• Anonym (funderar)

    Ni som valt att separera innan barnet fyllt ens 1år...

    Hur tog ni beslutet? Hade ni haft det dåligt innan barnet med? Hur gick det med uppdelning med  barnets boende/ vv???? Ångesten över att man skaffat barn uppenbarligen med fel person?


    Jag går i valet och kvalet för jag inser att den här relationen hade enorma problem långt innan vi fick barn, men då kunde jag blunda för det och hantera det men nu med ansvaret för ett litet barn går det inte längre. Vill inte att hon ska vara mitt i massa bråk och få en så skev syn på vad kärlek och förhållande är.. Vill inte att hon ska ha en förtryckt mamma som förebild för hur man ska ha det i ett förhållande. Kortfattat så är min sambo väldigt snabb på att starta bråk för ingenting, oavsett om vår dotter är mitt uppe i allt elelr inte, han klagar och hackar på allt jag gör och inte gör, samtidigt som han knappt gör ett skit här hemma. Ska jag få han att hjälpa till med nåt måste jag be och påminna 100ggr och sen när han väl gör det är det med massa suckar och tydlig irritation. Många många dagar har jag och dottern haft så kul och mysigt under dagen, men så kommer han hem och jag märker att han redan är irriterad och för att undvika bråk så bara undviker jag honom och jag och dottern försöker hålla en tyst och låg profil.. Och jag tänker att fast hon är så här liten, bara några månader, så lär hon märka skillnaden som blir då pappa är hemma.. Känns inte ok. Konstigt att hon är mammig? ähum neeej...

    Men om jag inte tog mig ifrån innan, hur ska jag göra det nu. Känns som att har jag nu valt att skaffa barn med denne man får jag väl för f... ta ansvar för det och få det här att fungera... eller?

  • Svar på tråden Ni som valt att separera innan barnet fyllt ens 1år...
  • Anonym (hamster)

    har läst en del och känner igen mig fast vi inte har fått barn än. jag och min sambo har haft det rätt knepigt mellan varven. vi har det superbra också, men jag är så förbannat orolig att det inte ska gå att ha barn tillsammans. vi vill båda ha barn och har diskuterat fram och tillbaka om när det ska ske, det känns lite som att det är "nästa steg" i vår relation. men samtidigt har vi stora problem ibland och jag känner att risken är stor att det inte kommer funka med barn. känner igen mig i det en del skriver och tänker att det är stor risk att det blir samma för oss. undrar vad jag ska göra... det är ju lite konstigt att lämna för att jag förutsätter att det inte kommer funka att ha barn ihop. men att stanna och försöka fast jag är rätt säker på att det kommer bli skit, låter ju inte så smart det heller.

  • gabardin
    Anonym (funderar) skrev 2012-05-23 11:08:15 följande:
    Jag är i en sån svacka idag, bara gråter. Kommer inte lämna den här gången heller, vem försöker jag lura?



    Konstigt vore det om man aldrig svajade. Läs lite vad du själv skrivit i tråden, du har redan bestämt dig... En känsla är bara en känsla. Har du sagt ja eller nej till lägenheten än?
  • Anonym (samesame)
    Anonym (Gav upp) skrev 2012-05-23 10:26:25 följande:
    En sån sits du sitter i! Jag kan ur erfarenhet ge dig tre råd:

    Skit i "alla andra"! "Alla andra" tycker och tänker vad man än gör. Det kommer antas och tyckas om man så slår knut på sig. "Alla andra" kommer aldrig förstå att de inte har en aning om vad man gjort och varför. De som inte förstår att det finns mycket man inte berättar, är inte värda att lägga tid på. Livets skola kommer komma ikapp dem med och när de mognat kommer de komma till klarhet av sig själva. Sen finns det oväntat mycket förståelse på oväntade håll, jag lovar! Fatta ditt beslut om mannen utan att tänka på barnen. Barnen har ingen glädje av att bo med föräldrar som inte har en fungerande relation. Fatta ditt beslut om barnet utan att tänka på relationen till mannen. Vill du/ni ha detta barn så behåll oavsett om du/ni vill fortsätta ihop eller var för sig.

    Jag vill verkligen markera för dig att det kan bli väldigt bra! Tro mig! Jag separerade under graviditeten och är nöjd med mina val. Visst har det varit mycket skuld och skam, men jag blir bättre och bättre på att acceptera att andra kommer tro att man "gett upp för lätt" och att man "skaffat barn oansvarigt".


    Vad snäll du är Soligdu har så rätt.
    När jag försöker tänka förnuftigt så tänker jag som dig och hade antagligen gett samma råd till ngn annan som dig. Men det är ju så att man är oftast duktigare på att ge råd till andra. Och hårdare mot sig själv.  

    Jag vet ju att efter all skit och kanske ett bra tag så lär det ju bli bättre och att man går vidare. Det finns väl värre saker än det här som folk reser sig ur. Så jag vet att det blir bra någonstans men just nu är mitt beslut så svårt att fatta...

    Å ena sidan så vet jag om att jag är en överlevare, jag klarar mig själv och klarar mig ekonomiskt också. Men angående den nya bebisen så är jag rädd att jag inte klarar av det själv psykiskt med 1½ år emellan dem. Jag vill också vara en lycklig mamma som kan ge de det bästa. Tanken på att de får växa tillsammans känns mysigt men som sagt, klarar jag det? Mitt stora nätverk, min familj, gamla vänner och grannar är i min barndomsstad och det är 6 mil dit. Så jag är tyvärr ganska ensam också...Eller blir man helt psykiskt nedbruten?     

    Och så undrar jag också på om jag bara fick honom att förstå, fick honom att jobba med sig själv, att det skulle kunna bli så bra..men jag lurar säkert mig själv..För vad han tycker/tror att han vinner av det här är förbi mitt förstånd. Vet att han också vill vara lycklig och ha familj men på sitt sätt. Om jag bara kunde nå honom.  
  • gabardin
    Anonym (hamster) skrev 2012-05-23 11:30:56 följande:
    har läst en del och känner igen mig fast vi inte har fått barn än. jag och min sambo har haft det rätt knepigt mellan varven. vi har det superbra också, men jag är så förbannat orolig att det inte ska gå att ha barn tillsammans. vi vill båda ha barn och har diskuterat fram och tillbaka om när det ska ske, det känns lite som att det är "nästa steg" i vår relation. men samtidigt har vi stora problem ibland och jag känner att risken är stor att det inte kommer funka med barn. känner igen mig i det en del skriver och tänker att det är stor risk att det blir samma för oss. undrar vad jag ska göra... det är ju lite konstigt att lämna för att jag förutsätter att det inte kommer funka att ha barn ihop. men att stanna och försöka fast jag är rätt säker på att det kommer bli skit, låter ju inte så smart det heller.



    Ja shit alltså. Det FINNS ju de som växer med uppgiften också. Avgörande för mig tror jag är: klarar han att man ställer krav på honom? Går inte det nu så kommer det knappast gå sen heller. Klarar man att samarbeta även i pressade situationer, så har man iaf en liten grund att stå på. Gemensamt för de här männen tycker jag verkar vara att de inte är någon att hålla i hand när åskan går, sas.

    Det är inte så romantiskt att bryta en relation pga att man förutser problem i en situation som inte har uppstått än... Dock kanske det kan vara ansvarsfullt. Framför allt gentemot ev framtida barn.

    Säger jag, som INTE gjorde det. Men vi hade det bra som par utan barn, och jag visste inte vilka egenskaper hos honom som skulle förstärkas eller tonas ner. Vi gjorde inte jättemycket grejer ihop, men jag antog naivt att det skulle bli mer så automatiskt när barnet kom. Jag förlåter mig själv, men förstår nu bättre de som har en "kravlista" på den man de tänker skaffa barn med.
  • Anonym (inlägg 7)

    Har varit själv hela veckan (med barnen förstås), han är utomlands med jobbet, kommer hem på fredag. 
    Och det har varit så skönt!  Ensamt när barnen lagt sig, ensamt utan någon vuxen att prata med iofs, men ändå...

    Jag vill vara kär i honom, vill få det att fungera, men det kommer aldrig göra det.  Vi har inte varit man och kvinna på länge, länge. Bara en mamma och en pappa som uppfostrar samma barn och delar hushåll.  

    Nu måste jag stå ut ett bra tag till, huset ska ju säljas och nya bostäder hittas. 

  • Anonym (Gav upp)
    Anonym (samesame) skrev 2012-05-23 14:33:31 följande:
    Å ena sidan så vet jag om att jag är en överlevare, jag klarar mig själv och klarar mig ekonomiskt också. Men angående den nya bebisen så är jag rädd att jag inte klarar av det själv psykiskt med 1½ år emellan dem. Jag vill också vara en lycklig mamma som kan ge de det bästa. Tanken på att de får växa tillsammans känns mysigt men som sagt, klarar jag det? Mitt stora nätverk, min familj, gamla vänner och grannar är i min barndomsstad och det är 6 mil dit. Så jag är tyvärr ganska ensam också...Eller blir man helt psykiskt nedbruten?     

    Och så undrar jag också på om jag bara fick honom att förstå, fick honom att jobba med sig själv, att det skulle kunna bli så bra..men jag lurar säkert mig själv..För vad han tycker/tror att han vinner av det här är förbi mitt förstånd. Vet att han också vill vara lycklig och ha familj men på sitt sätt. Om jag bara kunde nå honom.  
    Man klarar små barn med liten åldersskillnad. Det är tuft som fan, men det går. Man får lära sig att kompromissa och man får lära sig att ta emot hjälp. Och det finns mycket hjälp om man behöver det. Samtalshjäp, spädbarnsteam,barnpassning osv. Om det är vad du väljer. 6 mil är tillräkligt nära för att du ska kunna ha glädje av ditt sociala nätverk också.

    Ang. din karl; du kan inte nå fram till den som inte vill bli nådd. Du kan jobba med dig själv och bli bättre på att hantera situationen han sätter dig i, men du kan inte tvinga honom må bättre, fungera bättre eller vad som nu skulle göra det bättre. Du måste spela den handen du har NU oavsett vilka kort du skulle vilja dök upp.
  • Anonym (samesame)
    Anonym (Gav upp) skrev 2012-05-23 21:12:02 följande:
    Man klarar små barn med liten åldersskillnad. Det är tuft som fan, men det går. Man får lära sig att kompromissa och man får lära sig att ta emot hjälp. Och det finns mycket hjälp om man behöver det. Samtalshjäp, spädbarnsteam,barnpassning osv. Om det är vad du väljer. 6 mil är tillräkligt nära för att du ska kunna ha glädje av ditt sociala nätverk också.

    Ang. din karl; du kan inte nå fram till den som inte vill bli nådd. Du kan jobba med dig själv och bli bättre på att hantera situationen han sätter dig i, men du kan inte tvinga honom må bättre, fungera bättre eller vad som nu skulle göra det bättre. Du måste spela den handen du har NU oavsett vilka kort du skulle vilja dök upp.

    Har du ett eller två med ditt ex? hur tog han separationen? Hur funkar det med barnen? Och hur lång tid tog det innan du sluta saknar er trots allt..?
  • Anonym (Gav upp)
    Anonym (samesame) skrev 2012-05-23 21:19:22 följande:
    Har du ett eller två med ditt ex? hur tog han separationen? Hur funkar det med barnen? Och hur lång tid tog det innan du sluta saknar er trots allt..?
    Jag har två.  Han var väldigt ledsen, men hur det är idag vet jag inte. Vi prioriterar att samarbeta kring barnen, så vi pratar inte alls om "oss". Det är tuft med barnen. Jag är den tråkigt som städar och tjatar, och har är partypappan som livar upp och sticker när det krisar...

    Jag saknar drömmen jag hade. När allt är underbart är jag ledsen för att vi skulle dela detta. När allt är kaos är jag ledsen för att det hade varit så mycket lättare (för barnen också) om vi varit två. Men jag vet ju att det inte skulle vara så med oss. För oss är det bättre isär. Jag saknar inte längre det som var mellan oss, utan bara det föräldraskapet jag trodde vi skulle dela. Jag antar att det betyder att jag är över honom? Det jobbigaste är att min stora flicka börjar märka att andra bor med båda sina föräldrar. Och hon saknar sin pappa. Han däremot har fullt upp med att festa och träffa tjejer, så vi träffar inte honom så mycket.
  • Onlyindreams

    Snälla underskatta aldrig det stora med att få barn. En massa känslor kommer upp och allt sätts på sin spets. En massa misstänksamhet kommer upp och man kan tro att den andre vill ha kontroll när det kanske handlar om omtanke. Ta samtalsstöd i tid.

  • gabardin
    gabardin skrev 2012-05-23 14:28:46 följande:
    Konstigt vore det om man aldrig svajade. Läs lite vad du själv skrivit i tråden, du har redan bestämt dig... En känsla är bara en känsla. Har du sagt ja eller nej till lägenheten än?



    Sorry funderar, blandade ihop dig med inlägg 7!
Svar på tråden Ni som valt att separera innan barnet fyllt ens 1år...