Ni som valt att separera innan barnet fyllt ens 1år...

Vadfan, jag tänker bara att jag känner inte igen mig i något "vi". Om någon fattar. Det är jag och ungen och så han där någonstans. Skönt att du känner hopp ändå sorgsen.

Är i hemstaden utan honom, vill flytta hem, vill hellre bo här. Han vill inte det. Ska jag lämna honom och flytta hit? Går ju inte, deras relation är så sjukt viktig för mig. Varför kan han inte bara vilja flytta, han också...

"Kunde varit jag", vi verkar ha lite samma dilemma med flytt, fast på olika sätt. Jag vet inte vad han skulle göra om jag flyttade med henne, dock. Om han skulle kämpa, se till att deras relation förblev stark, fram till den dag hon faktiskt skulle kunna resa själv till honom. Jag undrar.

Fan jag vill bara veta vad som är viktigast. Boendet, kärleken, jobb, hålla ihop. Flickan såklart, men vad är bäst för henne?

sorgsen: Mitt ex sa sådana saker till mig, framför allt EFTER separationen.. 
"Du kommer aldrig fixa jobb, barn och din hobby på egen hand.. och glöm att jag hjälper dig när du måste be om hjälp!".  

Kan tillägga att jag aldrig har bett honom om hjälp. Det är snarare jag som hjälpt honom genom att ta sonen extra nätter osv. Jag väljer att vara och bete mig som en vuxen person och jag tackar absolut inte nej till extra timmar med sonen..  

Konstigt, för övrigt, att han inte trodde på mig. Jag skötte ju detta galant när vi fortfarande bodde ihop. Han lyfte ju inte ett finger, för att hjälpa mig. Jag bad t.o.m. om barnvakt från min pappa, fast exet var hemma! 
 

Det är ju det som är frågan - vad är bäst för dottern? En far som är fysiskt närvarande men väljer bort henne hela tiden. Han är ju inte psykiskt här med oss i alla fall. Han är hellre i något tvspel eller på internet någonstans än med oss här hemma.

Det kanske är bättre att han också fysiskt är långt borta från henne då. Så att hon (och jag för den delen) slipper bli bortvalda och bortprioriterade dag ut och dag in. Utan vi blir bortvalda (eller så blir han bortvald) en gång för alla och så får vi istället välja att ses när vi kan. Då kanske han skulle vara mer "här" med oss.

Jag vet inte heller om min sambo hade kämpat för att ses. Eller om det bara hade varit jag som hade fixat och ordnat, rest iväg till hans land för att de få tid ihop. Fast det hade jag lätt gjort för min dotter. Om vi hade gått skilda vägar och om hon ville träffa sin pappa, skulle jag se till att hon fick det också. Bara jag visste att pappan också ville, så att hon inte också behöver känna sig bortvald rakt upp i ansiktet.
 

Ja ni, mycket frågor och funderingar... Kommer man någonsin komma någonstans med detta? Jag vet då inte.

Hej, här ser jag många i min situation. Nästan... Jag at gravid i 15 veckan och har en 2,5 åring med världens bästa pappa. Tyvärr är han inte världens bästa man... Så länge vi är tilsamman med dottern funkar det, men så gort hon dover försvinner han. Ibland fysiskt till träning eller krogen, men oftast psykiskt till datorn. Han har energi till roliga saker men så fort något städning eller renovering kommer på tal är han så deppig att han inte kan prata om det ens. Han har dragit sig undan sedan jag blivit gravid och börjat betee sig mer och mer märkligt. Säger att han har ångest över att han inte vill ha barnet, har funderat på skillsmässa och inte orkar jobba på vår relation. För tre dagar sedan fick jag nog och sa att nu skiljer vi oss. OK svarade han och åkte hem till en kompis. Sedan dess är det som om en börda lyft från hans axlar och hhan ser glad ut för föstra gången på länge. Dock svarar han fortfarande "jag vet inte" på om han vill skiljas och vägrar fatta några praktiska beslut. Så livet går nu sin gilla gång här hemma, fan det är inte så lätt att separera - hur gör man det här eg? Sorry för ett förvirrat och svårläst inlägg som får skyllas på ett förvirrat sinne och en ipad.

Ta tag i era liv och lämna!!!! Ingen tjänar på att ni har det som ni har det. Barnen kommer verkligen i kläm! Dem behöver positiva närvarande föräldrar och det är ingen av er nu. Jag lämnade min dotters pappa när hon var ett år och jag har aldrig ångrat det. Vägrar ta hand om en vuxen människa!!! Jag och min dotter har en underbar relation och att lämna honom är det bästa jag har gjort :) Kan tillägga att han idag har henne nästan varannan vecka och deras relation har blivit mycket bättre sen jag lämnade honom. Han tar betydligt mer ansvar idag än han gjorde när vi bodde ihop (typiskt).. Varför leva i en relation som man är missnöjd med? Mångar gör nog det för ekonomins skull.. Jag har turen att ha en bra ekonomi själv så jag klarar mig bra som ensamstående mamma. Har även råd att ha bil som underlättar vår tillvaro. Men även om man har en kämpigare ekonomi så är det mycket bättre att lämna än att må dåligt!! Ta tag i saken och lämna!!! Ni kommer aldrig att ångra er. Jag lovar :) Styrkekramar!!!!!

Men hur visste du att det var dags att lämna istället för att försöka förbättra relationen? Är ju så svårt att veta när man ska ge upp eller om man ska satsa allt på att förbättra saker och ting istället.. Det funderar jag över nu inför vår familjerådgivning.. Och det känns allt annat än självklart även fast jag vet att vi försökt förbättra förut och snabbt ramlat tillbaks i det gamla igen.. Men hoppet om att allt ska bli bra är så starkt. Vore lättare om det inte var det..

Vi försökte förbättra på egen hand, många många gånger.. men föll alltid tillbaka i samma mönster. Till slut tyckte man att det inte var någon idé längre. Man visste att det skulle inte förändrats. Det var som det var, helt enkelt. 

För att svara på din fråga.. 
Jag skulle vilja påstå att man känner detta i sitt hjärta. Jag drömde och fantiserade om hur bra mitt liv skulle vara om jag gick ifrån exet. Speciellt när han inte visade något engagemang för att kontakta en ev. familjerådgivning. Han var helt enkelt inte intresserad. 
 

Vi hade det bra tillsammans och vår son är ett väl planerat kärleksbarn. Jag var berädd på att bli förälder med allt vad det innebär av att inte längre sätta sina egna behov först. Pappan blev mer tagen på sängen om man säger så. Han har kommit och gått som det passat honom men gnällt så fort jag velat träffa vänner eller motionera. När sonen var 6 månader var han otrogen och efter det så har vi varit på familjerådgivning några ggr men vi har kommit fram till att även om vi älskar varandra så kan vi inte leva tillsammans. Jag kan inte lita på honom för fem öre och han vill inte se mig sårad. Nu är det bara någon vecka kvar tills jag och sonen på 9 månader flyttar till eget boende och sonen ska pga praktiska skäl bo växelvis med några dagars mellanrum (om det fungerar för honom, om inte så får vi tänka om).

Pappan har redan hunnit träffa en ny tjej som han dejtar vilket verkar göra honom glad men tyvärr så prioriterar han bort sonen ibland för att träffa den nya och det gör mig arg. Han ska ha sitt barn på sina dagar och inte lämna till farmor för att smita iväg enligt mig.

Själv så har jag ingen ny i mitt liv och vill inte ha det heller. Jag vill sattsa all min tid på att hitta tillbaka till mig själv igen och att min son ska känna sig trygg med situationen. Sen är jag öppen för kärlek om jag möter den men jag känner ingen stress.

Bara två veckor efter att jag och exet separerade registrerade han sig på dejtingsidor och drog hem tjejer. Anledningen till att jag vet detta är eftersom flera av mina vänner ska ha sett honom tillsammans med både den ena och den andra tjejen.. Han förklarade för mig att han behövde ge någon all den kärlek han bar inom sig och det var därför som han ville hitta någon, snabbt. 

När han gjorde så var känslorna ganska splittrade. Dels brydde man sig inte, eftersom jag ändå inte ville ha tillbaka honom. Samtidigt var man förbannad och tänkte "så mycket brydde han sig om mig".

Jag sa, precis som du, att jag tänkte ta det lugnt. Jag tänkte ta det lugnt, satsa på mig.. finna mig själv. Våga börja lita på människor igen. Börja må bra igen, börja skratta. Jag ville lägga ner all min tid på sonen.. Han var viktigast av allt och han mådde mycket bättre av en glad mamma. 

Sedan visste jag inte att kompisen som stöttade mig dag som natt skulle visa sig bli min blivande make  

Jag funderar i likadana banor. Bli sååå förvirrad varje gång det blir bättre. Har liksom varit på väg att lämna och så helt plötsligt är det bra igen och då tappar jag allt jag tidigare tänkt och planerat. Jag hade dock lämnat för länge sen om jag visste att dottern och han kunde ha en relation i alla fall. Just nu håller jag bara ihop allting för att jag vill att dottern ska få ha sin pappa nära, inte i ett annat land.