Ni som valt att separera innan barnet fyllt ens 1år...

Tack? Du ger mig så mycket hopp om framtiden!

Oj vad jag kände igen mig på den där tuva-sidan! Kollade psykisk misshandel och lite om narcissism och fy vad hemskt allt stämde!

Hur går det för barnen? Känn s så hemskt att själv kan man ju ta sig ifrån honom men barnen är ju bundna till honom för alltid. Klarar dom av att leva hos en sådan person utan att bli helt Förstörda?

Fy fan! Ikväll har han varit på strålande humör. Busat med dottern. Varit gullig mot mig. Skojat och skrattat. Jag sitter och tittar på honom. Vem är han egentligen? Varför är han inte så här jämt? Är det jag som överdriver allt ändå? Kanske det beror på mig, jag kanske är väldigt svår att leva med..

Men sen nej, då börjar jag tänka att hur kan någon överösa sin partner med påhopp, anklagelser, anmärkningar hur fel den personen är/gör/tänker, helt känslokallt och utan empati och kärlek den ena dagen. För att nästa dag bete sig som om inget hänt och allt är frid och fröjd och "vi älskar varann" helt plötsligt. Utan att ha visat minsta ånger för sitt beteende. Nej det kan inte vara sund kärlek..

Jag har ingen erfarenhet av detta men TS och ni som är i samma situation: lämna.
Om 10 år kan ni antaligen se tillbaka och tänka "gud vad skönt att jag lämnade det där destruktiva förhållandet". Han kan ha bra dagar som gör att ni faller tillbaka, men han kommer alltid att vara samma person. Alltid vara den som var kapabel att göra er illa på det sättet. Har han gjort det innan, kan han göra det igen. Och när ni tvekar tänk då på att ni har de här känslorna av en anledning. Hade det varit ett sunt förhållande hade ni inte haft de här tankarna.

Det låter som att du hittat fram till något som förklarar mycket för dig, funderar. Skönt att höra! Du inledde tråden med att beskriva dig själv som förtryckt, och att han ibland är elak. Det är bra att du inte tänker acceptera det längre. Och jättebra att du ska få hjälp och prata med någon som vet hur man ska tas med den typen av män... Hoppas verkligen att det blir så bra som möjligt. Keep us posted, säger jag.

Det gör mig ont att höra att du känner igen så mycket från texten om psykisk misshandel. Jag gör inte det, även om det finns mycket annat som stämmer in på min sambo. Han är inte hotfull eller kontrollerande. Snarare omogen, självcentrerad och nonchalant. Det är nedbrytande det också på sitt sätt. Otrevlig.

Idag ropade han glatt att jag skulle komma och titta på facebookbilder från hans kusins bröllop. Åh så trevligt säger jag och kommer och sätter mig och tittar. Varpå han fnyser, lutar sig från mig och frågar irriterat om jag ätit lök idag, med hela ansiktet hopskrynklat i avsmak. Jag blir så jävla ledsen och förbannad (har ju hört sånt här förut), så onödigt. Så där ska jag sitta och känna att jag luktar illa? Bara reste mig och gick, jag kan inte tolerera det, man pratar inte med varandra på det viset! Kom tillbaka en stund senare, sade lugnt och sansat: när du säger så till mig så får du mig att känna mig äcklig och dum, och jag blir sårad. Det hade varit mycket trevligare om vi bara hade kunnat titta på bilderna tillsammans.

Ett ypperligt tillfälle att säga förlåt kanske? Rätt bra upplagt för det tyckte jag själv. Gav honom chansen på silverfat. Nej, ett ypperligt tillfälle att sätta igång en armada av dumheter tydligen. För jag har sagt till honom att han luktar illa en gång, och måste jag komma nära honom om jag vet att jag har dålig andedräkt, och hur kan jag vara så ohyfsad att jag bara reser mig upp och går!? Allt var mitt fel. Och exakt NÄR har han sagt så innan? Kan jag inte ens svara på det? När jag bara möter honom med "du gjorde mig ledsen och jag reagerade på det" kan han till slut inte säga något mer utan tar på sig hörlurarna och snäser ett förlåt så jävla mycket då.

Såhär är det ju hela tiden! Jag kallar det inte psykisk misshandel men inte en frisk relation heller. Tio minuter senare är allt frid och fröjd igen, han har glömt och gått vidare. Han kommer nog aldrig förstå hur mycket jag hatar dessa dagliga småkonflikter, att de är ett grundproblem i vår relation.

För att återknyta till det du skrev, funderar, det kan inte vara sann kärlek. När man sårar den man påstår sig älska, och möter det med aggression för att sedan ignorera det. Och petar in lite kärlek och gott beteende där det passar. Det är inte rätt.

Man växer när man får barn. Som mamma. Så är det bara, nästan alla får plötsligt "råg i ryggen" och ser sanningen i vitögat. Det kan gälla en aggressiv partner eller en kvävande släkting eller en väninna som bara tar och aldrig ger. Man tappar förmågan att låtsas att det nog är ok, antar jag.

Jag hade tur. Jag lever fortfarande med den man jag gifte mig med -90, mannen jag har sex barn med. Men visst blev det turbulent när vi fick barn, för vissa saker var helt enkelt fel. Jag hade låtit honom köra över mig på rätt många sätt, hade t ex bara tagit för givet att hans jobb alltid var viktigare än mitt osv.
Hade också tagit för givet att det var ok (och mitt fel) om han skällde ut mig för någon småsak för att han var på dåligt humör (kanske för att det var stressigt på hans jobb).

Men det gick ju inte när man hade småbarn. Barnen kom i kläm. Och jag såg plötsligt hur fel vissa beteenden var (beteenden som vi båda hade med oss hemifrån på olika sätt).

Nu 22 år senare har vi ett jämlikt förhållande. Det är inte turbulensfritt vilket jag tycker är lika bra det, konflikt - rätt skött - ger utveckling. Men vi har det underbart.

Med vilket jag inte vill säga att det måste vara fel att separera. Som sagt, jag hade tur, min relation gick att bygga till något underbart, även om det sved och vi var tvungna att växa och förändras båda två. Jag fick tuffa till mig massor för att få det att fungera.

Men detta att man växer när man får barn -. så är det bara, så lyssna inte på kritikerna som undrar varför ni skaffade barn med ett as, varför ni inte gick innan osv. Man SER det helt enkelt inte. 

Nej, det är inte sund kärlek, TS, och det är bra att du insett det och att du har pratat med folk som kan det här med psykisk misshandel. Jag hoppas att de kan hjälpa dig att ta dig ur detta. Man ska inte behöva leva i något sådant. All styrka till dig!

Texten om psykisk misshandel stämmer inte helt in på min sambo heller. Han är mer som din gabardin (är dom klonade eller? allt det du skriver hade kunna hänt hos oss också.) jävligt omogen, bryr sig inte och allt är bara på hans villkor hela tiden. Om han har en bra dag är allt frid och fröjd, om han har en dålig dag är det bara jobbigt.

Jag är jättestressad av hur det ska bli i framtiden. Hans uppehållstillstånd går ut och jag vet inte om han får förlängt, eller ens vill för den delen. Hans papper om föräldrapenning ska in snart men om han inte får sig ett ordentligt jobb snart kommer han inte få någon. Jag vill byta jobb efter min föräldraledighet men vet inte hur det ska gå till. Jag vill ju inte ens jobba! Jag vill ju vara hemma med dottern. OCh jag är rädd för att han inte ska ta hand om dottern när han ska vara hemma. Hur ska jag kunna fokusera på jobbet om jag bara oroar mig över vad som händer hemma hela tiden? 

Om han inte får sig ett jobb måste jag dessutom börja jobba heltid på en gång. Och det vill jag verkligen inte. Det var ju inte det som var planen heller.

Alla de där funderingarna, alla papper som ska fixas, alla telefonsamtal som ska ringas, det får jag fixa och ha ångest över. Dessutom är jag ute och letar jobb TILL HONOM. Jag är verkligen superstressad över allt detta. När jag visar min frustration och när jag berättar om dessa problem skulle han kunna ha sagt "Men älskling, jag kan ta hand om det där, du behöver inte oroa dig". Istället är det "Åh du är ju dum som stressar! Du kommer bli sjuk av det där. Åh, du är så jobbig!"

Han tror liksom att allt bara löser sig om man låter bli att tänka på det. Det är tilll viss del kulturellt men det beror också på att han anser att om det inte passar honom så skiter han bara i att göra det. Han vet ju att jag alltid är där och fångar upp honom och all skit han kastar efter sig.
 

Min man har aldrig hotat med våld, han är inte kontrollerande på så vis att han ska bestämma vem jag träffas eller vilka kläder jag har utan att han mer bestämmer att hans sätt att se på en sak alltid är rätt och mitt är fel. Nej framförallt handlar det om hans självcentrering, att han hackar på småsaker för att påpeka att jag gör fel, samt det hon jag pratade med anmärkte tydligt på - oviljan och oförmågan att kunna ta på sig någonting och säga ett ärligt uppriktigt förlåt utan bara bagatelliserar eller låtsas som ingenting eller säger ett förlåt i typ irriterad ton och anser att man ska acceptera det.

När man läser på sådana sidor, så känner man igen sig. Jag blev skrämd och vägrade först erkänna det för mig själv och tänkte ibland att "mjaa, kanske inte riktigt". Men när jag läser idag, så kan jag komma på situationer då varje liten punkt stämmer och det är skrämmande hur man låter sig själv leva under sådana förhållanden. 

Exet sa aldrig "gör du inte si och så, så slår jag till dig gul och blå!", men han gjorde saker som gjorde mig rädd. Han kastade saker i väggen (dyra saker, som mobilen) och skyllde på mig. Han pressade in mig i ett hörn och skrek på mig. Han kunde knuffa mig, trycka ner mig i sängen och pressa huvudet mot madrassen. Men jag hade aldrig ett blåmärke.. 

Utåt sett verkar han ganska lugn. Men många av mina vänner visste att jag inte mådde bra.. Min blivande make var en av mina bästa vänner på den tiden och han klarar inte av att möta exet, då det kokar i honom. 

Min son var 1 år och 4 månader när jag och exet gick ifrån varandra. Han har aldrig frågat mig varför mamma och pappa inte bor ihop. Han har helt enkelt accepterat att det är så som det är. Han var däremot väldigt ledsen när han skulle åka hem till sin pappa, han var väldigt mammig. Jag ska inte ljuga, det var fruktansvärt jobbigt och jag grät varje gång som dom försvann runt hörnet och jag visste att jag inte skulle få se min son på en vecka. Men med tiden så gav det där med sig. Sonen var inte jublande glad att åka till sin pappa, men accepterade det. 

Min mamma sa till mig att exet skulle ge med sig och jag skulle få sonen på heltid. Hon kände igen det där.. och mycket riktigt. Sonen bor hos mig på heltid nu. Exet  har flyttat till en annan stad, skaffat jobb och har sonen enbart varannan helg. Nu tycker sonen att det är roligt att åka hem till pappa, för pappa hittar på saker med honom. Mitt ex är förmodligen en person som endast ska ha barn en kort period, annars blir det för påfrestande.

Visst finns det för övrigt en oro att sonen ska bli som sin pappa, men jag tror att det handlar om att vara den som överöser barnet med kärlek, så kommer barnet se detta när barnet blir äldre. 

Ordet förlåt betyder  väldigt mycket. Mitt ex sa aldrig förlåt. Därför har det blivit grymt viktigt för mig att förklara för mitt barn att man ska säga förlåt om man har gjort något som man inte får göra och han förstår det. På förskolan är personalen glada i min son. De förklarar att han alltid är snäll, leker med alla barn och är mycket sällan i bråkiga situationer. Han är bara 5 år (snart), men jag tror nog att det kommer att gå vägen  

Kan påpeka att han dessutom gjorde småsaker som ni förklarar. Han kommenterade allt jag gjorde, fick mig att känna att "allt jag gör är fel", han fick gå ut och festa till sju på morgonen, men det var aldrig på tal att jag fick (förrän jag struntade i vad han sa och gjorde det ändå), kallade mig för hora, fitta, idiot, cp, dålig mamma m.m. 

Han fick mig att känna mig som att jag inte var värd något och aldrig skulle finna något bättre.

Idag överväger jag att engagera mig inom Kvinnojouren. Jag har dessutom en vän som arbetar där. När jag har förklarat även dessa små ting, som förklarar över att jag kände mig ensam, smutsig och inte värd något, så säger hon "psykisk misshandel".  

IsabelleR: bra skrivet. Det behövs perspektiv ibland.

Astro: det är sådär jag tänker mig att det ska vara! Att det är svårt och jobbigt, men att man jobbar på det och kommer ur det och hittar formen igen. Skillnaden är bara att här är det vi som jobbar och funderar och försöker och gråter och kämpar, medan männen helt oberörda fortsätter med sitt och inte tar någon hänsyn. Tog ett tag för mig att inse det.

Och du har helt rätt i att man inte kan veta hur det ska bli när barn kommer. I efterhand känns det som att man borde fattat det. Men i vissa fall går det ju uppenbarligen att komma tillrätta med problemen.