Ni som valt att separera innan barnet fyllt ens 1år...

Ja! Ja! Funderar, preciiiiis så var det här också, och är fortfarande litegrann.

Det handlar inte om att det tog lite tid för honom att fatta, det handlar om att han raserat alla förtroenden och all tillit. När till slut inget annat återstår än att slänga sig ut, blir man stoppad på kanten. Antiklimax. Blir hängande, var beredd att falla fritt men iallafall komma någonstans. Och där står man, han leker perfekt, man får kortslutning.

Är verkligen allt förlåtet? Kan man förlåta att den man älskar inte ställt upp, varit närvarande, givit av sig själv, stöttat. Istället skadat och svikit. Som någon skrev för några sidor sedan, man lever med vetskapen om att han kan bete sig så, att han har det i sig.

Lätt för familjerådgivningen att säga, se, nu skärper han sig ju, om du bara slutar sura så blir ju allt bra.

Självrespekten, glöm inte den.

En annan sak att fundera på också är:
Kan tilliten komma tillbaka? Kan man känna positivt/romantiskt för sin sambo igen? Eller blir det bara nåt halvdant förhållande där sveken har skadat alltför mycket?

Åh fyfan (ursäkta) vad jag känner igen mig igen!

Alltså, min sambo drog ju iväg till en kompis i en annan stad och det var så skönt när han var borta. Jag och dottern hade det jättefint. Det var ju jobbigt också såklart, jag hade bla. en panikångestattack för första gången i livet, men det var nog bara en reaktion på att alla spänningar höll på att släppa.

Men, så kom han tillbaka och var perfekt pappan igen (vi bodde tsm då för att jag skulle ändå åka till Sverige igen så det var ju "bara" en vecka, det var inte så bara kan jag säga) och så börjat jag tvivla! Jag hade ju bestämt mig! vi skulle ju gå skilda vägar och jag var SÅ säker i mitt beslut. Men så kommer han hem och så är han så fin. Och han och dottern har ju ändå alltid haft det fint ihop (när de nu varit tillsammans) och han är ju bra med henne, och detta har har verkligen sett nu under denna vecka. Och så blir det så svårt igen. 

Vi kan nog inte få ett positivt/romantiskt förhållande igen utan det går nog inte att laga. Men det är ju fortfarande så att jag täbnker på dottern och hans relation i första hand.

Nu är jag och dottern i Sverige och han är kvar hemma. Det ska bli skönt att få tänka ostört. Förlåt för ett virrigt inlägg. Jag ville bara skriva lite. Jag följer er även fast jag inte alltid skriver något.

Kämpa på tjejer! 

Idag är en sån där dag då jag har bestämt mig trots att karln anstränger sig och försöker vara bästa sambon någonsin.
Jag vill flytta och inte ha med mig honom. Han kör ju ändå sitt race och lever sitt liv mest bredvid mitt och barnens.

På så sätt kanske vi skulle kunna hitta tillbaka till varandra eller så skulle vi inse att vi faktiskt inte borde leva tillsammans. Det har gått så långt att jag inte känner varmt för honom någon gång som kvinna till en man brukar göra. Visst kan hjärtat hetta till men det är enbart när han leker med barnen och de skrattar så de håller på att storkna.
Jag känner mig helt tom och slutkörd som det är nu.

Jag älskar varenda gång den här tråden uppdateras. Man kan inte kommentera allt men jag läser och "lyssnar" och suger in.

Ni som har två barn med era härken till män, hur kommer det sig? Var han bättre med första? Undrar ärligt, alltså.

Det är en av anledningarna till att göra något NU känner jag. För om vi fortsätter kommer jag känna att okej, det är lika bra att köra på, och så kommer det bli ett syskon. Och jag skulle inbilla mig att det skulle gå lättare med andra barnet men ärligt - har man någonsin hört talas om det?

Jag trodde verkligen att han skulle ta mer ansvar här hemma mm (han sa ju det) därför skaffade jag ett till barn med honom. Jag hoppades så på det han lovade men tyvärr var jag för naiv och dum för att inse att det inte skulle bli så :-/

Jag är inte riktigt i separationsläge just nu, kikar lite på tråden och känner igen mig i mycket men som sagt har ändå hoppet kvar. Vi har två barn och har haft våra kriser både före mellan och efter barnen. i vårt fall har det väl varit strävan efter att komma vidare och fullfölja drömmen man lever med som gjort att det blivit först ett sen ett till barn. kände att jag förlorar ännu mer av mig själv och mina drömmar om jag går och väntar på något som kanske aldrig kommer alltså eufori av ny kärlek till min man alternativt att vi verkligen skulle ta steget och dela på oss men skulle man verkligen få det bättre med någon annan eller kanske bara bli helt ensam osv. Ville inte riskera att åren skulle gå förbi mig och efter första ville jag inte riskera att få alltför långt mellan syskonen eller att vi helt enkelt skulle bli för gamla för syskon. Med facit i hand är jag ändå glad att mina barn har varandra om det i framtiden ändå skulle bli separation. Jag har ju ändå valt att stanna och jobba på vårt förhållande och vill man inte ge upp helt blir ju barnfrågan en sak som man inte kan skjuta upp i all oändlighet i väntan på att förhållandet ska uppnå alla krav av lycka som man kunnat önska.

Fan, nu är det jag som är i låst läge. Massa praktiska grejer som går åt helvete. Jag tror jag måste prata med honom igen. Helvete, helvete, helvete. Men jag måste nog. Han anstränger sig nu och jag tror att i hans värld så är allt bra igen. Fan. Öppnar jag munnen om detta kommer allt braka lös igen. Och så ekonomin. Jag räknar och räknar och räknar, har ett helt kollegieblock vid det här laget. Oron äter upp mig.

Det finns inget han kan säga som på djupet berör mig, känns det som. Han känner väl det. Så nu när han blev riktigt jävla förbannad så hotar han med att inte alls ta hand om dottern som han lovat när jag ska jobba i morgon. DET vet han tar skruv. Han ska minsann lämna lägenheten tillsammans med mig, och lämna henne kvar. Fan. Han är alltså beredd att använda henne för att få tillbaka makten i relationen, vara den som bestämmer, sätter spelreglerna.

Känner mig så maktlös, KAN inte jobba om han inte tar henne. Tänker att jag är så jävla dum som inte kan hålla munnen stängd, var jag tvungen att göra honom arg? Och vet att det är fel sätt att tänka, men så känns det.

Hur som helst så står jag ganska rådlös just nu. Hoppas att han hinner lugna sig till imorgon bitti. Gör han allvar av det så får jag väl sjuka mig på morgonen antar jag...