Ni som valt att separera innan barnet fyllt ens 1år...

Ja strategiska tips mottages tacksamt!

Mitt nästa steg är väl att lyckas säga att jag inte längre tror på detta. Planerar säga det när vi är på familjerådgivningen för att undvika att hamna i försvarsläge och bli övertalad att jag bara överdriver och att vi självklart ska ta oss igenom detta tillsammans..

Det låter vettigt att ta upp det där. Se till att vara väl förberedd... tänker att om han nu vet att prata "rätt" när ni är där, så kanske han lyckas vända situationen. Du vet väl troligen vad han kommer säga.

Hur skulle det fungera, rent praktiskt. Skulle han flytta ut ur lägenheten och ni bo kvar?

Oj garbardin, det var som om du beskriver en morgon hemma hos oss där ovan. Det är lika mycket berg-och dalbana här. Jag känner också som du att jag är hellre ensam än lever med någon som konstant skiter i oss och vägrar hjälpa till. Då får han hellre välja bort oss en gång för alla och dra hem till sitt hemland och så slipper jag och dottern känna oss bortvalda och oönskade dag ut och dag in. Jag tror jag skrivit detta innan men jag kände att jag behövde får ur mig det igen. 

Det var så skönt att få läsa det där om att man kan orka hur länge som helst. Jag har intalat mig att jag har en gräns, men det har jag nog inte alls. Det kan vara såhär jävligt i evigheter, om jag inte gör något åt det. Usch ja, vad hemskt det låter. Hur ska jag samla kraft för att ta mig ur det här?

Jag vill ju inte förstöra dotterns relation med sin pappa. Men nu gör jag det nästan henom att leva tillsammans med honom också. Hans ovilja och agg mot mig går ju ut över dottern redan nu. Inte direkt men indirekt i alla fall.

Stort bråk idag där han sjönk riktigt lågt och kränkte mig illa. Spiken i kistan? Mitt beslut känns än starkare! Men jag är av någon anledning så rädd för att säga det rakt ut till honom..

Vi bor i en dyr bostadsrätt. Ingen av oss har nog råd att köpa ut den andre och bo kvar så den måste nog säljas först. Tyvärr för du innebär ju mer krångel och mer tid att bråka på.. Skulle ju vilja flytta direkt bomben är släppt..

Kunde varit jag: märkligt med så samma lika. Synd, för det är sannerligen inte speciellt kul. Tänker på att det är ju inte bara du som har ansvar över deras relation, det är han som förstör den i första hand. Sedan att du vill ta över hans del också och vill få det att funka ändå, för hennes skull, ger inte dig huvudansvaret.

Ovilja och agg, precis det känner jag igen. Som om att den värsta personen i hela denna värld är jag. Finns ingen som bråkar så och har så mycket fel i allting som jag... och så plötsligt kommer det ett jag älskar dig och åh vår lilla familj. Förvirrande.

Ja hur ska man samla kraft? Nu på kvällen blev jag lite velig igen. Jag kanske har för bråttom. Allt kommer ju definitivt förändras, ju äldre hon blir och framför allt när hon börjar på dagis. Samtidigt tror jag inte på den här relationen och då är det väl bättre att göra slag i saken, kanske.

Roade mig med att tänka på vad jag uppskattar i livet, både viktigt och oviktigt, och vad jag vill framöver. Jag gillar att gå upp tidigt, äta tillsammans, vara utomhus, vill ha sommarstuga, gillar hemmalivet och lugnet. Fler saker också. INGEN av de sakerna delar jag med honom. Bådar det gott?

Min senaste tanke är att vi måste flytta alla tre. Trots alla olikheter så finns det ju något där, en kärna. Börja om i helt ny miljö. Går det inte kan han ju flytta tillbaka sen. Och som av en händelse så gör det inte mig till en bad guy, familjerättsmässigt.

Nu har jag också varit på bvc-samtal. Pratade om att jag är ensam och vi inte har något gemensamt liv. Att hemstaden betyder så mycket. Att han inte kommer förändras i sin självcentrering, och vill jag fortsätta leva med honom så är det ju hela paketet, syskon, och det kommer ju bli samma sak igen.

Lutar nu åt att jag vill flytta, helst med men annars utan honom. Får ta Samtalet i slutet på veckan... Är rädd att hela helvetet brakar lös men då får det ju vara så. Samtidigt gråter jag över allt det fina som riskerar att försvinna. Men jag är inte beredd att leva mitt liv i ständig kamp.

Har tänkt i samma banor idag som du. Jag är bara så rädd! Tänk om han blir jättearg och gör något riktigt hemskt? Usch. Jag vet ju egentligen att han aldrig skulle skada oss, men ändå.

Du har så rätt när du säger att det inte bara är jag som har ansvar för deras relation. Det är upp till honom. 
Jag kan ju underlätta för den och ge möjligheten för dem att vara tillsammans. Men resten är ju hans ansvar. 

Idag kände jag bara att han får flytta hem om han vill det och så får jag och dottern komma dit när det passar oss. En gång per år kanske, så får han försöka vara den bästa pappan han kan vara under den tiden. Det känns som om han kanske skulle klara av det. Att vara pappa en begränsad period, i sitt eget land och i sin egen kultur. För här funkar det ju verkligen inte. Eller, det funkar när det passar honom.  

Jag har också tänkt på vad jag egentligen vill göra i livet. Och det är ju egentligen att vara med dottern. Jag vill fortsätta att vara hemma till hösten men det klarar inte riktigt våran ekonomi av. Så planen är att han ska vara hemma och jag ska börja jobba (jag får högre lön). Men jag vill inte! Och det beror till stor del på att jag inte litar på att sambon tar hand om vår dotter på bästa sätt. Det låter hemskt men det är sant. Jag tror inte att han klarar av att ha henne som prio 1 en hel dag.

Eller så skulle han  visst klara det. När jag väl inte är här så kanske han skärper sig och tar ansvar för då hänger det ju bara på honom. Jag vet ju att han kan, bara han vill. Men då ska han ju vilja också...

Vad skönt att du kan prata med Bvc. Jag tror inte det finns någon sådan möjlighet där jag bor (bor inte i Sverige) men skulle önska att det fanns. Jag tror att jag ska kolla upp möjligheter för det här...
 

Han är inte hotfull, men blir väldigt omöjlig när han är arg. Gapar och skriker och låser sig vid sitt och är helt omöjlig att prata med. Det är nästan så att när Ilskan väl rinner till så är det bara att avbryta och vänta ut den. Och jag vet inte hur länge den väntan skulle vara eller hur många varv det måste dras.

Jag tänker precis som du ang att han ska vara hemma med henne. Då måste han ju skärpa sig, eller? Jag observerar dem mycket, han pratar knappt med henne och blir "osams" flera gånger om dagen. Hur man nu kan bli det med en tio månaders bebis. Moget. Övrig interaktion är dock ok, förutom att han helst bara skulle ha henne i knät framför datorn. Det går hon inte med på en hel dag så så är det med den saken.

Jag drabbades av stora Ågren. Fy fan för detta. Han är ju så fin, han är min älskade man. Ändå håller han inte måttet. Han var sur och hopplös hela förmiddagen, jag ville bara bli av med honom och flytta imorgon. På em vände något och allt blev harmoniskt, trevligt, härligt vanligt. Då älskar jag honom så. Har aldrig befunnit mig i någon liknande situation. Kan inte fatta varför han inte bara kan vara bra. Jag kräver inte mer än att vi är trevliga mot varandra, samarbetar, hjälps åt, ser varandra och kommunicerar.

Drar återigen parallell till destruktiva förhållanden med misshandel. Man har ju förstått att det är såhär det kan vara där också ("han är ju så snäll när han inte slåss"). Ska man leva för stunderna mellan slagen/sveken/idiotbeteendet?

Jag kan knappt andas. Vet inte någonting längre.. En kompis som jag pratat med lite om vår situation rekommenderade mig att ringa kvinnofridmottagningen. Gjorde det nu på morgonen och ja, jag är ledsen tjejer men hon sa att det utan tvekan är psykisk misshandel det handlar om. Jag, misshandlad.. Och ni med tyvärr..

Jag ska få komma dit och börja prata med någon där och få hjälp med det här för hon sa att när man levt med detta ett tag är det jätte svårt att ta sig ur på egen hand, och just få hjälp med att få till det så det blir det bästa för barnets skull också., Rekommenderar det till er med!

Ena sekunden känns det så självklart, som att allt faller på plats, andra sekunden som att det bara är absurt och jag som överdriver allt.. Vilken chock trots att jag nog någonstans vetat hela tiden att det nog var så..

Hur hamnade jag här??

Visst är det svårt att tro det, men det är så.. 
Jag levde i samma situation med min sons pappa. Jag läste på t.ex. http://tuvaforum.se/psykisk-misshandel.asp angående detta och jag kände igen mig, men vägrade inse det. Jag levde i många år med detta, men till slut fick jag nog. Sista spiken i kistan var när han anklagade mig för att vara otrogen (vilket jag ALDRIG varit).
- Du knullar runt med alla, din jävla hora..

Det var inte förrän jag flyttade in i min nya lägenhet som jag började att förstå vad jag hade blivit utsatt för. 

Vet du vad? Det är inte lätt att ta sig ut och du/ni kommer säkert fundera på att gå tillbaka, både en och två gånger. Men det går över!! Plötsligt kommer det att kännas som en befrielse. Man får göra vad man vill, säga vad man vill.. m.m. 

Nackdelen är att man måste träffa sitt ex vid hämtn/lämn. av barnen. Men vet ni vad? Man växer inom sig själv. Mitt ex försöker fortfarande trycka ner mig på ett eller annat sätt. Det kommer inte lika ofta, men någon gång ibland.. om att han tänker på sonens bästa och att jag inte gör det. Men det där släpper man, man slutar att ta åt sig.

Säger mitt ex något sådant idag (tre år senare) så tänker jag "jaja, försök du bara! Jag vet att jag är en fantastisk mamma och en bra människa". Det som en gång har sårat mig så djupt, är inget som jag tar åt mig längre! 

Jag är ÖVERTYGAD om att ni kommer känna detsamma!