Ni som valt att separera innan barnet fyllt ens 1år...

Fan alltså. Upp och ner var det, fram och tillbaka. På sista tiden har det varit bättre, han tror fortfarande att han kan göra vad han vill, men har iallafall hjälpt mer med dottern och varit allmänt trevligare.

Nu blev han arbetslös. Fattar inte att det är allvar, att jag behöver pengar från honom. Nu ska han köpa dator för sina sista pengar från den sista lönen (vi har en fullt fungerande dator som bara han använder). Jag blir förbannad, säger att han kan ge de pengarna till mig istället. FK pengarna täcker precis räkningarna. Han svarar med att då kan ju han bo hos en kompis nästa månad, då kan jag ju inte kräva honom på hyra... det är så jävla sjukt och fel!! Det ska inte vara såhär i en relation.

Jag ska börja jobba enstaka dagar som springvikarie, han har gått med på att vara hemma med henne då (oerhörd uppoffring då han är arbetslös). Som det verkar nu så får jag alltså jobba så jag har råd att betala för mig och henne, och han kommer inte ge mig något.

Men jag kan inte lika gärna vara singel! Hon behöver honom. Fan, kan han inte bara skärpa sig?

Det är alltid lättare att ge någon annan råd än att ge sig själv..

Men spontant så undrar jag bara, varför kan du inte lika gärna vara singel egentligen? Dottern skulle ju ha kvar honom och frågan är om han då inte skulle vara mer närvarande för henne då till och med för när han skulle ha henne skulle han ju ha hela ansvaret och inte kunna lämpa över allt på dig hela tiden som just nu. Och du personligen skulle ju helt klart klara di själv, det gör du ju redan. Enda skillnaden är att just nu servar du även honom. Separerar ni skulle du bara behöva ta hand om dig och dottern.

Hmm ska försöka ta åt mig själv av mina råd.

Kram

Saken är ju den att för mig känns separation = flytta till hemstaden. Det är en nätt tågresa på minst 3-4 timmar. Ska jag vara kvar här kan jag lika gärna bo med honom. Mycket irritation, ja, men också viss hjälp. Annars skulle jag vara ensam HELA tiden. Och återigen, deras relation. Att träffas dagligen, vakna, äta tillsammans. Har svårt att se hur det skulle kunna upprätthållas på så långt avstånd.

Antingen flytta nu, söka nytt jobb efter mammaledigheten, lära sig klara vardagen ensam på en gång, men vara i rätt stad och iallafall med familjen tillgänglig.

Eller stanna här, stanna med honom, börja jobba, dagis. Landa i den tillvaron, se hur allt blir, låta henne bli äldre och dem växa ihop lite mer. Tror inte på detta förhållandet, så separationen kommer väl när hon är två-tre istället. Ett el två år till av berg och dalbana... värt det?

Är så ledsen ikväll. Var på första träffen på familjerådgivning idag. Blir så arg och besviken. Hemma skriker han åt mig att är jag ledsen är det väl mitt problem. Men där satt han och var så omtänksam och påstod att han mått så dåligt för han inte förstått varför jag varit så ledsen och han kännt sig otillräcklig.. Vet inte vad jag ska tro eller känna just nu,

Ts. Dom gör så. På familjerätten satt mitt ex och sa både det ena och andra, om att han bad om ursäkt ifall jag tagit illa upp (som om han inte visste det när han kallade mig hora, dålig mamma mm).. och så fort vi sågs utanför familjerättens dörrar så var han lika elak igen.

"funderar", jag tycker det låter som om han sumpade ännu en chans. Att tänka är en sak, att handla en annan. Förstår du hur jag menar? Han kanske tänker alla de där sakerna han sade på rådgivningen, men det är ju inte det som är problemet. Problemet är hur han beter sig hemma, och på den punkten har han ju inte bättrat sig ett dugg verkar det som.

Jag är också lika velig än. Vi hade gäster. Var så sjukt nervös, över hur han skulle bete sig... framför allt mot mig. Inte för egen del, men för att jag vill visa upp något bra. Det är ju skitjobbigt att umgås med ett par som inte ens kan hålla sams ett par timmar, som måste smågnabbas sådär jobbigt så att man ser att de egentligen menar allvar. Ja, det är väl vi som är det där paret. Jag hatar det!

Det är fan inte mitt fel heller. Minsta, minsta lilla grej så måste han liksom byta tonläge och låta irriterad. Jag försöker vara lättsam och låta konversationen flyta vidare (någon som känner igen sig? låtsasskrattar bort det men hjärnan går på högvarv, balansgång, låt det inte bli en grej, låt det inte bli en grej), ibland går det, ibland fortsätter han så det måste bli ett kort meningsutbyte. Det kan handla om att vattnet är ljummet, typ, och att jag borde ha väntat längre innan jag hällde upp det. Jag hatar när han håller på såhär när vi är själva, men då slipper jag iallafall skämmas inför andra.

Jag tyckte det gick bra ändå, lite smågrejer men ändå relativt lättsamt, och jag hade ganska trevligt. När vi höll på att plocka undan i köket frågade min kompis hur vi hade det nu egentligen, hon tyckte stämningen hade varit så ansträngd och glädjelös och jobbig...

Ja herregud. Allt det praktiska, hjälpa till, vara hemma, det kan man diskutera sig fram till. Hans irriterade sätt att vara, och att han är helt känslostyrd, kommer vi någonsin komma tillrätta med det?

Det är nu när jag skriver det som jag identifierar det... spännande. Det är en jättegrej för mig, har alltid varit i vårt förhållande. Han kör mycket med "du borde" eller "du skulle inte ha gjort så" eller "varför var du tvungen att". I småsaker. Jag möter det ALLTID, jag vägrar att låta det vara mitt fel att helt slumpartade grejer händer. Men det suger energi, och det förstör stämningen.

Jaha, så nu bestämde jag mig precis igen för att det här är helt sjukt och kommer aldrig bli bra, måste nog separera iallafall. Jag hade ju precis bestämt att vi kör på tills vi landat i livet efter att jag börjat jobba...

Nu har jag skrivit mig igenom en tankeprocess här, är det någon som tänker något om detta? Snälla skriv, är så jävla vilsen...

garbardin:  Jag känner igen mig. Mycket.

Min sambo har också varit så där nedvärderande och gnäller på småsaker hela tiden. Förut tog jag alltid väldigt illa upp men nu har jag liksom släppt det på något sätt. Vet inte varför eller hur det gick till, men jag låter det oftast bara inte bekomma mig längre. När kan kommer med sina "du borde ha" eller "du skulle inte ha gjort så" eller vad det nu är, så säger jag bara "Jaha, men nu blev det så" eller "Jaja, det går nog bra ändå" och jag tror han har märkt att det inte riktigt biter så han har dragit ned på antalet kommentarer betydligt. 

Jag tror att jag inte bryr mig längre för att jag gett upp lite. Eller mycket. Det kommer aldrig bli bra liksom. Det kommer ändå aldrig duga för honom så det är ingen idé att jag försöker. Typ. 
Jag har nog gett upp vår relation också. Jag tror nog inte på den längre. Eller gör jag? Kan det bli bättre? Kanske om han får sig ett nytt jobb/jag är lite gladare/ han är lite gladare/om vi får det bättre ekonomiskt/om vi har mer sex, kanske? Eller kanske inte. Det är frågan.

Det har varit så mycket upp och ner på senaste tiden. Jag har varit så nära på att bara packa väskan och dra ena dagen, till att se ljust på framtiden och tänka "vi klarar det, vi måste bara igenom det här" nästa dag. Senast igår sa jag att han borde flytta ut och senast idag hade vi en pratstund som gjorde mig mer hoppfull igen. Förvirrad.

Det är ju det där med hans och dotterns relation. Jag vill ju att de ska ha ett liv tillsammans. Jag vill ju att det ska funka. Om vi separerar drar han till andra sidan jordklotet, och då känns det som om det skulle bli väldigt svårt att upprätthålla någon form av umgänge.

Ja du... Jag har tyvärr inga råd att komma med. Jag är nog lika lost som du. Men, en sak kan jag säga, som någon klok sa - ta ingen skit! Jag förstår att det suger energi så försök att bara släppa det och totalignorera hans dumma kommentarer. Det är inte värt det. 
 

Ja men det har nog alltid varit det största problemet i vårt förhållande, att han säger en sak men gör en annan. Och det är nog därför jag ha så svårt att lämna för hoppet om att han "verkligen menar det den här gången" är så starkt. Och tillslut är man väl så van att leva med hoppet så man vet inte hur man helt plötsligt ger upp. Så man ger honom chans på chans på chans trots att man säger att man inte tänker tolerera detta någonsin igen..

Det där paret du beskriver är vi också. Tillslut gick det överstyr och blev ett jätte bråk då vi var bortbjudna. Sedan dess slutade vi gå på middagar och slutade bjuda hem folk. Detta var över 2år sedan.. Konstigt att man inte har så många vänner, ähum nej kanske inte..

Och ja jag känner igen mig enormt när det gäller alla dessa kommentarer om att det alltid är mitt fel, alla dessa småsaker som egentligen inte ens borde kommenterar och som ännu mindre är någons fel.. Snacka om energisugare och stämningsförstörare, oavsett om man orkar kämpa för sin oskuld eller ej så är hjulet inne huvudet igång iallafall och vad man än gjorde eller skulle göra känns det inte kul längre..

Ja enda trösten just nu är kanske att du inte är ensam och att vi kan stötta varann och skriva av oss i denna tråden iallafall.

Jag gjorde slut med min första dotters pappa när hon var 8 månader. han var ständigt otrogen och våldsam på fyllan. Det var dock inga problem med dottern. Vi kom överens att jag skulle ha henne i veckorna och han varannan helg tills hon blev större. Jag ammade så det var därför så sällan. Men han kom upp till oss i alla fall och umgicks och så. Våran relation har varit tämligen stormig pga hans alkoholproblem och spelmissbruk men nu har vi faktiskt en jättefin relation. Han kommer nog aldrig att nomineras till Årets Pappa men han gör så gott han kan och det accepterar jag. Han är inte min favorit i världen men han är min dotters pappa och jag känner respekt för honom att han försöker ordna upp sitt liv Äntligen!

Om du känner att relationen har kommit till slutstationen, så behöver det inte vara några problem med ett barn eller inte. Det är väl bättre att växa upp i ett harmoniskt hem med en mamma här, och en pappa där eller tvärtom, istället för att växa upp under ett tak fyllt med spänningar och olust?

Min dotter har mått bra hela uppväxten trots lite vägbulor =)