Ni som valt att separera innan barnet fyllt ens 1år...

Mja, man brukar nog prata om separationer som sker innan barnet fyllt två. Om man tar sig genom de första åren och hittar tillbaka till varandra, hittar balans och respekt och en fungerande tillvaro som familj, då fortsätter man nog tillsammans. Stannar man ett år och mår dåligt i en dålig relation blir det nog inte automatiskt bra efter det, tyvärr. Så länge man fortfarande utvecklas tillsammans finns det ett värde att hänga ihop tänker jag, även om det är knackigt. Gör man inte det skjuter man bara beslutet framför sig och mår dåligt under tiden. Det finns för övrigt de som lever ett helt liv så, i väntan på att det ska bli bra. Ibland blir det aldrig bra.

Just nu är det som du skriver gabardin. Man är i väntan på att det ska bli bättre efter ett år av träta. O bättre blir det ju inte av sig själv. Båda måste ju vilja göra en förändring..

Jag blir för min del tokig på att ha så jobbiga nätter o inte få hjälp av sambon. Spelar ingen roll om vi lyckas bygga upp nåt på dagtid. Jag känner avsky när jag tar en timmas läggning, 3-4 uppvak undernatten o morgon kl 5, medans han sussar så gott o börjar svära o bli arg på vår son så fort han blir tvungen att hjälpa till, så sonen gråter o ändå vill komma till mig. Det tär sönder denna relation o nätterna är alltid svåra. Ofta 5-10 uppvak varje natt. :(

Kakandi, så har vi det också på nätterna, eller jag och flickan har det så. Han kan ju sova medan jag ligger och ammar nätterna igenom, ändå är det han som suckar högljutt när hon vaknar vid halv sju, sju på morgonen. Bara för att han inte går och lägger sig i tid på kvällen! Nu anser han dessutom att vi borde gå och lägga henne senare, så att hon ska vakna senare. Jag protesterar att de där timmarna ensam på kvällen är jävligt viktiga för mig men han kan inte förstå.

Nu tar jag mig friheten att skriva ur mig lite av vad som rör sig i mitt huvud. Kanske är det någon som tycker att det ger något att läsa, eller har någon åsikt i frågan.

Sedan någon vecka tillbaka har han plötsligt lugnat sig lite. Jag vet inte riktigt vad som hände, vi hade ett rejält gräl där jag sket i vilket och blev riktigt förbannat jag också (annars håller jag i mig och försöker att vara sansad, medan han är den som säger vad som helst i stundens hetta). Vet inte om det var därför eller bara något annat som föll på plats i hans huvud, han har varit mjukare och inte lika taggig. Han gör mer småsaker som att bädda sängen när han går upp (hang-up för mig, sängen ska vara bäddad), sånt som är helt oviktigt men ändå utgör smörjmedel i samvaron.

Så nu är det inte katastrofläge, och jag är ännu mer förvirrad. Jag bestämmer mig tio gånger om dagen för om vi ska fortsätta eller inte, och jag menar verkligen bestämmer mig. Och sedan river jag upp det en timme senare. Det tar så mycket energi, detta. Dessutom går det säkert snart tillbaka till katastrof igen.

Han är inte elak, bara egocentrerad och opålitlig och väldigt svår att ställa krav på. Han sätter fortfarande sig själv i första rummet och tycker liksom att jag och tjejen sköter oss bra själva. När det passar honom kan han leka familjefader ett tag (han är fin med henne då), men om det dyker upp något annat så går det före oss nästan alltid. Vi gör ingenting speciellt tillsammans, har väl aldrig gjort, och eftersom att han "alltid" gör en massa andra grejer så skapar vi inget tillsammans heller.

Om jag accepterar att ha det såhär, att ta emot den hjälp jag får av honom när det passar honom, att vara den som har huvudansvaret för allt som har med tjejen att göra, att det stormar och svänger och kränger, att vi har helt olika idéer om vad vi ska göra av vårt liv (ang bostad, semestrar osv)... ja då är det bara att köra på. Men det var ju inte såhär det skulle vara! Jag ser hur folk omkring mig har det, det är inte såhär, även om de har sina problem. För de flesta män är det naturligt att hjälpa till med vaknätter, sovmorgnar, matningar, gå ut med barnet, leka, komma hem efter jobbet, laga mat till familjen, äta tillsammans, städa tillsammans (om än i varierande grad). Varför ska jag behöva tänka "men han är ju iallafall inte elak" och tänka att då är det kanske ok ändå.

Är det bättre ensam? Kanske inte än, har inte nått "rock bottom". Om jag pallar med det här ett tag till så kan min sambo och barnet hinna bygga upp en bättre, självständig relation. Jag vill flytta till hemstaden, om vi separerar gör jag det och han kommer inte följa med. Vad händer mellan dem då?

Helvete alltså, det slutar i samma röra som alltid. Skulle kunna skriva i en vecka, antar jag. Har faktiskt träffat BVC-psykologen pga relationsproblemen, hon har mest lyssnat och sedan sagt att det verkar som att jag håller på att väga för och emot... no shit sherlock.

Det är iallafall stärkande att inte vara ensam i situationen.

 

Gabardin... Du hade kunnat skriva om mig i det mesta. Fast min sambo har blivit bättre på att engagera sig dagtid på sistone. Men han har faktiskt varit elak i situationer, både mot mig o sonen.

Jag har varit där, i den där ändlöst jobbiga sitsen med om man ska lämna eller stanna kvar, min dotter fyllde två och min lille plutt var bara tre månader när jag tog beslutet att det fick vara nog och flyttade! Det var det  bästa jag gjort på länge.

Jag tror att så länge man hoppas eller är beredd att kämpa eller har minsta lilla gnutta av känslor kvar för sin partner så stannar man kvar och kämpar, men när dagen kommer att nu är det nog, då är det nog och då kan man lämna.

Jag känner igen allt, det egoistiska beteendet att man tänker på sig själv först och inte familjen. Inte lyssnar, saker är bra i ett par veckor sen tillbaka i samma bana igen. Behöva dra hela lasset själv tills det passar att hjälpa till, och den där enorma lättnaden någon beskrev om när man var själv hemma med barnen och hur det förändras när partnern kommer hem. Guuuud denna ångest, jag kan fortfarande känna den och som jag kämpade. Det var samtal och familjeterapi och vänner och allt som försökte hjälpa till, inget hjälpte och till slut fick jag nog.
Jag ångrar inte mina barn, det är det bästa jag gjort här i livet och det va tufft att välja att bli ensamstående två barns mor, ångest över att separera dom från pappan, ekonomi, ork ja allt! men vi mår alla så mycket bättre idag, jag och barnen. Och det gick bra! till slut!

När man tappar bort sig själv och bara mår dåligt i en relation då är det nog dags att ge upp.

Stå på er, det är jobbigt men det blir bättre, kram

Beenthere, hur har det gått med relationen mellan pappan och barnen? Det är en faktor som oroar mig mycket. Bor ni kvar i samma stad? 

Jag har kämpat med att han ska ha regelbundet umgänge, idag funkar det hyffsat, varannan helg. I början trodde han att han straffade mig med att inte träffa barnen alls, sen har det gått lite upp och ner, men som sagt nu är det relativt stabilt. Dock så får man vara beredd på att ta allt ansvar själv, även om man vill att pappan ska vara så delaktig som möjligt så är det inte alls säkert det blir så. Dom som är det ger jag en eloge till helt enkelt.

Vid en seperation så får man ju hela tiden se till barnens bästa ialla lägen, ibland är det jätte svårt när det känns som man stångar huvudet i väggen i försök till umgänge men man kan inte tvinga någon.

Jag har varit i kontakt med famrätt mååååånga gånger, men det finns inte så mycket man kan göra egentligen.

Vi bor inte kvar i samma stad, men bara ca två mil emellan så det är inte långa avståndet direkt.

Kakandi, min ryggradsreflex är - acceptera inte! Man kan inte leva med elakheter, känna sig förtryckt som trådskaparen skrev, vara rädd eller orolig för vad han ska säga eller göra. Det säger min ryggrad, samtidigt ser jag min egen situation och undrar hur snällt det är av min sambo att fnysa och säga "jag trodde du sade att du var redo att bli mamma" när jag börjar gråta av trötthet och bara vill att han ska ta med henne ut en timme så jag får vara ifred. Jag accepterar det inte, för jag jag tycker inte det är ok och jag säger det till honom, men det gör ju ingen skillnad för honom som inte lyssnar. Nej, det är inte svartvitt, det ska ingen påstå.

Det är viktigt att jämföra sig med andra, berätta, få perspektiv. Annars normaliseras det felaktiga och riskerar att bli värre. Sätta en gräns för sig själv, i tid eller handling, jag vet inte. Jag tänker att jag är värd mer än att acceptera att leva på smulor, jag är värd att leva i en relation med någon jag kan lita på och som ställer upp för mig. Som vi har det nu är inte acceptabelt, frågan är bara när man säger att han har haft sin chans. 

Ja sådana nätter som ni beskriver har vi med! Och trots det har Han mage att påpeka saker och ting som inte blir gjorda under dagen.. Under dagen då han har massa egentid och jag sitter med våran dotter i stort sett hela tiden..

Jag skulle kunna skriva allt vad du skriver gabardin! Och ja, alla dessa beslut man verkligen tar och sen river upp tär enormt!!

Jag sa till min sambo för några veckor sen att jag inte mådde bra av detta. Och om det bara skulle hänga på mig, som alla andra gånger vi "tagit tag" i vår situation, så sa jag att i så fall kommer detta ta slut. Vad har hänt sen dess? Jag grät hela natten efter och han tröstade och sa att detta inte alls skulle ta slut. Efter det har inte nämt nåt över huvud taget.. Lika irriterad och arrogant som vanligt och stämningen hemma är allt annat än trevlig. Förra helgen fick han ett utbrott och var jätte arg och kallade mig psykiskt störd. Han föreslog när det lugnat sig att vi skulle fira påsk på varsitt håll. Jag och dottern åker till mina föräldrar och han till sina. Jag protesterade inte utan berättade att jag pratat med psykolog på barnhälsovården förra veckan om detta.. Han visade inga tecken på att bry sig om att jag gått dit. Jag sa nu ikväll att nu när vi är ifrån varann ska vi fundera på hur det skulle vara om vi separerade. Han sa bara att han höll med. Kommer inte kunna sova i natt. Han gick och la sig direkt trots att han såg att jag var ledsen..

Usch så tråkigt att höra TS! Lider med dig. Men avstånd kan ibland vara bra, för att få distans o tänka. Tycker det är hemskt att han verkar så obrydd.

Och garbardin, det är tänkvärt det du säger. Jag har satt gränser, vi går till familjerådgivning o pratat mycket om hans dåliga beteende. Det som åtminstone är bra är att han kan erkänna sina fel o vilja bättra sig o visa ånger. Men har svårt att aldrig mer upprepa beteendet.