Ni som valt att separera innan barnet fyllt ens 1år...

6 månader... var vår dotter när jag lämnade honom.

Beslutet.... Ja det fanns inget annat att göra.
Min skräck inför en separation var att bara få träffa min dotter varannan vecka. Men jag vägde mellan att må piss varje jävla dag tillsammans med honom eller må piss varannan vecka då min dotter är ifrån mig.
Som sagt.. det fanns bara ett alternativ

Jag har ingen ångest över att jag skaffade barn med fel person. Jag skulle inte vilja få det ogjort för min dotter 'r ju det mitt allt. Även om hon har en idiotisk pappa

Jag känner igen detdär med annan stämning då han kommer hem från jobbet så var det för oss också. Jag och dottern hade det alldeles underbart på dagarna, no worries Tills Han kom.. då låg ilskan, sorgen, sveken, oron och bråken i luften.

Nu har jag levt ensam med dottern i 6 månader och det finns inget på hela jordklotet som skulle få mig att gå tillbaka till den hemska mannen men vissa dagar kan jag nästan bryta ihop av ensamhet. Jag saknar att få uppleva VÅRAN fina dotter TILLSAMMANS med pappan, inte på varsitt håll, för alltid
 
Men jag och pappan är ett avslutat kapitel så det är bara att gilla läget. Nu är det jag och min dotter och vi ska göra "våran grej" ihop hon och jag

Jag brukar försöka tänka att det är mycket bättre att vi separerade NU än kämpa förgäves i några år och sen separera då hon är medveten om att mamma och pappa skils åt.
Nu kommer hon vara så inne i det från början och kommer aldrig behöva lida av det ett enda dugg och hon har heller aldrig behövt uppleva några bråk

Jag tycker att du ska ringa till socialstyrelsen, familjerätten och fråga dem hur ni ska göra med boendet om ni ej kan komma överens d.v.s om han vill ha varannan vecka redan nu och du vill INTE det.

I värsta fall blir det dom, som avgör hur umgänget ska se ut men jag kan ju berätta att familjerätten rekommenderar i regel inte varannavecka förrns 2-3 års ålder men det är dock bara en rekommendation...

Jag är i samma sits  men en lång historia kort så fick dottern bo hos mig eftersom jag ammade. Jag var bestämt emot varannan vecka fast pappan ville.

Nu har jag varit hemma med dottern tills hon fyller ett år sen ska pappan vara pappaledig.
Mitt förslag är att jag lämnar henne hos pappan på morgonen innan jag åker och jobbar och hämtar henne efter jobbet. Så hon sover hos mig (kanske 1-2 nätter hos pappan) Har pratat med familjerätten och de tyckte det var en mycket bra ide
Sedan början hon på  dagis men då har hon liksom  bott in sig hos mig och lämpligen börja lite smått öka tiden hos pappan för att till sist bli varannan vecka
Pappan i detta fall skrev över dagar till mig så att jag kunde vara hemma så länge som jag planerat.

Jag har kommit in i en riktig dipp och ser bara alla fel jag själv gjort.. Som får mig att känna mig väldigt orättvis som skyller allt på min sambo.

Är det bara en fas på vägen till separationsbeslutet tro? Är så jobbigt att vela hela tiden!

Usch känner igen mig i så mycket, men min son är 14 mån snart. Har funderat på att lämna för det är så mycket bråk o osämja, men jag klarar inte att gå. Man är ändå på nåt sätt tryggare i det man har. O att inte få träffa min son varje dag är en omöjlig tanke. Han är ju mitt allt. O jag ammar ännu. Lämnar jag vill jag flytta tillbaka dit jag har mina nära o kära på andra sidan landet. Sambon vill ju bo kvar här. Hur löser man sånt!?! Usch o fy vad svårt sånt här är.

Tror inte det är konstigt att man ger sig själv skuld när man funderar o processar om ett sånt beslut. Lätt hänt att man blir skuldfylld av att vara den som vill "förstöra"förhållandet överhuvudtaget..

Ja men visst är man ju ändå trygg med det man har. Fanns ett facit och man skulle veta att man skulle kunna få det bättre så vore det ju ingen match. Men om man tänker att man kanske tvingas leva ensam resten av livet, ja men då är ju detta bättre an inget alls.. Eller så är det bättre att vara ensam och stark än svag och osäker i tvåsamheten..

Jag är en pappa som nog är på väg att separeras.

Vår son är 2 månader nu och vi bara bråkar hela tiden. Hon behandlar mig respektlöst och nervärderande hela tiden och har gjort det av och till dom senaste 2 åren. Jag har förkt prata med henne flera gånger om det men hon VÄGRAR att erkänna hennes beteende. Hon har aldrig bet om ursäkt för något fel hon har gjort. Hon kan inte ens stå för det. Alltid när jag försöker prata med henne om det så säger hon att det är jag som överdriver och är ego. Hon ifråga sätter det mesta jag gör på min fritid. Jag är verksam i en ideell förening som hon alltid ifrågasätter varför jag ska göra saker för den föreningen när jag aldrig får betalt. Allt jag gör i denna föreningen är kanske går på 1-2 möten i månaden och kanske lägger 1 timme i månaden på det när jag är hemma. och hon tycker jag lägger för mycket tid på det. När andra i förening lägger kanske 3-4 timmar i veckan på de.  Kan tilläggas att jag sen i slutet av november har varit arbetslös.

Nu är jag trött på de. Imorse efter 3 dagars bråk så frågade jag om hon vill att jag ska flytta. och då sa hon "ja det är nog bäst så, Vi har ju inget liv tillsammans" och ja sa bara oki om det är det som du vill så.
Senare på dagen så sa hon att JAG har fattat detta beslutet och att det är jag som är felet. Jag har inte fattat något beslut. Jag bara frågade henne vad hon ville och hon gav mig sitt svar. hon pikar mig när vi går på stan. Säger till vår son "titta på alla mammor och deras bebisar på stan när deras pappor är på jobbet och inte bråkar med mammorna"

Sorry om jag gnäller men behöver verkligen skriva av mig lite. Jag har fortfarande känslor för henne och jag älskar min son över allt annat. Men det funkar bara inte. Så fort jag försöker prata med henne så beter hon sig som en 6 åring i trots åldern

 

Jag lider med dig! Tycker det låter som att hon skyller på dig och låtsas som att det är ditt beslut bara för att hon att min inte vill ha på sitt samvete att det var hon som avslutade förhållandet. Mycket fegt! Bra att få läsa och få en tankeställare då jag själv ofta kan önska att min sambo kunde ta separationsbeslutet så jag fick slippa för det är så svårt. Men ja, det vore väldigt fegt av mig.

Sen tycker jag nog att det är väldigt dåligt att dra in sonen i det hela och misstala dig inför honom.det är både lågt och ansvarslöst! Man får tycka vad man vill om varann men det ska inte påverka barnet. Inför barnet ska man visa att båda föräldrarna duger och är bra!

Lycka till! Hoppas du tar dig ur det stark.

Hänger kvar i tråden och läser och funderar en massa. Jag är inte rädd för att leva ensam, men jag vill inte det. Jag vill att han ska skärpa till sig så vi kan fortsätta leva tillsammans. Det är inte kört och hopplöst - än. Om man bara hade kunnat mötas någonstans, prata på riktigt, men det finns ingen ingång, bara... tjafs. Når aldrig fram.

Vår dotter var 4 månader när jag flyttade. 
Jag orkade inte ta hand om mitt barn och samtidigt serva honom.

Det har varit och är fortfarande asjobbigt. Dottern är nu 7 månader.
Det är jag som måste fatta alla beslut och ta allt ansvar.
Det är jag som måste vara vaken alla nätter, har inte sovit ordentligt sen hon föddes.

Det är jobbigt, men väldigt skönt att bara ha mig själv och min dotter att ta hand om nu. 

Men det blir bättre. Hon blir äldre och eftersom hon måste hänga med på allt blir hon lugn i sig själv och då blir jag lugn.

Man klarar mer än man tror, det är ok att bryta ihop och gråta. Men sen måste man torka tårarna och ta tag i sig själv igen. 

Enligt statistiken sker de flesta separationer innan barnet fyllt 1 år. Så känns det inte bra nu blir det nog inte bättre heller. Men "överlever" man det första året är det nog ingen fara sen heller :)