Ni som valt att separera innan barnet fyllt ens 1år...

Oj oj. Det där känner jag igen. 

Jag skötte det där med att natta sonen, ta hand om honom de gånger han vaknade på natten, klev upp med honom. Exet gnällde över att sonen vaknade tidigt, sedan somnade han om och sov till lunch (exet satt vaken hela nätterna framför datorn, men brydde sig inte att sonen vaknade):

Jag sov inte en natt på 1½ år. Inte förrän vi separerat och exet hade sonen (första natten själv) så sov jag en hel natt! Vilken chock när jag vaknade på morgonen..

Det ÄR jobbigt att separera. I mitt fall blev det familjerätt, bråk, en son som undrade varför pappa inte kom och hämtade honom ibland. Nu bor exet några mil bort och har sonen varannan helg. Blev ett jävla liv när jag sökte underhåll, men nu tror jag att han har släppt den biten också.  

Jag velade länge fram och tillbaka och frågade mig själv när det var dags att ge upp...  När vet man det?

Nu sedan en liten tid tillbaka är beslutet fattat och det känns som en lättnad!  Oro också, hur ska det bli för barnen?  Kommer han kräva att minstingen ska bo kvar här med honom, eller går han med på att han flyttar med mig?

Vad gör jag om han inte går med på det osv...

     

 

Ring familjerätten (din kommuns växel och be att bli kopplad till familjerätten).
 Det är mitt tips. Jag hade samma oro som dig att jag inte skulle få flytta med våran 6 månaders bebis
Jag har haft mycket bra kontakt med dem, anonymt

Funderar på att ringa och boka en tid på familjerådgivning. Följer han med så är det det bästa så får vi hjälp att gå vidare. Följer han inte med säger det ju en hel del om vad jag borde göra.. Tänkte på vad du sa gabardin om när man vet att han haft sin chans, och en sån gång känns det rätt tydligt..?

Känner mig så rädd för ensamheten då jag inte har så många vänner och typ ingen riktigt nära vän. Blir så osocial när jag mår dåligt och det är väl det som hänt efter dessa år i detta förhållande. Löser sig sånt? Alla säger alltid att det är tufft att separera med barn och stöd från nära och kära är a och o, men det har jag ju inte.. Min familj bor dessutom i andra änden av landet.

Tack för tipset, ska göra det!

Jag föreslog familjerådgivning som sista alternativet, men min sambo ville inte.  Han är inte intresserad av att försöka få relationen att bli bättre, och då är det ingen idé.

Förstår att du är rädd för ensamheten, jag tänker också på det.  Mest att sitta ensam med barnen på helgkvällar och att alltid hitta på saker själv med barnen.  Är ju van vid att vi är två vuxna hela tiden.

Det  kommer också bli tufft med vissa praktiska saker, som dagishämtning osv.

Mitt ex var likadan. I slutet av förhållandet så föreslog jag familjerådgivning som försök. Han gick först med på det och vi kom överens om att jag skulle ringa på måndagen. Men jag blev sjuk och orkade knappt upp ur sängen. Han tog inte tag i att ringa själv.. och därefter rann det ur sanden. Vi separerade strax efter det.

Jag tror dock att det inte hade fungerat för vår del. Relationen var redan så pass infekterad..

(Idag är jag glad över att jag slapp kämpa mig igenom sådana saker också. Vi gick på samarbetssamtal hos Familjerätten efter separationen. Om vi hade tio möten, så var han där 2 - 3 ggr. Han påstod att han inte fått information av varken mig eller Familjerätten om tiderna. Skitsnack!) 

Jag är typ i samma sits som du TS. (kapar tråden lite/mycket oxå)

Jag och sambon blev gravid efter att ha varit ihop i 6 månader (oups - hål i gummit).

Då var jag 18 och han 21. Vi valde att behålla han var/är "the love of my life". Det hände så himla mycket våra första år som par, vi blev som sagt gravida, hans syster blev plötsligt sjuk direkt efter sin förlossning och gick bort 3 månader senare, mitt i detta flyttade vi ihop i ett hyrhus, 2 veckor efter svägerskans begravning föddes vår dotter. Allt var ju upp-och-ner, dödsfall, sambo, barn - kaos! 4 dagar innan dottern skulle fylla 1 (och allt äntligen börjat rätta till sig) så dör min pappa plötsligt i hjärtinfarkt. Mer kaos. Förhållandet var inge bra, vi älskade varandra men vi orkade liksom inte med allt. Bättre blev det ju inte när sambon varslades från sitt jobb. Så han arbetslös och jag studerade 100% på distans - alltså hemifrån. Dottern hade bara 15h/veckan på dagis eftersom sambon var ledig. Då såg min dag ut såhär: Väktes av dottern vid 7-tiden, ge henne frukost och göra henne iordning osv. för att åka och lämna henne på dagis vid 09. Hem och råplugga till klockan 14 när hon skulle hämtas, handla, tvätta, städa, laga mat, köra in ved, leka med dottern och sen göra henne färdig för sängen och lägga henne vid 19 för att åter igen sätta mig och plugga till 00-01 på natten för att hinna med. Vad gjorde sambon? Satt och spelade WOW från det att han gick upp på "morgonen" (typ 12) till sent in på nätterna. Efter två månader av detta fick jag nog, tog mitt pick och pack och flyttade till lägenhet. Sa till honom att jag ville rädda oss, jag ville få honom att inse allt jag gör och enda sättet var att låta honom få ha allt själv ena veckan (då jobbade han ju som sagt inte ens). Efter 6 månader hittade vi tillbaka till varandra. Han hade fått nytt jobb och allt funkade mycket bättre. Han hjälpte till hemma och med dottern.

2010 blev vi gravida igen, 2011 föddes vår son och nu ett år senare är vi tillbaka på ruta ett känner jag. Inte riktigt, han är mer med barnen och så nu men hjälper inte till ett skit hemma, och han gör inte det "jobbiga" som kommer med ett barn, utan han leker - sen får jag sköta alla blöjbyten, vakna nätter, tidiga morgnar osv. men mage att klaga har han minsann! Och han går på sin hockey och sitt folkrace - vilket jag inte tycker är några problem alls, men så fort jag ska göra nånting, umgås med kompisar (vilket nästan alltid är efter att barnen lagt sig) ut och festa nån ensataka gång, rida etc. då är det sura miner och häromveckan när jag skulle fika med en kompis (innan barnen lagt sig, gud förbjuder!!!) fick jag slängt i ansiktet: "Har du träffat nån annan eller?" Eh, URSÄKTA!? När då? I kön på Maxi eller?? Jävla idiotjävel. Jag har bestämt mig för att bita ihop tills jag börjat jobba igen efter mammaledigheten, ska jobba natt inom vården ("Ska JAG lämna ungarna på dagis!!?!?!?" :O ) och blir det ingen förändring då så skiter jag fan i allt. Fattar dom inte liksom?? Ger honom pikar ibland och då skrattar han mest. Jag orkar inte bråka om det heller - jag vet att det är meningslöst. Han tror nämligen på fullaste allvar att han gör saker här hemma - helt vriden verklighetsuppfattning. Och som nån annan skrev här, det är ju inget lätt beslut att ta och "förstöra" familjen, man hoppas nästan att han ska göra nåt som gör att man bara kan be honom dra. Och så tänker man, precis som nån annan skrev, att man inte vill att barnen ska bli "som alla andra" med skilda föräldrar. Det tar emot mest, det är därför jag är kvar här nu. Tänk på barnen.. Men samtidigt, vill barnen ha en mamma på psyket? :P Näe usch, inte kul alls egentligen. Fan att dom inte bara kan fatta och se när man inte mår bra. Sambon tycker allt är jätte bra, mm, tro fan det, bortskämda mansgris! What to do???            

Visst är det knepigt hur de kan få till det? Mitt ex anklagade mig för att vara otrogen och "knulla runt", medan det var han själv som hade legat med andra några år tidigare.. och när jag frågade honom, så tyckte han att jag var hemsk som frågade. 

Härligt att läsa fler historier. En till man som tycker han är så duktig och bara har en väldigt grälsjuk partner...

Min sambo tycker inte att vi skulle ha några problem, om det inte vore för att jag startar bråk hela tiden. Alltså skulle han få komma och gå lite hur som helst, helst inte bidra med några pengar till hyra, jag skulle bara le och vara tillgänglig. Perfekta förhållandet!