Ni som valt att separera innan barnet fyllt ens 1år...

Jag har flyttat! Han är kvar men kanske ska komma "sen". Jag vill inte det, men känner inte att jag kan neka honom det. Det är hans dotter också. Vill att han ska bo i den här stan men i egen lgh, som du skriver "kunde varit jag".

Han är precis som förut, vill inte separera. Men bo kvar ett par månader går visst bra. Helt oförstående till att det skulle spela någon roll för mig. Han gör ingenting vettigt, är en enda katastrof i mina ögon just nu.

Det är så jävla skönt att leva utan honom i vardagen. Vi får se hur allt blir.

Och just precis nyss pratade jag med idiotjäveln! Han ska komma hit och hälsa på. Jag betalar hans biljett. Han är redan skyldig mig stora pengar. Han har fått skatteåterbäring på typ 4000. Och berättar glatt att han köpt en jävla elektronikgrej för närmare 6000! Han har alltså 0 kr i inkomst, inget jobb, bor hos kompisar, redan skyldig folk pengar. Och har då valt att låna ÄNNU mer pengar för jävla lyxkonsumtion, och istället använda det han fått till att leva på. Jag kan inte berätta detta för någon, jag skäms att jag hae missbedömt honom så fullständigt och haft honom som min man.

Gabardin: Om du verkligen inte vill bo med honom så behöver du inte det heller. Du nekar honom inte sin dotter bara för att du inte vill bo tillsammans längre. Din dotter och hennes pappa kan få en fullt fungerande och bra relation trots att de inte lever under samma tak. Men det är upp till honom att jobba på den.

Ang hans sinne  för pengar kan jag bara säga: Suck.

Ang skammen: Den tiden i livet du valde att gifta dig med honom var det det rätta. Nu är det inte rätt längre så nu är det dags att tänka om. Men släpp skammen och skuldbeläggandet för guds skull! Det gör ingenting bättre. Det blev inte som du tänkt dig men det kan blir bra ändå i slutändan.  

Hej har inte läst de andra svaren men ja kände alltför väl igen mig i din situation. Ja hade vid den tiden min häst oxå o de va så sjukt att trots att pappan var hemma så va ja tvungen att fixa barnvakt till dottern de timmarna ja fixade med hästen varje dag. Pappan hade inte tid att ta hand om sin dotter somdå va 2-4 månader gammal. Det va tydligen viktigare att sitta vid datorn o spela eller umgås med kompisar. Han skulle ha varit pappaledig en kort period men de första han gjorde då va att åka till stan i köpa några nya dataspel så att han hade nåt att göra när han va hemma o va pappaledig... Ja gick bara o väntade på att hennes dopdag skulle komma för ja hade äntligen bestämt mig för att nu va de nog! Ville vänta tills efter dopet eftersom de varit planerat ganska länge o de va mkt släkt o vänner som skulle komma från både min o hennes pappas sida. Kändes helt enkelt för elakt att kasta ut honom innan. Min mamma o mina närmaste kompisar visste vad ja skulle göra på dopfagskvällen men tror inte någon annan anade även om de inte kunde missa hur dåligt vi hade det ihop. Jag tror att de e lättare att ha ett fast o bestämt datum för sin egen del då hinner man vänja sig vid tanken ordentligt o även förbereda sig med att tex kolla vart man kan sova några dagar/veckor om de inte so I mitt fall va MIN lägenhet. Ja hade dock ändå kollat med mina föräldrar så ja kunde sova där några nätter tillsammans me min dotter om de skulle bli ännu mer bråk o han inte flyttade direkt. Detta var de absolut bästa beslutet ja tagit o främst gjorde ja de för min dotters skull. DÅ va de tufft men idag när hon är 4,5 år så mår hon nog mkt bättre av att ha två glada föräldrar som inte bor ihop än två ständigt arga, trötta o ledsna föräldrar. Jag tyckte beslutet va lättare att ta när dottern fötts än tidigare för precis som för dig T S så va ju vårt förhållande inte alls bra innan dottern föddes heller men då kunde man leva me de eftersom de bara handlade om sig själv då. De va liksom lättare att "skylla på" att de va för dotterns skull. Blev lättare att stå fast vid beslutet o fullfölja det då. Vi har haft våra duster genom åren som separerade o varit hos familjerätten mm oxå. Ja valde att behålla min ensamma vårdnad om dottern när hon va några månader gammal o faderskapet skulle skrivas under. Ja är jätteglad för de idag. Däremot hindrar ja henne absolut inte från att träffa sin pappa o umgås me honom. Idag har han henne varannan helg plus någon enstaka gång extra. Ja hindrar dem inte från att träffas alls men det har blivit varannan helg o

Hej, liten uppdatering från TS här.

Hellu alla! Jag har idag skrivit på kontrakt för en lägenhet :) Inflyttning nu första oktober men tänkte jag ska köpa möbler i lugn och ro så flyttar väl första november. Berätta även för sonens pappa, han flina först och sa grattis men sen börja ifråga sätta hur jag ska ha råd. Visst blir lite kärvt men jag vet att jag har råd. Tror de mer är för honom att försöka få mig att bo kvar, är så glad att snart ha mitt egnas Som jag sa till honom är att jag vill gå vidare och han trodde direkt att jag skulle träffa en ny men de vill jag verkligen inte men ingen av oss går vidare med våra liv förrän vi flyttar isär.

Det är så himla bra att du skriver detta. Att du vet att det inte är acceptabelt, som du har blivit behandlad. Att du inte ska förlåta det som är oförlåtligt. Jag känner igen det jätteväl, att första halvåret svek han mig så fruktansvärt och förstörde vår relation för all framtid. Jag kan inte tycka att det är ok, bara för att tillvaron blir smidigare ju äldre barnet blir.

Bida din tid, det viktigaste är väl ändå att du vet din version av det hela och inte långsamt låter dig övertalas till att se det på hans sätt. Jag kände ibland att det kanske vore enklast, eftersom att han är så envis och stark och jag inte orkar bråka om det längre. Men fan heller. Det är inte ok och det finns något som heter självrespekt också. Ta ingen skit.

Skitbra att du pratar med någon. Det viktiga är ju att du känner att det händer något, tänker jag. Du är inte den enda som borde gå men inte gör det omedelbart.

Vad ska jag göra:

Det låter lite som att han inte riktigt har fattat att det här faktiskt kommer hända, att du lämnar honom?

Grattis till dig!

Jag ska flytta 1 december till min nya lägenhet.  Men min sambo vet inte det än. Jo, att jag ska flytta vet han, men inte vart. Orkar inte med en massa tråkningar om lägenheten, området och den höga hyran. 

Ingen av oss vill heller träffa någon ny på ett bra tag, men känner jag honom rätt så kommer han dyka upp på en dejtingsida typ i går  
 

Gabardin: jag tror han tänkt att om tiden går så kanske vi kommer fortsätta bo som vänner för han har ju sagt att han tycker vi kan göra de tills lillen blir äldre! Anonym(inlägg7): tack :) Kommer också få höra om alla fel när hans familj får reda på de. De tycker redan vi inte kan slänga allt i sjön. Sen vet jag att de kommer klaga att de är på 3e våningen att de INTE funkar när man har barn. Klar de gör men visst blir de jobbigt att bära barn,matkassar osv men de funkar. Lillens pappa "va orolig an min ekonomi" men kommer ju söka bostadsbidrag tills jag börjar jobba sen tror jag inte han tänker på att han får betala underhåll! 1 dec är ju om ett tag men måste vara skönt att snart veta att du har sitt egna! Exet har sagt att han aaaaldrig kommer skaffa ny tjej men i helgen hade han skrivit till en bekant att han är singel och gärna bjuder henne på go middag och planerar ngt fint(glömt ligga ut fb och jag skulle låna datan och kunde inte låta bli att läsa, fel jag vet)