Ni som valt att separera innan barnet fyllt ens 1år...

Jag och mitt barns pappa har för en vecka sen flyttat ifrån varandra. Dottern är 3 månader. Mår dåligt över detta för vill ju att mitt barn ska ha föräldrar som bor i hop men det är inte bra om vi bråkar och så. Så det bästa va att vi flyttade ifrån varandra. Vi är kompisar ist vilket passar oss mycket bättre. Nu tjafsa vi inte om någonting. Jag har henne nu eftersom jag ammar. ( försöker varje dag med flaska men hon vill inte) så fort hon kan äta gröt o annat ska pappan ha henne på helger. Sen i augusti tills hon börja dagis ska han va pappaledig med henne o då träffa jag henne på helger. Det va så vi kunde lösa det bäst.

Tack för alla tankar!! På något vis är dte otroligt stöttande att bara veta att man inte är ensam..

gabardin:allt du beskrev skulle jag ha kunnat skriva själv.. Hur har vi hamnat i en sådan sits? =) ja jag ska nog försöka släppa prestigen och skita i att han blir helt bortskämd (och slipper lyfta ett finger) och testa tänka som du föreslog att jag lever själv på MITT vis och han bara finns här ett tag. Det kan ju inte göra det värre för jag orkar ändå inte tjata mer på honom..

kärklek i hemmet: inser att det säger ganska mycket när jag grät av att läsa ditt inlägg där du beskrev hur din fästman log av att komma hem... avundsjukan skriker i mig!!

men även om man vet rent förnuftigt att man skulle må bättre själv, varför är det så svårt att ta beslutet???
för mig räcker det med att han är på bra humör en dag, en dag utan bråk och tjafs, för att jag ska börja tänka att jo, det är nog jag som överdriver, det är klart vi ska fortsätta tillsammans, jag älskar honom ju... samtidigt räcker det med att han ignorerar mig när jag frågar honom nåt så börjar jag längta bort igen och tänker - jag orkar inte leva så här.. Tror jag går och väntar på att något större ska hända som gör det lättare att lämna.. någon som känner igen sig?

har sagt till honom att jag inte tycker vi har det bra, men han verkar inte ta det på allvar. nämnde familjerådgivning men han bara suckade...

Jag skrev inlägg nr 7, och jag håller med dig helt och hållet!

TS. 
Av någon anledning så trodde jag att jag aldrig skulle få det här livet. Jag antar att mitt ex tryckte ner mig så rejält att jag trodde att jag aldrig skulle kunna finna någon som älskade mig och respekterade mig. Jag trodde väl att det helt enkelt skulle se ut så där.

Jag tog alltså mitt pick och pack, flyttade från en trygg ekonomi, radhus, bil m.m. för att sedan sätta mig i en lägenhet på 2 RoK, ingen inkomst, inga pengar. MEN jag var fri.. och det var huvudsaken. Och som du läste så har det ordnat upp sig rejält för mig. Jag studerar till mitt drömyrke, gifter mig i sommar och försöker få barn med mina drömmars man. Jag vet att han kommer bli en bra pappa, som verkligen bryr sig, då han är med och uppfostrar min son varje dag.

Det ÄR svårt att ta det beslutet. Jag vet inte hur länge ni har varit ett par, men du är ju van med att leva med din sambo. Att lämna honom vore en stor förändring i ditt liv och det är väldigt skrämmande att plötsligt inte ha en person, som man är van med, med i sitt liv. När han dessutom har sina uppgångar, så blir man ju helt galen i huvudet. Jag föreslog också familjerådgivning, som han suckade åt, gick med på.. och när jag skulle ringa det samtalet blev jag sjuk och bad han ringa. Gjorde han det? Nej. Det visade för mig att han inte brydde sig.. 

Minns det som du säger. Kan något hända, så jag får en chans att lämna? Jag minns att jag hoppades på att han skulle vara otrogen eller slå mig så rejält att jag fick en anledning att gå! Hör du hur hemskt det låter? Så ska det inte vara! 

Jag brukar säga så här; föreställt dig en våg. Lägg alla bra saker med att bo kvar på ena sidan och alla de dåliga saker på den andra sidan. Vad väger tyngst? För mig var de dåliga sakerna mycket tyngre och när jag gick så intalade jag mig att skulle jag gå tillbaka så skulle det vara som att ta ett steg framåt, men 50 steg tillbaka! Jag intalade mig att jag skulle inte kunna se mina nära och kära i ögonen om jag gick tillbaka. Jag skulle skämmas så enormt. 

Jag tycker ni är starka. Jag har en dotter som är 11 månader nu och det har varit ett tufft år. Sömnbrist, sexbrist, närhetsbrist av och till. I vårt fall har vi inga planer på att separera (gifte oss när dottern var 5 månader), men vi pratar mycket. Bekräftar att det är tufft och hjälper varandra. Det är vår räddning.

Mina föräldrar skilde sig när jag var 3 och min syster var strax under året. Jag har inga minnen av dem ihop. De har varit vänner hela mitt liv och jag är glad att de skilde sig. Jag tillhörde aldrig de barnen som ville se sina föräldrar ihop, de är alldeles för omaka för det.

Jag tror den här tråden är viktig. För alltför många skaffar barn med någon som de kanske innerst inne vet inte är rätt person. På grund av barnlängtan eller en romantisk syn på familjelivet. Ni har alla sagt att ni hade problem redan innan och det tycker jag är viktigt att komma ihåg. Det är inte barnet som gjort att ni separerar. Men barnet har ställt allt på sin spets.

Lycka till med era nya, och förhoppningsvis lyckligare, liv

Mycket viktigt att komma ihåg! Det är inte barnet som skapat detta. Jag tror snarare att barnet är orsaken som får en att äntligen öppna ögonen och se hur man faktiskt mår och hur man lever.. 

Jag tog beslutet bär flickan va knappt en månad gammal. Då fick jag reda på att han varit otrogen och skicka ut honom direkt. Det va faktiskt ett enkelt beslut, att leva med en människa som bara gör en illa är inte vad jag vill lära min dotter.

Eller som i mitt fall att man har sett vissa brister före man skaffar barn men känner att det är inte så allvarliga brister för alla har sina brister. Sedan när man väl skaffar barn och olika personligheter sätts på prov det
är då man verkligen förstår hur bra eller dåligt man passar ihop.

Inte förrän vi skaffade barn kände jag att jag inte kan räkna med något stöd från barnens pappa då jag fick genomgå en riktigt jobbig första graviditet på egen hand kändes det som. Från vecka 10 måde jag fruktansvärt illa dygnet runt resten av graviditeten, jag hade foglossning och en stor mage som en tvillinggraviditet trots att det bara var ett bar.n. Jag hade det jättejobbigt men fick inget stöd från sambon för det som gick upp för mig var att han inte kan sätta sig in i andras situationer. På slutet gick han och riktigt klagade för att det drog ut på tiden, jag gick nästan tre veckor över tiden och han var allmänt less på att inget hände. Han kunde inte förstå att hans klagande gjorde allt ännu jobbigare för mig, jag som verkligen om någon önskade att graviditeten var färdig. Under förlossningen fick jag ingen draghjälp alls då han satt i sin stol och väntade på att det skulle bli färdigt. Jag fick själv tjata mig till lindring mm.

Detta är bara ett exempel av många som inte sätts på prov förrän vid tuffa situationer och jag klarar inte av att leva med en pessimist som bara klagar på allting hela tiden och allmänt är butter konstant. Detta är inget jag kunde se var så stort innan vi skaffade barn men det blev tydligt nu under småbarnsåren.

Man kommer väl alltid kunna hitta nåt att skylla på för att slippa ta tag i beslutet. Men just nu undrar jag bara vad som skulle hända med boendet för våran dotter om vi separerade nu. För vi har ju gemensam vårdnad och mina föräldradagar är snart slut och då ska han vara pappaledig. Skulle våran dotter automatisk få bo hos honom som är ledig då eftersom jag måste börja jobba och hon är för liten för dagis? Det skulle jag inte klara! För vad jag förstått så rekommenderas inte vv för så små barn. Då måste jag ju hålla ut några månader till..

Jag är precis blivit lämnat, vår son är en månad och vi har bott ifrån varandra en vecka nu. Lite bakgrund: Jag är 26 år och har varit med mitt nu mera ex i ca.12år och har haft det underbart enda tills han någon gång under graviditen bestämde sig för att bli ännu närmare vän med sin jobbekompis. De började sms hela tiden (hans räkning gick från ca.600 kr till ca.1500kr), träffas på fika, han kunde avbröta mig når jag pratade för att berätta om henne osv. En dag bestämde jag mig för att sa att jag kände att han inte hade varit otrogen men att han vill vara det och att han nog är kär i henne. Han svarade med att det skulle han aldrig göra då han älskar mig osv men hans handlingar sa något annat sen är man mer känslig når man var gravid. Det gick sådär sen det och vi bråkade fram och tillbaka men han gav aldrig upp vänskapen tvärtom det blev mer o mer. Han sa till och med att jag skulle vara tacksam till hon jobbekompisen för att han inte gjorde slut med mig för 6-7 månader sen Vi hade enligt min uppfattning två bra veckor efter vår son kommit till världen men sen var han tillbaka på jobb och då var allt skit igen och nu har han gjort slut för att han inte kan komma över mitt svek som han säger själv. Känner att jag älskar honom mer än allt (förutan min son så klart) och vill verkligen vara med honom men är också sur över han inte gjorde det innan för jag älskar honom ännu mer nu efter vi är blivit förälder men också att det hade varit bäst han hade gjort det för 6-7 månader sen så jag hade kunnat komma över honom och få fixat allt innan vår son kom till världen, känner mig låst.