Ni som valt att separera innan barnet fyllt ens 1år...

Usch blir så ledsen när jag hör era historier! :( tycker sambon försökt bättra sig på några plan. Det är ju steg i rätt riktning. Tyvärr hjälper han inte till på nätterna än o det är jobbigt.

Jag tror jag bryter ihop snart. Vi tillbringade ju påsken på varsitt håll och vi sa att vi skulle tänka igenom vad vi ska göra med allt, om vi ska dela på oss eller inte. Så kommer jag hem och den j...eln har varit så klantig och glömt radera på datorn att det första jag upptäcker är att han laddat hem och kollat massa porr när jag varit borta.. Och till saken hör att vi till och med varit till familjerådgivning för massa år sedan Ang hans porrsurfande (då han smyg porrsurfade samtidigt som han inte alls var intresserad av att ha sex med mig) och han bedyrat många gånger sedan dess att porr är ett avslutat kapitel för hans del (även fast han inte är intresserad av sex med mig nu heller).

Jag har iallafall ringt familjerådg. Och dom skulle ringa tillbaks om en tid. Han får banne mig följa med dit annars är det slut direkt!

Fan jag blir så arg och besviken. Jag tänker och vrider och vänder på detta konstant för jag vill ju inte separera utan hoppas ju bara han ska vakna och börja skärpa till sig och vara den pappa och sambo vi behöver. Medans han tar allt på så stort allvar att han väljer att porrsurfa istället.. Besvikelsen är så total just nu!

Överväger separation pga allt annat jag skrivit i tråden.. Men för mig stärker inte detta direkt våra band om vi säger så. Istället för att göra allt han kan för att bygga upp den avsaknade tilliten väljer han i detta läge att rasera den ännu mer. Det är det sista vi behövde just nu..

Jag tycker inte heller det låter så farligt, men jag förstår att det är något ni pratat om och som är viktigt för dig, ett sviket löfte... Det är olika i olika relationer.

Min sambos uppskärpning har väl hållt i sig hyfsat. Samtidigt är det så långt från hur jag vill ha det. Det är dock inte outhärdligt. Så jag ska vara nöjd? Uh. Klokare blir man fan inte.

Känner att jag hittat en tråd att vältra mina tankar i här...

Trodde väl aldrig att jag skulle sitta här med dessa känslor jag har, eller kanske har jag alltid varit lite beredd på det trots allt? Kanske vetat någonstans innerst inne att han egentligen inte är just den sanna stora kärleken som jag trott jag skulle hitta och leva med en dag. Men var lägger man ribban då? HUR rätt måste det kännas och HUR mycket ska man vara beredd på att kompromissa egentligen? Om man inte blir slagen, förnedrad, kränkt eller bedragen, vad får man klaga på då och av vilka anledningar får man lämna sin man, sitt hus, pappan till sina två älskade barn och en hel skara vänner, släkt, grannar osv? Han har mycket fint, men han är också väldigt omogen, svår att prata med, ger inte tillbaka ens i närheten så mycket som han får, tar ansvar för barnen lite som han känner för, har mig som sitt ständiga skyddsnät, funderar inte igenom någonting i förväg. Det han glömmer kommer jag ihåg, det han skiter i får jag göra, det han prioriterar bort får jag hämta igen, gång på gång på gång på gång... Och jag sitter bara och drömmer om något annat, någon annan som var en partner, en kompanjon, ett stöd, den som kan hålla ihop allt om jag behövde få gå sönder någon gång, komma bort och få bli hel, få släppa mina hundra bollar i luften och veta att någon är beredd och fångar upp dem. Men jag har inte någon sån, mannen jag lever med är istället ytterligare en boll. Måste hålla honom flytande, fixa och trixa, ordna... framförallt barnens grejer och det är just kring dem allt kretsar nu. jag vill inte att minstingen ska krypa omkring på grusiga dammiga golv så jag dammsuger. vill inte att stora ska gå runt i skitiga kläder så jag tvättar. vill att de ska äta bra mat så jag planerar, handlar, lagar. vill att de ska känna sig älskade så jag leker, tröstar, bär, håller om osv. kan inte bara skita i det men om jag ber om hans hjälp och engagemang? då blir det bråk. som nu, vi bråkar sen pratar vi och han förstår precis hur jag känner och han säger allt jag behöver höra, jag förklarar gråter han fyller i mina meningar och vet preciiiiis hur allt ska bli så bra från och med nu. men redan nästa dag är det samma visa igen, bortförklaringarna haglar och den där kompanjonen jag önskar mig är istället ett litet barn. men jag har redan två små barn, och jag kan inte leva utan dem varannan vecka så svaret borde ju vara enkelt. gilla läget...

men kommer nog aldrig sluta tänka på hur det annars kunde vara och bli om det inte alltid måste vara så här

Välkommen till tråden. Av din beskrivning verkar du hittat helt rätt tråd här. Vi verkar vara många som går och hoppas på att allt ska bli bättre eller att någonting stort och jätte dåligt ska inträffa så man "får en vettig anledning att lämna" medans vi i själva verket bara kämpar på i samma gamla stil med samma återkommande problem hela tiden och verkligen inte mår bra..

Kära sorgsen, vilket elände det är att känna såhär... Din man verkar ha svårt att omsätta teori till praktik. Frustrerande när han uppenbarligen VET.

Ibland tänker jag att det kanske blir bättre om det kommer ett syskon, men inser rätt fort att det skulle bara vara samma sak, upphöjt till tio. Uppenbarligen är det så...

Jag känner igen mig i allt som skrivits i tråden. Det låter hemsk och fel men på något sätt är det skönt att veta att jag inte är ensam. Jag trodde verkligen att det bara var min sambo och vår relation som var såhär, men jag inser ju nu att så inte är fallet. 

Vartenda ord du skriver gabarin kunde jag ha skrivit, om jag hade varit lika duktig på att hitta orden och kunnat formulera mig det vill säga :) Det känns otroligt skönt att läsa det i alla fall. Det är som att jag fattar hur jäkla fel vi lever när jag får läsa det svart på vitt.

 Min sambo är jättefin med vår dotter - när det passar honom. Han umgås med oss - när det passar honom. Städar och hjälper till i hushållet - när det passar honom (en gång i halvåret?). Allt är på hans villkor. Jag måste alltid be honom om allting. Det känns som han är som någon skrev "gäst i mitt hem" som jag måste be om tjänster, typ hålla dottern medan jag "städar/dammsuger/tvättar/lagar mat. Vi lever helt olika liv. Jag går upp med dottern, tar hand om hemmet och henne, går ut på promenad, handlar mat, lagar mat, gör allt som behövs göras. Han går upp vid 12-13 äter, spelar tv spel, sover igen, sitter med datorn, och kanske leker lite med dottern när det passar honom.

Men som du skriver gabarin kan han helt plötsligt bli "snäll" och börja hjälpa till mer. Det är alltså inte längre katastrofläge som du sa utan det fungerar ganska bra, eller helt ok i alla fall. Och jag blir förvirrad. Jag som bestämt mig för att lämna, planerat hur det ska gå till och var jag ska ta vägen kommer helt plötsligt av mig och tänker "det kanske blir bättre nu" och "vi kanske kan bli en familj ändå". Och några dagar senare är det åt helvete igen.

Jag vet att jag hade klarat mig själv. Jag gör ju allt själv redan nu. Men jag vill ju så gärna att dottern ska få växa upp med båda föräldrarna. Om vi skulle gå isär hade han åkt hem till sitt hemland och de hade inte kunnat träffas lika ofta (kanske 1 gång per år max). Om vi bara hade flyttat isär och han hade stannat i samma stad eller i alla fall land så hade jag lämnat honom, för då skulle pappa och dotter i alla fall kunna ses. Men jag vet att han bara skulle dra.

 

Tack för ett varmt välkomnande, även om man önskat att man inte behövt skriva här över huvud taget.

Just i dag har vi en mer uppåt dag. Den här helgen har vi haft ett av våra större bråk och som vanligt har han gjort en uppryckning. Det som känns mest påtagligt i vår situation är hur pass olika liv vi lever och hur pass lite insyn han har i det som är min verklighet. jag tror och hoppas det kommer bli annorlunda när han om ett tag ska börja ha några dagars pappaledighet i veckan. det lär bli ett bryskt uppvaknande för honom och är det något jag passar mig för nu är det att fälla kommentarer som "Du kommer ALDRIG klara av att sköta både hem och barn i så många timmar helt på egen hand!". Det får han upptäcka själv, vill inte att han ska dra sig ur nu utan tror det är avgörande för oss att han faktiskt får prova på hur jag har det så han förstår min frustration. Hoppas bara att han kommer ihåg hur han själv fått komma hem till två hela och rena barn, städat och undanplockat hem, (oftast) mat på bordet och dessutom rena kläder i garderoben. Jag kommer aldrig kräva att han håller ihop allt exakt efter samma mått som jag men jag kommer kräva ett erkännande av honom om hur mycket jobb det kräver för att fixa den vardagen jag haft utan någons hjälp. att dessutom alltid förväntas vara toppenglad och helst ständigt sexsugen också är förhoppningsvis också något han inser inte varit så lätt att upprätthålla...

Just nu känner jag inte att en separation har fler fördelar än livet tillsammans. Vi har fortfarande så mycket kvar att jobba vidare på. Kanske kommer man alltid minnas den här tiden som vårt livs stora kris, men vi vet ju alla att tiden för med sig förändring. Dels blir barnen större och livet med dem och rollen som mamma kommer förändras, samtidigt kommer ju mannen också förändras det gör vi alla (förhoppningsvis till det bättre). Även om vår familj inte haft sina glansdagar just under de allra första småbarnsåren kommer vi kanske att hitta en bra balans under de kommande åren, när vi inte är trötta av vaknätter, när vi fått bättre ekonomi och mer lika vardagsliv eftersom båda jobbar. Jag måste försöka tänka såhär och bestämma mig för att det finns hopp och att vi ska nå en bättre framtid utan att helt tappa bort varandra på vägen. Jag hoppas verkligen vi alla kan hitta en lösning och en väg som känns bra i hjärtat, oavsett om vi stannar eller går!