Ni som valt att separera innan barnet fyllt ens 1år...

Det är så jobbigt just nu! Allt flyter, har ingen aning om hur något skall bli, vad som är rätt och fel. Orkar nästan inte träffa mina vänner, bara korta stunder. De undrar hur det äääär och jag orkar inte dra allt, som jag knappt rår på själv.

Det finns många fler stunder nu då allt funkar bättre, men minsta påfrestning så är det skit igen.

Får snart besked på en lägenhet i andra staden. Får jag den så tar jag den. Håller på att kräkas av all jävla oro och ångest för hur det ska bli. Han kommer vägra skriva på ansökan om dagisplats. Vad gör jag då?

Eller tänk om han säger ok, schysst, då flyttar vi. Då får jag dras med honom men är på rätt plats iallafall. Han får hitta något eget så småningom. Jag vet inte, det är bara tankar. Det är allt jag har, men jag har många.

Om bara dagarna kunde gå fort nu.

gabardin: Jag tänker på dig och önskar dig styrka att klara dig igenom allt detta! 

Jag råder dig bara att försöka hålla ut och se till att komma iväg till den andra staden. Och trots att det ä jobbigt och svårt - prata med de som finns omkring dig, släkt och vänner, de du känner du kan lita på och de som kan ge dig stöd. Det är viktigt att få ur sig lite. 

Lycka till och kämpa på 

Läser om er alla!! Å jag sitter i samma jävla båt själv, nu har karln supit konstant sen i onsdags å nu har han äntligen åkt iväg på jobb igen..

Drömmer drömmar om egen lägenhet och ett eget liv men vågar inte ta steget

Gabardin, tänker på dig och önskar att du hittar styrka någonstans. Jag har det lite lika dant tyvärr, jag har inte heller någon ork att träffa några vänner eller göra någonting annat än att vara med min dotter, hon är den enda som jag får energi av.
På nåt sjukt vis spelar jag med i hans spel om "lyckliga familjen" där vi inte tar upp någonting alls till diskussion, bara är ytliga och "glada" och dagarna flyter på på nåt vis. Han anstränger sig med sitt humör, har inte varit irriterad en enda gång på typ 2 månader nu. Det är såå energikrävande och tungt att veta att jag måste ta upp allt från ruta ett snart igen, för jag har bestämt mig någonstans innerst inne att det blir separation, jag ska bara våga stå för det, orubbligt denna gång. men ja, självklart kommer tvivlet igen då han lyckats vara på bra humör så här länge, och jag kan inte undvika att tänka "kanske den här gången", men nej, jag orkar inte gå igenom den karusellen ännu en gång, han har fått sååå många chanser genom hela vårt förhållande och ingen förändring har hållt i längden, jag tror inte på en förändring länge, tilliten är borta! och att han betett sig så här jävligt när vi fått barn och jag behövt honom som mest, nej jag kan inte förlåta det, det är INTE OK!

Kunde varit jag; hur går det för dig/er nu?

Funderar; Jag har funderat på just narcissism men jag tror inte empatidelen stämmer och det gör att jag inte tror det är det för min sambos del. Men har sökt mycket på energitjuv och det stämmer definitivt!
Egentligen ska man ju inte behöva anpassa sig så klart men man gör ju det iaf. För precis som din man så kan min också vara glad i perioder och anstränga sig för att inte sura. Då tänker jag att vi kan kanske få detta att fungera.
Det är bara det att jag vet ju så väl att han kommer börja sura igen, vet bara inte om det kommer börja om en timme eller om en månad. Men jag VET att det kommer...
Detta gör att jag nästan går och fjäskar och kommer på mig själv med att prata så snällt som möjligt för att inte sätta igång något.
Fasen, detta låter ju som man går hemma och försöker undvika misshandel nästan...hm...

Tack för uppmuntran alla. Känns helt absurt nu, ska gå hemifrån för att ringa samtal till a-kassa mm, få papper för att bli godkänd hyresgäst. Samtidigt får mannen allt som han vill här hemma och är därmed kvittrande glad och tycker vi har det fantastiskt. Jag säger fortfarande ingenting innan allt är klart, det ger bara honom en massa manöverutrymme som kan skulle utnyttja till max.

Jag är ganska hemsk som gör detta tycker jag själv, men han är ganska hemsk i sin avsaknad av ansvarstagande också. Och som någon skrev tidigare, det handlar inte om att plocka ur diskmaskinen, det handlar om det stora, övergripande. Att han lever som en parasit på mig, ekonomiskt såväl som känslomässigt. Tar mycket och ger tillbaka lite ibland, när det passar. Att han inte bryr sig om hur hyran blir betald eller vi ska få mat på bordet, att hans behov går före allt annat. Vi har tagit ut av hans fp-dagar, men de pengarna behövde han själv, så de kan man inte betala hyran med.

Han har blivit mycket tajtare med dottern och det är bra, samtidigt så har han inget tålamod med henne, vill helst att hon sover så mycket som möjligt, och anser att om han passar henne (bara det!) ibland så är det en sån enormt stor tjänst gentemot mig att jag borde ge honom en miljon som tack. Även om det är för att jag har jobbat. Han respekterar inte mina känslor eller upplevelser, han får mig att gråta och blir arg för att jag gör det, han tycker att alla problem ligger hos mig.

Märks det att jag känner att jag behöver försvara mitt beslut? Återigen, han får följa med om han vill, men det blir på mina villkor.

Det är bra gabardin! Det ska vara på dina villkor om han ska med. Du behöver inte försvara ditt beslut. Du gör helt rätt.

Jag har åkt till min hemstad på lite semester och har nu börjat få lite distans till det hela. Jag blev ju lite förvirrad där ett tag och tänkte att vi skulle försöka igen men nu är jag återigen inne på att vi ska separera. Men jag hoppas fortfarande på att han vill stanna i samma stad som oss så att han fortfarande kan ha ett umgänge med dottern. Vi får se hur det blir med det. Jag tror nog att han kommer att försöka stanna.

Jag är just nu hos min pappa där jag och min sambo (exsambo kanske man borde säga nu?) har spenderat mycket tid tillsammans. Det känns rätt jobbigt eftersom det drar upp mycket minnen. Det gör ganska så ont i hjärtat ibalnd. Här hade vi det väldigt fint tillsammans. Han trivdes här och jag med, vi mådde bra båda två och var kärleksfulla mot varandra. Det känns så långt borta nu men det har ju ändå varit så en gång. Jag känner en stor sorg över att det inte fungerat. Varför kunde det inte bara ha fått vara bra?

Jag separerade med min första dotters pappa när hon var ca 8-9 månader. Han hade stora spel- och alkoholproblem. Han var ständigt otrogen, värst var nog när jag hade värkar med dottern och han knullade på grannen i lägenheten brevid samtidigt(skulle hjälpa henne flytta en soffa hette det visst).
Han var mycket våldsam och aggressiv när han drack. Han kastade omkull mig flertalet gånger och tog strypgrepp när jag var "uppnosig".
Första natten hemma efter BB kom han hem dyngfull och ville ligga. Det går inte sa jag och påminde att jag fött barn för några dagar sedan. Då började han skrika att jag hade knullat andra under kvällen när han var ute och söp, han blev så arg så han sparkade in vår dotters vagga i väggen så den sprack. Hon låg i vaggan.

Han fortsatte att supa och spela bort vartenda öre vi hade. Men det sa han inte till mig. Fick veta av en bankman när jag skulle ta lån att jag hade närmare 60 000 kronor i skuld hos kronofogden. Han hade gömt breven från inkasso och fogden. Boy was my face red...

Efter hot om att kasta ut vår dotter genom fönstret då hon grät, slag, strypgrepp och ständig otrohet fick jag nog och stack. Flyttade hem till en tjejkompis och försökte trava på. Han ringde konstant och hotade med att han skulle ta våran dotter och jag skulle aldrig mer få se henne. Han skulle minsann dra iväg till Stockholm eller kanske ett annat land sa han. Nu visste ju jag att han inte ens hade pengar att köpa mjölk för så det skulle nog inte bli någon resa vare sig till vår huvudstad eller annat land...

Han gav upp efter ett tag(med lite hjälp av min mammas mer eller mindre mordhot) och stack till Stockholm ett par månader senare. Och hamnade i fängelse. Nån misshandel eller nåt. Mindre relevant.

Det har inte påverkat min dotter något negativt att jag stack. Det hade nog varit värre om jag stannat.
Jag och min tjejkompis flyttade till ett jättefint hus som vi hyrde, vilket mer liknade ett kollektiv och min dotter mådde toppen!

Tyvärr(?) skärpte hennes pappa till sig efter fängelsevistelsen och började ta upp kontakten igen. Nu ses de lite då och då, och min dotter älskar sin pappa. Tyvärr kommer han inte bli nominerad till Årets Farsa någon gång snart och jag önskar faktiskt att han bara försvann ur hennes liv.
Han ringer på fyllan och lovar att komma och hämta henne, men gör aldrig det. Stänger av sin telefon så hon kan nästan aldrig nå honom.

Jag önskar att jag hade haft stake att pipa iväg tidigare. Jag hade tur att ha starka personer runt mig som hjäälpte mig när jag själv var en svag liten människa.

Finns det ingen vilja hos den andre att vara med och förändra relationen är den dömd att misslyckas och då gör man bäst i att sticka så fort det bara går(om man mår dåligt). Det är inte meningen att bara en ska anpassa sig efter den andre.

Gabardin: svarar från telefonen.. :)