Ni som valt att separera innan barnet fyllt ens 1år...

Dagens samtal alltså... jag vet inte vad det blev av det. Han blev i vart fall ganska omtumlad, det var ju tydligt. Först skulle han bli arg och omöjlig, men sansade sig och höll faktiskt en ganska lugn ton.

Det blev några varv i känsloregistret. Först och sist var: han vill inte flytta. Inte på några som helst villkor. Han höll på med allt möjligt för att få till det. Menade att jag var barnslig som ville bo hos mamma. Att jag hade fel i mina argument om jobb och bostad. Att jag borde kommit på det här innan vi skaffade barn. Allt, bara så att jag skulle sluta prata om att flytta.

Sedan blev det en del om på vilket sätt jag inte trivs med det livet vi har här. Jag förklarade så gott jag kunde. Det var inte så lätt! Hur förklarar man för någon som ställer sig i princip oförstående och vill veta allt, i detalj? Hans sammanfattning av hur vi har haft det är... jag vet inte. Han tycker allt är bra, förutom att jag bråkar hela tiden. Han kunde tillstå att han kunde ta ut barnet lite oftare själv (senast han gjorde det var väl i augusti förra året), men annars var det väl inga problem. Hur möter man det?

Min sammanfattning är nästan omöjlig att göra, det är så mycket i huvudet och så mycket besvikelse och skam över hur vi har det. Vi skulle ju ha ett familjeliv, och så fick vi i stället detta, där han kommer och går hur han vill och för det mesta behandlar mig ganska respektlöst, där jag fick gråta och be för att han skulle lova att iallafall vara hemma fler kvällar än han var borta på en vecka när hon var liten och skrek om kvällarna. Detta där vi inte har någonting gemensamt, inte gör någonting tillsammans, inte kan enas om pengar, inte har några gemensamma framtidsplaner.

Och han fattar ingenting av det.

Summa kardemumma så har jag ärligt sagt att jag kommer titta på jobb och lägenheter i hemstaden, och han har sagt att han ska skärpa sig och vara mer med dottern och hjälpa till mer. Så får vi se vilket som leder fram till ett beslut först. Jag känner en massa saker, främst att jag inte tror att det kommer att funka. Blir lite stressad för det känns som att han ska skjuta upp det oundvikliga genom att spela perfekt någon månad, och under tiden drar hennes dagisstart närmare.

Dessutom blev jag lite skrämd av att han plötsligt blev så starkt engagerad i dottern, att han genast började prata om stämning och vårdnad. Har hela tiden tänkt att det är klart hon ska bo med mig i såna fall, och kanske träffa honom någon helg i månaden eller något? Jag vet inte, nåt sånt. Han har ju varit så tydlig med att barn främst är kvinnans ansvar. Tydligen inte, längre. Tänk om han lyckas få en domstol att döma till varannan vecka (jag vet, inte än, men ändå).

Jag är jätteförvirrad. Undrar om det är rätt att tänka att jag ska flytta, om jag berövar min dotter en vardaglig kontakt med sin far. Samtidigt vill han bara stanna här för att han har sina kompisar här och för att han är tjurskallig. Han vill inte ge efter en tum. Är glad att han verkligen vill vara med henne. Är så jävla ledsen att jag skaffade barn med honom och sitter i den här sitsen. Skulle flyttat hem först, eller valt en bättre man som gjorde det motiverat för mig att bo kvar här tillsammans med honom.

Någon som orkade läsa hela? :)
 

Jag!

För det första - Vad bra att du tog Samtalet! Trots att det kanske inte blev någon radikal förändring så kom ni ju ändå fram till något. Dessutom tror jag det hände mycket inom dig och med dina tankar. Så kändes det för mig iaf. Att även om vi inte kan separera nu på en gång så har gårdagen i alla fall satt igång en tankeprocess och ett jävlar anamma. Vilket var välbehövligt.

För den andra så låter det fortfarande som min sambo, framförallt det där med att han tycker allt är bra, bara att jag bråkar för mycket... Hur kan de tycka det egentligen? Har de inte förstått någonting?

Jag förstår att du blev skrämd över att han kommer att "kräva sin rätt" när det gäller dottern. Det känns ju bara så jäkla typiskt att de skiter i barnet när man lever ihop och sen ska de minsann ha när man ska separera, bara för att liksom. Bara fr att provocera och tjaffsa, känns det som. 

Fast det beror troligen mest på att er dotter är viktig för honom. Och det är det han inser när hon riskerar att försvinna ur hans liv. Jag hoppas bara att ni kan komma överens om ni beslutar er för att separera. En vårdnadstvist är ju aldrig kul. 

Vad är din plan om ni skulle separera? Vad tror du ni kan göra om ni fortätter tillsammans? Tror du att det kommer att kunna fungera på något sätt? Och framförallt, vad vill du själv? Om du inte tänker på dotterns relation till sin far, vad vill du egentligen? Stanna och kämpa eller gå vidare? Älskar du honom fortfarande?

Jag känner igen mig i det där att vara ledsen över att jag skaffade barn med fel man. Men jag har valt att sluta se det som ett misslyckande. Jag har världens mest underbara dotter och gick in i det här i tron på att det skulle fungera, men så gjorde det inte det och nu får jag tänka om. Jag ångrar ingenting förutom att jag inte lämnade honom tidigare.

Trots att vi inte kan separera nu så känns det som om jag har en plan. Han är ångerfull efter bråket igår och säger att han vill vara här med oss, han vill ha jobb osv. men det tror jag inte ett smack på. Han kommer försöka ett tag och så kommer det vara samma skit igen. Men jag tar det med ro. Snart ska jag åka hem till min hemstad och vara där över sommaren så får vi lite tid från varandra vilket ska bli så skönt. Sedan kan vi nog bo tillsammans lite till, och sedan kanske han har sitt PUT. Om han får det så får vi se vad som händer sedan. Har han skärpt sig är det ju bara bra, har han det inte så blir det nog så att vi separerar. Men jag tänker att jag tar det då. 

Dt känns som om jag är distanserad från honom nu. Det han gör och säger rör mig inte ryggen. Jag har nog verkligen gett upp nu. Sorgligt men sant. Allt jag gör är nu för dotterns skull och så skiter jag i honom.

 

Jadu, bra fråga. Alternativ ett är att vi gör det redan nu, medan vi bor här. Han får flytta hem till någon kompis, han har inte en chans att få någon lägenhet. Han skulle få komma hit och träffa henne då, antar jag. Skulle bli väldigt konstigt, att ha honom här som gäst helt plötsligt. Dessutom ska ju jag börja jobba lite nu, han måste ju ta hand om henne då. Med andra ord skulle det väl vara ungefär som nu, eller jag vet inte. Alternativ två är ju som sagt att jag och dottern flyttar. Sen får vi lösa umgänge på något sätt.

Vad tror du ni kan göra om ni fortätter tillsammans? Tror du att det kommer att kunna fungera på något sätt? Och framförallt, vad vill du själv? Om du inte tänker på dotterns relation till sin far, vad vill du egentligen? Stanna och kämpa eller gå vidare? Älskar du honom fortfarande?
Fan vet! Han blev som sagt lite spak efter samtalet, och har ansträngt sig mer. Försöker lite. Jag står mest utanför och tittar på, känns det som. Jag kommer aldrig få det liv jag tänkte mig att vi skulle ha, med honom. Jag får inget annat alternativ som jag trivs med heller. Om jag älskar honom? Ja, det gör jag. Älskar fortfarande våra trevliga stunder, när vi pratar om allt och inget. Dessa brukar vara högst en halvtimme och förekomma ett par tre gånger i veckan... Samtidigt känns det inte som romantisk kärlek, sexlusten är noll och jag vill inte ha lust heller, vill inte kramas och vara nära. Just precis nu känns det som att det inte finns något hopp, men jag försöker vara öppen. Ger det till nästa psykologbesök, om två veckor.

Han kan ju inte vara en bra sambo eller pappa, han är för självcentrerad. Kanske kunde det funka, som ni också varit inne på, om han bara behövde skärpa sig någon gång ibland och fick hålla på med sitt där emellan. Känner att jag just nu har gett upp det emotionella, det är bara praktiska tankar. Som du skriver på slutet.

Känner mig bara usel som planerar att ta henne från sin pappa. Läste lite trådar och FL:s moralelit kan inte nog betona hur fruktansvärd man är om man flyttar bort från pappans stad. Jag kände hur jag tog åt mig. Dessutom kommer frågan om vårdnad och umgänge som sagt, den som flyttar hamnar liksom på minus. Samtidigt så blir jag förbannad på att jag sitter och vänder ut och in och upp och ner på mig själv, medan hans enda förändring ska vara att "försöka hjälpa till lite mer". Allt ska vara på hans sätt, och tydligen i hans stad också. Han är alltså också hitflyttad, hans föräldrar bor i ett annat land, han har inget jobb, det enda han har är sina kompisar. Men de är tydligen viktigare än några tankar eller önskemål från min sida, han vill inte rubba sig en millimeter.

Om vi separerar och bor kvar, vad blir det för liv då? Jag blir totalt ensam, jag har ingen här. Om några år, när hon är stor nog, har jag någon kompis som kanske kunde vara barnvakt en kväll om jag vill göra något. Fram till dess skulle det inte finnas någon annan än honom att vända sig till. Jag skulle alltså vara helt ensam och utelämnad till honom. Varenda dag skulle jag ensam lämna och hämta på dagis, fixa mat och hem, handla, varenda helg skulle jag ensam gå och sätta mig i en lekpark någonstans och hoppas på att det är någon annan som inte är hemma med sin familj som kommer dit. Kanske lite väl dystopiskt, men ändå sant. Dessutom ett ständigt förhandlande med hennes pappa, som garanterat inte kommer kunna hålla några dagar eller tider, och dessutom kommer bråka om pengar.

I hemstaden känner jag fler, och har framför allt min familj som dels kommer kunna hjälpa till, och dels vara någon att umgås med på helger. Bara att kunna gå dit och äta middag någon gång ibland. En helg i månaden kunde jag åka hit, sova hos en bekant och låta dottern vara med sin pappa. Det känns fullt fungerande.

För honom, som inte fattar och inte vill acceptera, låter det naturligtvis jättedåligt. Han har det ju bra nu. Bor i en tvåa med oss, får träffa sin dotter och mig, när han inte har pengar så betalar han ingen hyra, han träffar sina kompisar när han vill, det finns alltid mat i skåpen. Att konfronteras med verkligheten, bo på en madrass hos en kompis, söka soc, tvingas redovisa sitt arbetssökande, träffa dottern en gång i månaden. Klart att det inte lockar.

Men han haft sin chans, han har haft chans efter chans i tio månader. Raserat det ena förtroendet efter dte andra, förstört all tillit jag haft till honom. Det är inte som att jag inte sagt något tidigare. Som jag har gråtit...

Jag ser som vanligt när jag skriver, att det här går ju inte. Jag ska ge det de här två veckorna, börja jobba lite, och sedan prata med psykologen igen. Ska försöka vara neutral.

Skulle också vilja säga att om det är andra som läser som vill säga något eller berätta sin egen historia, gör det. Det ger så mycket med input från andra.

Garbadin: Jag gjorde som du. Jag tog upp detta för mitt ex. Att jag var osäker på mina känslor. Helt plötsligt skulle han ständigt förklara sina känslor för mig, men jag kunde ändå inte ge honom det svaret som han ville ha. Jag tyckte att det hela kändes så tillgjort.. Han gjorde ju inget i hemmet eller med vår son. 

Han stack till en kompis över nyårsfirandet, lämnade mig och sonen trots att vi gjort upp gemensam middag med grannarna. Jag gick dit, firade själv med sonen. Han kom sedan hem två dagar senare och kallade mig för diverse saker, som jag inte minns idag. Jag drog i alla fall hem till min bror och fick bo hos honom, tillsammans med sonen.

Exet ringde på natten och grät. Han ville ha hem mig. Jag åkte hem dagen efter, vi pratade och han lovade att han skulle skärpa till sig. Detta varade i några få dagar, då han hjälpte till med son och mat m.m. Men sedan började hans vanliga fasoner igen och han använde sig av argument som "du skiter ju i att ändra dig". Kan tillägga att han aldrig kommenterade något som jag gjorde fel.. jo, jag kanske var dryg när jag försökte väcka honom (och då var klockan 12 - 16.00 varje gång). 

Det gick någon vecka. Jag sa ifrån igen och vi kom överens om parterapi. Jag fick ansvaret (som allt annat) att boka tid. Men den måndagen blev jag sjuk. Exet tog inget ansvar att ringa, utan satt framför datorn, samtidigt som jag fick ta hand om sonen och hemmet (trots att jag var jättedålig). På söndagen, samma vecka, tog det slut.. och jag sov inte en natt till där, utan spenderade min tid hos en vän, samt hos pappa.. fram till att jag fick flytta in i min nya lägenhet på fredagen.

Allt detta hände inom omloppet på två månader.

Jag förstår att du är orolig för att han ska stämma dig på vårdnaden, det gjorde mitt ex med. För att nästa sekund säga att han, frivilligt, skulle skriva på papper om att jag fick ensam vårdnad. Inget av detta hände. Det har nu gått tre år och sonen bor hos mig på heltid. Som sagt, så flyttade exet till en annan stad och sonen är där varannan helg. Han har sitt dagis här, vänner och släkt.. Det är dessutom här som han kommer att gå i skolan.

Exet säger att han vill ha sonen, men visar det inte så speciellt mycket. Blir det en extra natt där borta, så är det på mitt initiativ. Då är det alltså jag som har frågat om han vill ha honom eftersom det är röd dag osv..  

Är det möjligt att lämna honom med barnet 1 v så får han känna på hur det är att vara helt ensam med ett barn?

Nej, det är nog inte möjligt. Dock kommer han få vara ensam heldagar med henne snart när jag ska börja jobba extra. Så han får se hur det är, och kanske försöka klara det. Vet verkligen inte hur det ska gå... Rädd att han inte ger henne vad hon behöver.

Kärlek i hemmet:

Det ser verkligen ut som att det gick snabbt för dig när det väl satte igång. Det är så det känns här också nu.

Det där att de plötsligt börjar anstränga sig... håller med om att det känns påklistrat. Just nu verkar Kampanj Perfekt Pappa pågå. Grejen är bara att mitt i det påtvingade så händer det ju något mellan dem, han får något tillbaka av henne, relationen djupnar. Samtidigt som jag står utanför och bara tänker att det kanske hade hjälpt om han satt igång med detta för ett halvår sedan.

Frågan är ju också hur länge han orkar hålla ut. Visst tar han dottern mer men alla andra problem finns kvar. Jag grät i natt pga oro, först var han bekymrad men när jag sade att jag oroade mig för oss och framtiden blev han förbannad, skrek VI HAR INGA PROBLEM!!!, gick ut och rökte och lade sig sedan på soffan. Nej, vi har det ju jättebra! Idag ligger han fortfarande på soffan fast han borde fixa med jobbsökargrejer. Han tycker att jag ska göra det åt honom.

Så samtidigt som han mer och mer inser hur mycket han älskar sin dotter så hotar jag att försvinna. Men att ändra sitt beteende mot mig eller vara tillmötesgående i diskussioner går inte. Allt ska vara som det är och jag ska sluta vara jobbig.

Upplyftande att det aldrig blev något av med ditt exs stämningshot. Jag vet inte heller om han skulle göra det. Han är ju inte från Sverige, har inga resurser. Kommer inte ha jobb, ingenstans att bo. Om det blir så illa att jag flyttar mot hans vilja, och han vägrar komma efter, så tror jag ändå inte någon domstol skulle ge honom rätt att ha henne boende hos sig. Som sagt, om han ens skulle komma så långt att han stämde mig.

Jag vill ju att de ska ha så god kontakt som möjligt ändå. Det kommer vara svårt medan hon är såhär liten men ju äldre hon blir desto bättre möjligheter.

Om man bara kunde få facit! Vilket är rätt, vilket är bäst?

Blir så trött på allt detta... Vi bestämde för flera månader sen att vi skulle gå isär.  Nu har jag chans till en egen lägenhet, men jag måste bestämma mig och skriva på kontraktet så snart som möjligt, och absolut innan denna månad är slut.  Hyresvärden kan inte hålla den längre än så.

Sambon blir irriterad när jag tar upp detta, han tycker jag kan strunta i denna lägenheten för det dyker säkert upp någon annan.   Han vill bara skjuta upp separationen, fast han är ändå fullt beslutsam och vill genomföra den. Konstigt.

Nu har vi haft en riktigt trevlig helg, grillat med grannarna och barnen och lekt och haft så roligt.  Sambon har varit trevlig och på bra humör.   Då är tvivlet och tankarna där, är detta rätt beslut?   Kanske kan det funka ändå?

Men så tänker jag på hur han oftast får mig att må, hur otillräcklig och oälskad jag känner mig.   

Hur han allt som oftast klankar och ältar mina fel och brister.  Som att jag förra året glömde låsa min cykel en kväll efter jobbet, och den blev stulen.   Detta drar han fortfarande upp när han är på allmänt dåligt humör.  Hur klantig och tanklös jag var den gången.  Plus en massa andra misstag jag gjort genom åren.

Ligger sömnlös på nätterna och oroar mig över det minsta barnet, han vill ha det varannan vecka, och jag går under bara av tanken att vara ifrån h*n så mycket   

Jag känner igen det där. Jag känner ungefär likadant om kärleken. Jag älskar min sambo men inte på ett romantiskt sätt längre. Jag älskar honom för att han är pappan till min dotter, och för våra bra stunder tillsammans. That's it. Vi kan som sagt inte ha en fungerande kärleksrelation längre, men kanske en annan typ av relation. Vänner? Det hoppas jag på men det är svårt att tänka sig när vi går på varandra så mycket som vi gör. Just nu tänker jag också bara på det praktiska. Jag vill bara att det ska lösa sig för dotterns skull.

Skit i moraleliten. Du vill ju att de ska ha en relation och kommer ju att jobba för den även fast ni flyttar. Och det ligger ju på honom att anstärnga sig också faktiskt.

Det låter åter igen om min karl när du berättar om diskussionen ni hade i natt. Så är det alltid här. Jag är sum i huvudet som oroar mig och vill planera, det ska liksom bara BLI, och lösa sig av sig själv. Och vi har ABSOLUT INTE NÅGRA PROBLEM. Suck.

Min sambo är också i samma situation som din låter det som. Om vi går isär har han ingenting (det är ju därför han vill flytta hem till sitt hemland då) men med mig har han det ändå tryggt. Och bekvämt för jag ordnar ju alltiing hela tiden. Tror du han hade velat flytta me dig?

Igår var han riktigt jävligt och jag visste inte alls var jag hade honom. Skämtsam och glad ena sekunden och sur och slängde iväg elaka kommentarer i nästa. Jag var så sorgsen hela dagen. Jag har verkligen insett att jag gett upp denna relation nu. Det kommer aldrig bli bra igen. Vi kommer aldrig bli en lycklig familj. Det gör ont.

Men idag! Kors i taket! Idag började han prata om framtiden på eget bevåg! Han sa att han ville vara hemma med dottern till hösten. Då sa jag att då måste du börja ta ansvar, fokusera på henne och vara medveten om att det är bara hon som gäller. Det sa han att han skulle fixa. Och jag vet ju att han egentligen är jättebra med henne, om han bara vill.

Sedan sa han att han ville jobba lite i december och sedan kan vi åka till hans hemland på semester,som har varit våran plan länge. Och sedan sa han att han inte vet om han kommer tillbaka till Sverige efter det. Det betyder alltså - han sa att han troligtvis vill separera.

Det var så skönt, så fantastiskt skönt att han äntligen sa vad han ville. 

Planen är nu att jag och dottern åker till min hemstad i sommar (skönt att få tid isär), och efter ca en månad kommer han också dit på lite semester. Sedan börjar jag jobba halvtid i september och han är pappaledig, det går precis ihop ekonomiskt. Han börjar jobba i dec och då är jag hemma igen och jobbar ev lite extra. Sedan åker vi till hans hemland. Och han kommer kanske tillbaka hit. 

Jag är dock förberedd på att det kommer gå till helvete till hösten och vi måste tänka om helt och hållet. Men så ser läget ut nu. Vi ska alltså mest troligt separera - i början på nästa år. Det låter ju helt sjukt ju. Men det är väl så vi får försöka lösa det. han verkar ju också ha insett att detta inte funkar.

Jag har inte riktigt lyckats smälta detta än så jag vet inte riktigt själv vad jag tycker om det. Det känns bara konstigt.