då ska man ju vara så lycklig.

Här är de segt, han har börjat fjäska, kalla mig älskling, köper chips och sånt för att vi ska ha myskväll.

Vet inte om han gör de för att försöka få tillbaka eller av vana, var ändå ihop i 7 år.

Lägenhetssökandet gåendet, får bara visningar men sen är de stopp.

Otroligt frustrerande, önskar ibland att jag skulle "ha de som alla andra" och ha mamma att flytta hem till och få vara liten igen men hon har jag uteslutit från mitt liv så de går inte.

Hans mamma verkar tycka att jag förstör familjen för hon tycker att man inte kan slänga allt i sjön när man har barn och man måste försöka..

Ja semestertider och sommar, då ska man ju vara lycklig... Den här sommaren har varit rätt så hemsk, men ändå fantastiskt för det har ju varit dotterns första sommar, och jag har ändå kunnat njuta en hel del trots allt.

Vi hade en diskussion för 2 veckor sedan och bestämde då att vi definitivt ska flytta isär. Har fixat en ny lägenhet till honom så han kommer att flytta ut nästa vecka. Det känns jättebra. Fast jag är väldigt orolig hur det kommer gå rent ekonomiskt i höst... Men jag hoppas att det kommer att lösa sig på något sätt. Det känns skönt att vi bestämt oss nu och att han ändå ska stanna i samma land och stad. Han kommer då att ha dottern medan jag börjar jobba så smått. Det känns bra att de ska få tid tillsammans nu.

Ja så just nu är det rätt ok. Hur går det för er andra?

 

Men shit, vilket drömscenario. Precis som det ska vara. Jag blir dödsavundsjuk. Får han lägenhet utan inkomst? Tror du ni kommer kunna samarbeta? Skönt att han håller med om att ni inte kan bo ihop. Önskar att det fanns någon insikt om den saken här. Men nej, allt är bra, enligt honom. Behövs inga förbättringar.

Här stormar det vilt. Olika bud och beslut varje dag. Flytten är dock ett faktum. Senaste idén är att han nog ska vara här "ett par månader" och sen kommer han. Kanske. Men han förstår inte hur jag kan se några problem i det.

Har mått dåligt idag över att mitt barn inte får växa upp med två föräldrar som älskar varandra. Hur allt än blir så blir det aldrig familjeidyll. Och jag fattar inte vad det ska bli för ett liv, ensamstående och heltidsarbetande. Om det ens blir så. Kaos, kaos, och inte ett ord av detta kan vi prata om.

Ja, fast jag kan verkligen inte ropa hej ännu, för han velar också fram och tillbaka om han ska stanna i landet eller ej och försöker fortfarande få mig att ändra mitt beslut. Men det går inte hem för nu är jag alldeles säker. Men han funderar fortfarande på att åka hem till sitt hemland som sagt... Jag känner mig faktiskt inte säker på att han kommer stanna ännu, men det vi sa sist var att han skulle det.

Jag kommer nog inte känna mig säker förrän vi verkligen har flyttat isär och han sitter i sin lägenhet och jag i min, och umgänget med dottern fungerar och han har ett ordentligt jobb. Tänk vad underbart om det verkligen skulle funka! Det känns bara som en dröm nu, så långt borta. Men jag hoppas ju på det. Men det är mkt som hänger i luften ännu.

Han har sparpengar så han klarar hyran i några månader i alla fall. Jag vet att detta låter hemskt illa och dåligt men om det behövs kommer jag även att hjälpa honom ekonomiskt om det behövs. Det är inte bra jag vet men jag tycker att det är värt att han kan bo kvar nära oss även fast vi separerar. Detta betyder ju att jag inte kommer vara fri från honom på länge men det känns som om det är något jag kan stå ut med. Och som det ser ut får han lite jobb i oktober och ev ett vikariat senare så då klarar han sig.

Ja, så drömsenario kan jag inte kalla det men jag tror det är ett steg på vägen i alla fall...

Jadu, det kan aldrig bli en familjeidyll, nej. Men det kan nog bli rätt bra ändå. Det kanske inte blir som du tänkt dig eller det kanske tar tid innan det blir bra, men det blir i alla fall bättre. Jag vet inte, men jag har växt upp med en ensamstående mamma som heltidsarbetade, och jag hade i alla fall en väldigt bra uppväxt måste jag säga. Om det nu är någon tröst.

Det värsta är att inte kunna prata eller kommunicera om sina känslor. Det gr inte här heller och det gör det hela så mycket värre. Känslor ska man bara gömma undan och ignorera enligt mitt ex, är det samma för er?
Det hade ju varit kul om man bara kunde glömma alla problem och känslor och gå vidare, men det funkar ju inte riktigt så.