Ni som valt att separera innan barnet fyllt ens 1år...

Snälla...Ärligt!! Hur orkar ni sitta o tycka synd om er hela tiden.. Ta tag i problemet och ni vet ju redan vad det är. Barnen far illa ett förhållande som är som ert. Tänk på det! För var dag som ni stannar i ett dysfunktionellt förhållande. Varenda dag av dem skadar era barn. Dem får en skev bild av hur förållande mellan man o kvinna skall vara. Tyck inte synd om er!  I Sverige har alla kvinnor möjligheten att GÅ och klara sig ekonomiskt. Jag säger inte att det är lätt...Har själv tagit steget och det gjorde jag när dottern var ett år! Så hon har tack och lov inga dåliga minnen. Snälla ni.. Gå medans ni har någon som helst självrespekt kvar!! Finns inte en man i världen (som beter sig som era) som är värt dem bekymmer ni kommer att få i framtiden med era barn och era liv annars.

gabardin, tror du verkligen han skulle lämna dottern ensam? Är inte det han bara hotar med för att han vet att det är det enda han har kvar att säga nu? Det enda som du tar skruv som sagt?

OM det nu skulle vara så att han verkligen lämnar dottern, så visar han ju ganska tydligt vad han vill egentligen. Han vill ju uppenbarligen inte alls ta sitt ansvar överhuvudtaget och kan till och med tänka sig att lämna er dotter. Jag skulle se det så att om han gör det - då har han valt. Då har han valt bort dig och dottern och då är det nog bara så att ni måste gå skilda vägar.

Det kanske låter lite hårt men det är ju verkligen bara SÅ fel om han skulle lämna er dotter helt själv. Han tror väl att du ska stanna hemma såklart, men jag skulle istället se det så att detta är hans val. Att han ens säger att han ska dra när du ska jobba är ju bara ILLA.

Förlåt för att jag är hård. Jag är nog lite bitter nu...

Gabardin, lider med dig! Men jag blir nog också tvungen att hålla med "kunde varit jag" att tar han inte sitt ansvar med dottern och lämnar henne själv, ja då har du ju svaret. Tycker det är illa nog att han hotar med en sån sak och det faktum att du faktiskt inte känner dig säker på om han skulle ta hand om henne eller faktiskt skulle lämna henne själv om du for, det är illa...
All styrka till dig nu!
Så hur gick det idag nu då? For du på jobbet elelr fick du lov att stanna hemma?

Han är hemma med henne! Senare i går kväll så blev han plötsligt "snäll" igen. När jag skulle gå och lägga mig frågade jag bara om allt var ok inför imorgon. Ja, jobba, vi klarar oss fick jag till svar så allt är tydligen bra igen.

Han skulle aldrig lämna henne ensam efter att jag gått till jobbet eller så. Däremot vet jag inte om han skulle kunna framhärda i att gå samtidigt som jag, för att tvinga mig att stanna hemma. Jag är trygg med att de är ensamma, annars hade jag inte lämnat dem, och jag kommer ju hem i eftermiddag.

Det blev bara ytterligare en spik i kistan, att han är beredd att komma med såna hot. Jag ser oss utifrån och bara häpnar. Detta är inte acceptabelt.

Känner med er så mycket. Jag har varit med om samma som dig gabardin, och vet hur himla ont det gör när ex inte tvekar att sätta barnen i kläm. Bit ihop och lämna så fort du någonsin kan!

Hej! Jag ansluter mig till er skara om jag får...?
Vet inte knappt var jag ska börja....
Lever ihop med en man som för det mesta surar och har sig. När jag frågar varför vet han inte varför han är det.
Jag är så trött på att alltid höra massa negativt och denna hemska attityden, drygheten och ifrågasättandet hela tiden! Det är inte bara mot mig utan även mot min familj.
Säger jag att det är fint väder! Ja men det blåser svarar han då.
Det var en fin grön färg! Det är inte grönt det är grågrönt.
Det här var gott! Nä, det var nån konstig eftersmak.
Vilken mysig sjö! Det är en göl.
Kan du ta sonen nu?: Varför? Vad ska du göra?
Kan inte du hjälpa mig bära lite? Varför!?
Satt och skruvade ihop gåvagnen när sonen var några månader och tyckte det var roligt och såg framför mig hur kul det skulle bli när han börjar gå med den. Jag var lycklig! Då kommer sambon upp på övervåningen och det första han säger är, Jaha, ska det där stå och samla damm nu eller? Och sen bara gick han utan att vänta på mitt svar.
Detta kanske inte låter så hemskt. Men är otroligt påfrestande att JÄMT bli tillrättavisad eller ifrågasatt. Och den där hemska negativa inställningen till hela livet. Han är så extremt katig mot mig i perioder.
Vår son är 10 månader nu och jag har tagit alla nätter. När jag klagar på att jag är trött då är det synd om honom också för han sover inte heller så mycket... Fattar inte när han inte får sova men det måste väl vara på hans fm-veckor i så fall. För annars är det minsann 8 timmars sammanhängande sömn titt som tätt.
En gång har han erbjudit sig att gå upp på morgonen så jag skulle få sova.
Att jag får ta nätterna är inte det största problemet för oss, det är den extrema bristen på respekt och det här enorma surandet som han påstår sig inte veta varför han håller på med.
Jag har många gånger tänkt att jag vill att han ska vara otrogen så jag har en anledning att lämna honom (som att jag inte har det nu).
Men jag har ingen energi kvar, han tömmer den fullständigt med sina kommentarer. Jag har tagit upp detta många gånger. Senast sa jag till honom att han har fått mig dit han vill, jag ligger på botten och har ingen energi kvar och jag orkar inte mer. Huvudvärken smyger sig på när han har sina "pms- perider" som jag kallar dem. Ibland varar det det 2 dagar ibland 2 månader. När lillen var 5 månader hade han surat nästan konstant sen hans födsel så tog jag mitt pick och pack och drog till mamma och bodde där några dagar med en lapp på bordet om att jag inte kunde leva resten av mitt liv med detta.
Efter tre dagar ville han ju så gärna träffa sonen så han hälsade på och jag följde så klart med hem igen. Fan, jag som vågade ta steget där...
Men nu har han haft en period igen och surat sen förra lördagen. Jag funderar starkt på att jag måste lämna honom denna gången. Man ska inte behöva ha såna här tankar i ett sunt förhållande. Jag letar lägenheter och drömmer mig bort till ett liv ensam med min son.
Men det som tar emot är att jag vill inte missa halva sonens uppväxt, för det är väl så det kommer bli om jag lämnar, vv-boende...
Jag har heller inget jobb och vet inte riktigt hur allt skulle gå till praktiskt.
Men samtidigt så äter ångesten upp mig och huvudvärken tar över, jag vet att jag för min egen skull måste lämna honom. Men varför är det så svårt?
Jag har öppnat munnen många gånger med en färdig mening, Jag vill att vi flyttar isär, att vi delar på oss. Men när jag öppnar munnen hör jag inga ord. Jag vågar inte uttala dem högt. Det skulle innebär slutet på familjelivet men även början på mitt nya liv som en lycklig mamma som kanske kommer att känna glädjen över livet igen...
Jag försöker visualisera mig när jag är 70 år och sitter i min gungstol på altanen och tänker tillbaka på mitt liv som varit. Fortsätter jag med detta livet vet jag att mitt äldre jag kommer ångra att jag inte lämnade och blev lycklig och fick känna riktig kärlek istället för att "stå ut" och acceptera.

Shit vad långt det blev.... Inte meningen. Får se om nån orkar ta sig igenom allt...

Jag orkar läsa. "välkommen"...

Jag tänker genast depression eller annan nedstämdhet? Att gå genom livet med fördunklande glasögon, se allt några nyanser gråare. I sådana fall så finns det ju faktiskt behandling. Det gäller även andra diagnoser.

Det låter som att han inte mår så bra i sig själv, och det går ut över dig/er. Inte mycket roligare för dig med en sådan förklaring förstås. Måste vara jobbigt att leva med någon som drar ner allting hela tiden. Jag förstår att det blir ännu svårare när han "bara" surar, passiv elakhet, inte slåss super och svär. Svårt att förklara att det kan vara så jobbigt.

Är han det minsta öppen för att försöka komma tillrätta med detta surande som du kallar det?

Har inte läst de andra svaren men ts, följ din magkänsla. Känns det fel så är det sannolikt fel. Känner du dig osäker så gör inget förrän du tänkt till ordentligt.

Nja, när jag sagt till honom att han nog borde gå och prata med någon om detta så fattar han inte riktigt varför för han säger att han inte mår dåligt.
Jag har många gånger hört depression när jag beskrivit detta för andra. Så jag skulle inte bli förvånad om det var det.
Sen funderar jag samtidigt på om det inte kan vara så att han tror att det är så man ska vara för hans pappa är precis likadan! Han har ju vuxit upp med detta beteende...
Vilket i sig gör att jag inte vill att min son växer upp med detta utan jag vill att han ska se hur ett förhållande skulle kunna vara. Om han skulle vara likadan mot en ny tjej så får han väl vara det men om jag träffar någon annan så ser ju sonen iaf hur det skulle kunna vara. Och då hoppas jag att sonen tar efter mitt förhållande mer än sin pappas.

Tankar jag känner igen varenda ord du skriver. Sådana kommentarer lever jag med också och det är helt sjukt energisugande.. Jag tror det kan ligga annat än depression bakom, har läst en hel del om narcisstisk personlighetsstörning och det där är ganska klassiskt beteende.. Saknar man empati och mest tänker på sig själv så ja, då blir det så där vardagen kan se ut.. Frågan är om någon kvinna och något barn ska behöva anpassa sig och stå ut??