Ni som valt att separera innan barnet fyllt ens 1år...

tack gör svar! det är just dom banorna jag funderar i. det går att ställa krav och kompromissa men det är svårrott och komplicerat. alltid. och han kan stölla upp jättebra, men om det blir för tungt för honom så drar han sig bara undan. ikväll sover han över hos en kompis för att han tycker det är jobbigt mellan oss, vi har inte ens grälat. så kan man ju inte bete sig om man har barn och allt är pressat och båda har sömnbrist... tror iofs att han skulle bli en superbra pappa, men att samarbeta efter en separation skulle också bli sjukt knepigt. men jag vet inte, det kanske bara är mina egna nojor. har varit fint att få läsa om era erfarenheter iaf.

Jag hade gärna provat det! Men efter att ha tjatat i 2 års tid så orkar jag inte mer. Han vill helt enkelt inte och upplever det som ett hot. Men tror det skulle kunna hjälpa en hel del.

Du, om han drar när ni inte har barn så lär han med stor sannolikhet även göra det när ni har barn. Min straffar mig nu efter vårt senaste bråk genom att dra med polare och vara hemma så lite som möjligt. Säger inte vart han ska eller hur är det och hur har det gått? Han har inte varit hemma på drygt en vecka...Och samma man skulle propsa på vv och tycker att han gör ett lika bra jobb när vi tjafsar. Men om han straffar mig, varför gör han det med sin dotter? Med en gravid fru? Vart i hans hjärta är detta ok? Eller tänker han ens på vilken sömnbrist jag har och hur tufft det kan vara? Pappan har lika rätt till sitt barn som mamman brukar han säga men ändå verkar det vara enkelt att bara dra? Gud, snälla lös det ni kan nu innan ni skaffar barn. Det är för stort att skaffa barn och tänka att det löser sig med kärleken, det gör det sällan. Och så sitter man där och kan aldrig aldrig ta tillbaka det man gjorde. En riktig man drar inte, en riktig man är rädd för att förlora sin familj och kan inte leva utan dem.

Så, nu har två veckor gått sedan vi pratade och han fattade att jag menar allvar. Första veckan var han en dröm. Han kanske äntligen hade fattat?

Men sedär, nu börjar visst allvaret blekna och de gamla mönstren titta fram. Inga egna initiativ kring dottern, jag måste be honom om hjälp om jag ska få någon, sur och djupa suckar så fort jag gör det.

I min värld så pejlar man med varandra hur dagen ska se ut, inte ber om lov men kollar med varandra. Jag berättar att jag måste åka till jobbet och träffa min chef. Får inget svar. Frågar vad han hade tänkt idag. Inget svar. Frågar en gång till efter ett tag, då kommer en harang - kan du lämna mig ifred nån jävla gång, vi får se, jag kan väl göra vad jag vill, vad har du med det att göra!?

Sådärja. Och det värsta är att han får mig att känna mig som att jag gjort så fel och är så jobbig. Jag tycker att det är fel att vi ska ha separata liv, att jag inte ska veta var han är. Att han skulle vara med dottern medan jag åker till jobbet känns väldigt långt bort. Kanske kan jag tvinga honom, men då får vi en situation när han kommer vara ute hela helgen som "straff" och han kommer vara förbannad hela tiden med henne.

Bättre och enklare att bara ta henne med mig och låta honom hålla på med sitt. I hans värld är det den perfekta lösningen och han känner att vi har det jättebra tillsammans. I min värld är det bara ytterligare ett bevis på att han inte tillför någonting till den här familjen. När jag sedan pratar om separation kan han inte förstå vad jag har att klaga över.

Ja, nu är det bara helgen kvar och sedan träffar jag bvc-psyk igen. Hon får hjälpa mig att fundera över vad som ska göras härnäst. Måste ju prata med honom igen men väntar tills jag varit där.

Hur ligger landet för er alla?

Jag mår dåligt, dåligt, dåligt, men står fast vid att det inte går med mindre än att vi flyttar. Han är relativt vänlig men jag vet fortfarande inte om jag tror på det här. Han får följa med, jag gör inte slut. Jag håller på för fullt och kollar lägenheter men säger ingenting till honom. Känns skitskumt. Jag behöver hans samarbete i juni så jag får nog vackert knipa ihop om planerna tills den månaden har passerat...

Bara vankar av och an, sover inte ordentligt, bara tänker och tänker.

Hur får man sig själv att fatta att förhållandet inte kommer bli bättre trots att man hoppas varje gång han säger att han ska skärpa sig?

Jag lever som en ensamstående och tar hand om allt ensam mest hela tiden (även bilservice osv) och jag orkar inte längre.
Inget fungerar. Inte hushållssysslor, barnen (vi har två, ena under året), sexlivet är dött för att jag inte vill/orkar känner ingen lust alls, ekonomin kämpar jag med för att det ska gå ihop osv i all oändlighet.

Hans största (och enda?) problem är tydligen att sexet inte fungerar men hur i all världen ska det fungera när jag inte ens hinner duscha dagligen? Är knappast nåt jag prioriterar då.

Hej!

Får jag hänga här trots att jag inte har orkat läsa igenom alla inlägg? Jag började läsa men det tog för lång tid att hinna i kapp. 

Jag bor med en man och vi har 2 småttingar, den äldsta på 2 år. Jag hatar honom, så långt har det gått, jag HATAR honom. Jag vill bara att han ska försvinna ur mitt liv. Men "problemet" är att han är en fin pappa, en pappa som är nästan lika beroende av våra barn som jag är. Och ingen av oss kan tänka oss ha delat boende. Dels pga barnen, de är för små, men dels för att vi inte skulle klara oss utan dem så länge. Så vad gör man?

Jag smider konstant planer på att vinna massor med pengar och köpa en jättestor villa, så vi kan bo i varsin ände med barnen i mitten. Det känns väldigt realistiskt... Sen funderar jag på om jag kan hitta en älskare, en fantastisk man som kan vänta på mig under tiden som jag måste bo ihop med den här idioten, någon som kan titta mig i ögonen och älska mig några timmar varje vecka så att mitt hjärta inte stelnar helt, inte heller någon toppenidé kanske.

Han har faktiskt inga problem med vår relation, han lever ju som han vill. Han träffar kompisar, tränar, åker på fest mm. Jag sitter hemma och ammar dygnet runt och är bara tacksam över att han håller sig borta så slipper jag har negativa, klagande attityd mot allt jag gör.

Hans enda problem är att vi inte har sex, och ju mer han tjatar desto mer avtänd blir jag. Jag har även föreslagit att vi ska leva som vänner och föräldrar. Jag har sagt att han gärna får ragga brudar på krogen bara han kan vara trevlig hemma, men han nappar inte på någonting.

Fy vad jag är less! Men det är skönt att det finns flera i samma sits.

Jag och exet flyttade isär när vår dotter va 3 månader. Är så ledsen över det men så är det. Vi är unga föräldrar och i början tänkte vi att vi inte ska vara som dom flesta unga att föräldrarna gör slut men så blev det för oss också..

linaandersson.myshowroom.se

Toppen och hoppet ute, är det verkligen möjligt att männen är så enkelspåriga? Allt är skit men de är förvånade över att det inte liggs tillräckligt...

Hoppet ute, du kan väl inte leva såhär? Hata? Men det är bra att du känner något, inte stänger av. Jag känner både hat och framför allt förakt komma krypande ibland. Jag tänker att med de känslorna ska jag verkligen inte stanna med honom. Vill inte att min dotter ska leva i ett spänningsfält, vill inte själv gå och känna så hela dagarna. Jag vill ha en positiv tillvaro. Har ni fastnat såhär eller bråkar ni om det? Tror du det kommer sluta i en separation? Ja, den frågan gäller dig också, toppen9.

Liinaa, visst är det jobbigt när man uppfyller fördomen? Jag skaffade barn med en utlänning men för OSS skulle det minsann gå så bra... nä. Men vad fan, det är som det är, livet.

Jag tjatar/försöker prata på ett kreativt sätt om det mest varje dag numera för att få nåt att hända.
Och ja män kan vara så enkelspåriga. Min karl sa vid ett tillfälle "om vi har mer sex regelbundet tror jag att det andra löser sig också för då blir vi lite gladare" ordagrant.
Jovisst, eller hur. Jag tror inte alls att disk mm görs av sig självt... :-/