Ni som valt att separera innan barnet fyllt ens 1år...

Gabardin: Ja de har sååå svårt att tro att han ska ha gjort de och förhållandet blir starkare om man kämpar. Visst om hon anser de men jag tänker inte acceptera något sånt! Han har gjort bort sig totalt och de är han som förstört detta inte jag!

Hej allihop! Hur går de för er? Här försöker jag tänka att snart flyttar jag,snart flyttar jag för att stå ut. Vart lediga ihop men jag har tagit allt ansvar 95% av tiden. I måndags försvann han ut kl 12 och kvart i 2 på natten får jag sms om att han mår bra men kommer imorgon, i tisdags prata bi lite och då säger han att han kommer väl hem i dagarna. Han kom hem idag, va hemma 2 Tim allt som allt och nu sover han borta. Är tydligen hos någon tjej, säger att de är bara vänner men hur i helvete kan han välja att vara med henne ist för sitt barn om de nu bara är vänner?! Den lilla tid han var hemma så sucka och stöna han bara och tyckte lillen va jobbig som var kvällsgnällig. Åh är så arg!!

Här är väl läget ok. Jag är ensam med barnet nu, han kommer och hälsar på någon gång ibland. Funkar just nu, men jag vet att hans tillvaro är kaos. Det är skönt att ha honom på avstånd, jag får ont i magen när jag diskuterar praktiska saker med honom, vi tänker så olika och han är så jävla konstig ibland. Jag vet inte riktigt vad han pysslar med och det är lika bra. När han har varit här har det varit trevligt, bara umgås med barnet och göra det bästa av situationen. Det är fortfarande en lång väg kvar tror jag innan vi hittar balans. Han vill fortfarande vara tillsammans, inte jag.

Jag är inte glad åt att vara ensamstående och att inte lyckats med kärnfamiljsdrömmen, och det är rätt jobbigt att vara själv. Fast det var ännu jobbigare att leva ihop med honom...

Jag har flyttat :D eller jag och lilleman :D Är skönt att ha ditt egna och kontakten funkar mellan mig och hans pappa. Men han verkar inte ha något större intresse, all kontakt sker för att jag är den som skickar eller ringer. Efter vi flytta tog de 2-3 dagar innan han ens skicka och fråga hur hans son mådde. Det tråkiga med flytten är att jag känner mig fruktansvärt ensam, aldrig haft spec mkt vänner men innan han jag iaf haft honom men nu är jag helt ensam. Har blivit att jag lever för mitt barn, mina barnlediga helger sitter jag själv :( Vet inte vem jag är utan min prins och så ska live inte vara, mina "vänner" på fb utökar familjen, ska gifta sig osv och gör att jag känner mig ännu mer ensam men ändå sitter jag och glor uppdateringar på fb.

shit va lustigt, jag känner igen mej i så många av era berättelser! undrar vad som skapar denna återkommande tråd i så många relationer, varför har så många killar svårt att växa upp och bli män? jag separerar nu från mitt barns pappa efter "bara" 5 veckor efter vår son fötts. anledningarna är flera, och mkt är återblickande på avsaknaden av ett respekt och omtanke för varandra, som man visar i handling genom att ta hand om varann och hjälpas åt. Ser iaf att relationen med honom tar mer än vad den ger, och det kommer aldrig bli en "rätt" tidpunkt att avsluta. men jag vill inte minnas min sons första tid som jobbig, enbart pga att jag klängde mej fast i en relation som inte gjorde mej lycklig. men det är svårt. Speciellt "nederlaget", att man misslyckades..en känsla av att så många tänker "va var det jag sa"..och även om det inte ska få spela en roll känner jag mej dum och bortgjord ibland.. men men.. det jag blir ledsen är att höra att någon sitter själv för att man investerat så mkt tid i relationen och sen blir kvinnan ensam, och ska börja om på nytt..Jag har sökt mej till många nya bekanta och vänner, man behöver stöd!! vi kvinnor måste ställa upp för varann, speciellt morsor!!

Har nytt nick, får vara anonym nu. Tänker på er i tråden. Hur är det med alla?

Här är det... ok, antar jag. Jag och dottern klarar oss bra, men det går inte bra för honom. Han är på väg att sätta sig själv riktigt i skiten och jag kan bara titta på. Får ont i magen av att prata med honom men vet mina gränser, kan inte engagera mig, han får rasa själv.

Hade det varit ett vanligt ex så hade man kunnat kapa banden. Nu går inte det. Han ska komma och hälsa på, för dotterns skull. Han vill inte acceptera att det är slut heller men jag står fast vid det.

Förut var jag avundsjuk på alls välfungerande förhållanden. Nu är jag avundsjuk på välfungerande separationer.

Personligen vill jag slippa honom, men kämpar för dotterns skull. Bävar redan för när hon ska börja förstå att de flesta andra har en pappa i närheten. Att hon ska fundera över detta med sin pappa hela livet, att det ska spela roll när hon väljer sin egen partner en dag. Och det var JAG som valde det dysfunktionella jävla mähät. Skuldkänslor han borde bära, inte jag.

Ja, lite hur jag har det. Någon annan som är kvar och läser?

Ja avundas dej som iaf har separerat!!

Här gapas de å skriks de så fort de inte passar herrn i huset, kärring, äckel, oattraktiv, fitta, sneknullad kärring, rabiat sur fitta.. Jag listan kan göras lång..

Så om du är avundsjuk på välfungerande separationer, så är ja avis på dej som iaf vågat separera!!

Ensam är stark!!!!

Alltså gud vad skumt, men häftigt. Jag kom helt plötsligt på att tänka på den här tråden idag och tänkte att jag kanske skulle skriva ett inlägg, och när jag loggar in så ser jag att du redan skrivit gabardin! 

JAg skulle kunna säga att vi har det ungefär som er faktiskt. Vi aldrig kommer få den breaken man egentligen behöver ta från varandra när man gjort slut. Det är ju lite svårt när man har barn ihop. Jag tror att det finns väldigt få välfungerande separationer faktiskt. Det är nog alltid ganska jävligt. Vi har haft det mycket upp och ner, men det börjar bli lite bättre.

För honom går det dock ganska bra. Inte jättebra men han verkar klara sig ok. Ibland säger han att han gillar hur han har det nu när vi inte bor tillsammans, och det är ju positivt,

Vi har bråkat en del men jag tycker det gått över förväntan. Vi kan oftast samsas om tider och umgänge med dottern och han ställer upp för det mesta om jag behöver hjälp. 2 gånger har han inte kommit på avtalad tid när jag skulle iväg till jobbet för vi hade bråkat, men han tog sitt förnuft till fånga till slut och kom och tog hand om dottern. Det var förjävligt då men jag tycker som sagt ändå att det går ok. Det kunde varit mycket värre och jag hade inte trott att det skulle funka så "bra" som det ändå gör.

Jag mår rätt dåligt och det dåliga samvetet gnager i mig så klart. MEN! Det var ändå det bästa jag gjort! Och jag mår så mycket bättre än vad jag gjorde när vi bodde tillsammans. Jag känner att jag gjort det rätta trots att jag är sargad och känner mig rätt misslyckad ibland. 

Jag har börjat gå till en terapeut och det hjälper mycket. Jag behöver få ventilera all skit jag varit med om och hur det påverkar mig. Det är mycket rädsla, oro och ångest som ligger kvar och gnager. Jag vill göra allt för att vara en bra mamma till min dotter och för att vara det måste jag må bra i mig själv. 

Jag känner att trots att detta var förjävligt så har jag lärt mig en hel del. Framför allt att aldrig någonsin bli tillsammans med någon som har det minsta spår av något beteende som min exsambo har. 
Jag har skrivit en lista på 27 "krav" en ev framtida ny partner ska uppfylla. Det kanske låter löjligt men jag tror det var bra.

Det blev ju inte riktigt som jag tänkt mig men jag försöker blicka framåt och jag ser trots allt ljust på framtiden. 

Hej!

Jag hopas de löser sig för er så ni kan få lugn och ro..

Här funkar de förvånansvärt bra, blir smått frustrerad ibland men men..han kommer och hälsar på ibland och vi går upp till honom...

Börjat jobba, känner mig rätt död då lillen inte sover hela nätter..

Känner igen mig i de ni skriver Ang respekten,har fått höra allt och inget under åren av honom, har kommit på att han är en sån människa som måste trycka ner andra för att själv må bra.