Ni som valt att separera innan barnet fyllt ens 1år...

Har haft världens bråk igen här och den här gången tyckte min man att jag kunde flytta. Vårt barn är dock äldre men man undrar ju ändå hur man ska lösa allt om vi inte klarar att leva ihop. Varannan vecka skulle det bli här. Jag tycker barn har rätt till båda sina föräldrar lika mycket (om inte en har några problem som är olämpliga för barn då)

Men gud vad jag skulle sakna mitt barn varannan vecka! Hur orkar man det? Då tänker jag att det kanske är bättre att stå ut med ett kasst förhållande så får man iaf va med sitt barn...

Hur få två nya lägenheter på kort tid?? Normal väntetid här är 2-4 år! Har man bestämt så vill man ju inte vänta så länge...känns hopplöst...   

Hur har ni andra gjort? Hinner inte kolla igenom alla inlägg nu. Är lite nervös att han ska se vad jag sysslar med här. Hur har det gått för dig TS?   

Uppdaterar lite:

Jag flyttade började jobba 60% i samma veva och sonen bor växelvis vilket fungerar jättebra för hans del.
Vi kom överens om vilken fsk vi skulle söka och har nu plats från mitten på september då vi båda vuxna ska börja jobba heltid igen. Rent praktiskt fungerar saker och ting jättebra och vi försöker samarbeta och tex "barnvakta" åt varandra om det gäller en timme eller två.

För exets del tog det snabbt slut med den nya då hon inte alls var med på att han prioriterade sonen framför henne.

Själv har jag en kille jag träffat ibland för att sova med/ha sex med men det är inget seriöst. Vi känner varandra sen gammalt och visst tycker jag om honom och han attraherar mig men jag känner mig inte kär och är inte ledsen om han inte hör av sig på någon vecka.

Mellan mig och exet vet jag inte riktigt vad som pågår. Vi saknar varandra, pratar ofta och ses ibland. Ibland har vi sex, ibland inte. Han säger att han vill leva med mig ena dagen och den andra har han ångrat sig. Jag har slutat lyssna på honom när det gäller vår relation och försöker mest leva för dagen och ha det så bra som jag kan. Visst önskar jag att vi kunde vara en familj igen men jag vet inte om jag någonsin kommer att kunna lita på honom till 100% och att leva med misstänksamhet vill jag inte.

Vi skulle också ha barnet varannan vecka, och det är mycket anledningen till att jag stått ut så länge.  Hur fasen skulle jag klara att vara i från mitt barn varannan vecka?

Jag väntar på hyreslägenhet nu och min sambo ska köpa lägenhet när vi sålt huset.  Kommer att få vänta närmare ett halvår tror jag, det känns jobbigt, men det är lättare att stå ut när jag vet att det finns ett slut i framtiden..

Nyss hemkommen från semester, och den semestern har fått mig mer beslutsam. Vi har bråkat varje dag, han har haft noll tålamod med barnen, varit sur och irriterad mest hela tiden. Barnen har varit snälla, men glada, högljudda och uppspelta, och det tyckte han var jobbigt tydligen.   Jag kände att nästa gång; då blir det jag och barnen som åker själva och har roligt utan sura miner.

Vad skönt att kunna se ett slut hyfsat snart iaf ;)

Men vad tråkigt med en man som inte uppskattar barnen. Det är ju lite energikrävande när de är uppspelta men så länge de är glada så kan man ju försöka se det positivt och njuta av tiden man har med dem.

Ja, man sliter på varann under semestern har jag märkt. Blir fler bråk när man har tiden till det. Skrattar verkligen bittert åt reklamen på TV nu: "var skulle många förhållanden vara utan att ha semestersexet att falla tillbaka på"? Haha jag dör vilket sex??

Hoppas det löser sig bra för dig iaf! Du kan ju börja drömma om "Mr Right" igen ;)        

Ja, det är svårt att få lägenhet här, men eftersom jag stått i kö några år redan och uppdaterat kötiden, så blev det lättare, annars hade jag fått vänta minst två år på lägenhet.  Min sambo ska ju köpa lägenhet, men han har betydligt högre inkomst än jag, och det är också en anledning till gräl.  Jag får be honom om pengar om jag vill köpa något, och det är jobbigt...

Vi har varit på Legoland mm, och den äldsta har sett fram emot det, och var uppspelt och hoppade upp och ner och ville titta på en massa saker.  Detta hade sambon svårt för, och blev mäkta irriterad. Och så fortsatte det dåliga humöret resten av semestern.   

Var tvungen att posta inlägget snabbt igår, för sambon kom hem...

Längtar till att starta ett nytt liv.  Jag tycker inte ens om honom. Ok, jag vill honom inget illa, men jag vill inte längre dela mitt liv med honom, verkligen inte.   

Sex vet jag inte ens vad det är längre, men jag har ingen som helst lust att ligga med honom heller, så det blir väl så...

Senast idag bad han mig dra åt helvete inför barnen, och visst.  Jag är på väg bort, snart kan han låta sitt dåliga humör gå ut över någon annan än mig och barnen   

Anonym (vilsen): Hur gamla är dina barn?   

       

Igår vid sex gick han hemifrån. Fick ett sms att han nog sover borta. Kom hem vid åtta ikväll men stack ut igen. Och shit vad bra allting funkar då. Ju mindre vi träffas desto bättre har vi det. Det är som att han inte är bra för mig, även när han inte gjort något så blir jag missunnsam och grälsjuk. Det är väl alla miljoner andra grejer han gjort som jag bara svalt som ligger och skaver någonstans där inne.

Jag frågade inte ens vad han pysslat med, han berättar inte och verkar inte ens tycka att en förklaring till varför en familjefar försvinner i 26 timmar skulle vara på sin plats. Nej, det är väl så det är, han kommer aldrig få in i sin skalle att det kan vara något fel i det.

Jag har helt slutat ta upp sånt, likväl som känsloprat. Lite som du säger "kunde varit jag" att de ska förträngas. Lite som om att de inte finns så länge man inte låtsas om dem.

Gabardin: har de Som Du, före v va han ute fredag och kom Hem sent, på lördag skulle han ha lillen då jag skulle på tjejmiddag men då ångra han sig och gick ut Vid 12 och kom Hem 7 på söndag kväll. För mig skiter jag i vad han gjort men de jag reagera på att han va borta så länge utan ett enda samtal eller sms Om hur lillen har det. Jag söker och söker lägenhet men har köplats 3 och känner bara mer och mer för var dag att jag vill flytta och starta mitt egna/nya liv så snart s Möjligt. Sry om de. Blivit osammhängande text men skriver från telefonen.

Hur går det för er alla??

Vi har flyttat isär nu. Jag bor kvar i vår gamla lägenhet och han har flyttat till eget. Och allt känns så mycket bättre. Inte jättebra, men bättre.

Vi ses rätt ofta för dotterns skull och vi kan ha det bra ihop då. Det känns mycket mer avslappnat nu. Det känns som om jag har släppt alla krav och förväntningar, och vi bara ärsom vi är. Jag har accepterat att han är en idiot ibland och att vi inte alls kan bo tillsammans, men att vi ändå kan ha det jättefint vissa stunder. Han är ju sur och grinig men då kan jag ju välja att inte träffas, och slipper ha den där stämningen och attityden. Och han kan ju också välja att gå härifrån nu på ett helt annat sätt, och det tror jag att även han uppskattar. Jag vet att även om han inte säger det så tycker han det är skönt att bo själv. Han har ju alltid varit lite av en ensamvarg.

Ibland tycker jag att han är mer engagerad i dottern nu än vad han var innan. Kanske han fattat något, kanske inte. Men det är fint att se att hon knyter an till honom mer och mer och han tar mer ansvar. Det känns bra nu när jag ska börja jobba lite smått till hösten. Jag har börjat att lämna de ensamma lite då och då och det har funkat jättebra. Han har ju alltid varit bra med henne.

Det enda problemet är att ibland går problemen i vår relation ut över hans och dotterns relation (vilket det alltid har gjort), t.ex. när vi tjafsat eller bråkat lite, eller jag sagt något han inte gillar. Han kan inte riktigt tänka utanför sig själv ännu och inse att även fast han är sur och förbannad på mig så måste han värna om relationen till sin dotter. Men jag tror att det kommer. Jag hoppas på det i alla fall.

Dottern är i värsta separationsfasen och ska inte ljuga om att det inte är rätt tufft att vara ensam jämt. Inte för att jag fick så mycket mer hjälp innan när vi bodde ihop, men då var dottern mindre rörlig och sov mer. Jag har fått hitta en del nya vägar och sätt att göra saker. 

Jag hoppas det går bra för er andra och jag måste säga att trots allt så var denna separation var det bästa jag gjort för min dotter och för mig själv. Kämpa på!

Ja, flytta och lämna honom. Är ensam gravid och vi kommer bo själva. Man klarar mer än man tror.
Du gör barnet en björntjänst om du bor kvar med killen. Barn mår jättedåligt av bråk och de känner av dåliga vibbar och spänning mellan föräldrarna.