Ni som valt att separera innan barnet fyllt ens 1år...

Så länge det inte rör honom som person tycker han att jag är intelligent, mogen, fattar bra beslut och är en fantastisk människa. Genuint och ärligt tycker han så. Men så fort det finns en risk att hans handlingsutrymme eller person skulle påverkas så finns ingenting av detta, han gör vad som helst och ställer inte upp på någonting. Preciiis som du skriver mot slutet. Varken empati eller respekt.

Jag ser en del av det som en oförmåga och omognad, han klarar helt enkelt inte av att sätta sina egna känslor och behov åt sidan, inte ens för att säga "förlåt att jag gjorde dig ledsen". Han vill oftast inte att jag ska vara ledsen, men han blir istället arg på mig när han känner de där känslorna av skuld. Han kan inte trösta mig när jag är ledsen eller känner vanmakt över andra saker heller, utan mår dåligt över att se mig ledsen, kan inte hantera det och blir därför arg och irriterad på mig, som skapar de känslorna i honom. Rättfärdigar inte hans sätt men hjälper mig att förstå.

I vilket fall så är ju slutsatsen gång på gång: såhär ska man inte ha det i en relation.

Inatt lekte han Perfekta Pappan då dottern är sjuk och behövde omvårdnad mitt i natten. Imorse (torsdag idag) när jag vaknade låg det en lapp på bordet: "hoppas hon mår bättre, jag sticker till NN och sover där, kommer hem någon gång under fredagen" med en massa puss och kram och gulligheter (ja, plats för Men Vad I Helvete). Jag vet att han tycker han har fullgjort alla sina förpliktelser då han både hjälpt till och informerat mig om vart han ska och när han kommr hem. Han bara fattar inte att han lämnar mig ensam med en sjuk unge under åtminstone ett helt dygn om inte mer. Han har redan hela helgen fullbokad och kommer inte ändra på något av det. Självcentreringen.

Tror det där Stora Samtalet får ske imorgon fredag då.

Argh! Ja, klonad! Samma inställning till andras känslor, och samma vind-för-våg attityd. Jag kan säga att något är JÄTTEviktigt! Nu måste detta fixas! Typ föräldradagar. Men han fattar fortfarande inte riktigt systemet och typ viftar bort det, vi pratar om det en annan dag (läs: aldrig).

Låter skitjobbigt med så mycket att styra upp och planera samtidigt. Är i samma sits fast light. Jag har ju bestämt att organisera det som JAG vill ha det nu, ser om mitt eget hus liksom. Hur vill du ha det? I vilka avseenden är du beroende av honom?

Låter knäppt om han inte bekymrar sig för sitt uppehållstillstånd. Vad är din plan om han flyttar till sitt hemland?

Jag tror det hände något idag. Jag tror att jag börjar ta mig loss.

Igår ringde de honom från jobbet (jag fick veta det i morse) och vile att han skulle komma in och jobba lite. HAn behöver ju verkligen extra timmar då vår ekonomi är väldigt ansträngd och det som han jobbar nu kommer ju hans föräldrapenning baseras på i höst så det är jätteviktigt att han jobbar så mycket han bara kan. Detta VET han om. Men vad gör han, säger till killen som ringer att "jag orkar inte" och så fortsätter han spela sitt JÄVLA tv-spel!

Jag slet som ett djur hela förra sommaren för att få ihop pemgar och tjäna in till min SGI. Gravid med foglossning, och sammandragningar sprang jag arslet av mig i restaurang och nu när det är hans tur orkar han inte! För att han vill spela tv-spel! Det är ju bara så jävla sjukt att det inte är sant (ursäkta svordomarna, jag är arg) Jag blev så förbannad att jag inte kunna kontrollera mig längre.  

Jag grät och skrek och han blev också flyförbannad. Vi grälade han sa att han ville åka hem och sedan bröt jag ihop totalt och ringde mamma. Hon gav mig många bra råd och sa till mig att nu är det dags att göra något åt det här. Så nu eller aldrig tänkte jag och sa: "Nu bokar jag en biljett till dig så får du åka hem i september (till sitt hemland) om du inte skaffar dig ett jobb och börjar ta ansvar." 

Han sa bara att han ville åka hem nu på en gång men jag sa att han får vänta till september så han har ett kontrakt på jobbet och de räknar med honom (även fast han inte får så mycket timmar) och så får han tänka och bestämma dig för vad han vill under sommaren. Jag kommer åka till min hemstad med dottern i juni och kommer inte tillbaka förrän i augusti så han får fundera ostört.

Så bokade jag en biljett nu nu finns den där. Det är återbetalningsbar och det finns även en returresa i oktober, så om han vill komma tillbaka till oss kan han göra det. Men då måste han ju vilja det också. Jag har även ordnat med hand papper till UT vilket jag hoppas på att han kommer att få förlängt. Jag vill ju att han ska kunna komma tillbaka till Sverige och vara med dottern. Jag vet att han bryr sig om sitt UT. Men nu ska han ju bara trotsa allt jag gör och säger så nu verkar det inte så.

Om han nu flyttar så får jag ta över hans föräldradagar och jag kan vara hemma med dottern till hon är dryga året. Sen funderar jag faktiskt på att åka och hälsa på i hand hemland för det är en resa vi planerat att göra länge. Jag tror det skulle vara bra för både dottern och honom om de fick umgås där. Och träffa hans familj såklart. Sedan älskar jag ju hans hemland och trivs väldigt bra där.

Sedan skulle jag börja jobba efter jul och dottern skulle få börja på förskola. Jag skulle klara mig helt fint utan honom egentligen. Skulle bara behöva hitta ett billigare boende. Det är ju bara det att det gör så ont att dottern får växa upp utan att ha sin pappa närvarande. Jag hoppas ju på att han kommer vilja vara i Sverige i alla fall, så dottern och han kan få någon form av umgånge i alla fall.
 

Shit, här händer det grejer alltså. Vem behöver TV?

Kanske behöver ni det brytet, att han åker hem och du är hemma med dottern. Så kan jobba vidare på hur umgänget mellan er tre ska se ut sedan. Ni två borde antagligen inte ha en kärleksrelation, precis som att jag inte borde det med min sambo, för det är inte schyssta villkor.

Ute på grej nu, när jag kommer hem så har troligen han också gjort det. Vet knappt vilken ände jag ska börja i, men det får bli nu vi pratar. Lite ont i magen nu. Uh.

Stort lycka till med samtalet! Styrkekram!

Kunde varit jag: vad bra att det äntligen hände någonting konkret! Tror också distansen kan vara jätte bra för då får ni fundera på varsitt håll och det blir lättare att se till sig själv, vad Jag vill och behöver liksom. Och han blir tvungen att fundera över sitt eget ansvar istället för att sitta och spela spel och ta dig för givet.

Fan alltså. Han ska INTE flytta och ska jag göra det kan jag glömma att ta dottern med mig. Han lovar guld och gröna skogar om vi stannar här, jag känner bara hur jag inte tror på det i längden.

Man får inte bara ta barnet från pappan och sticka till en annan stad... ska kolla vad som finns skrivet. Kanske startar en tråd.

Känner att jag blir besviken för att han inte bara ballar ur och blir dum i huvudet. Hade varit enklare.

Idag fick jag veta att han inte kommer att få UT beviljat om vi inte är sambos.

Fan.

Så nu vet jag inte hur jag ska göra. Om han inte får UT är verkligens hans och dotterns relation i fara.
Just nu känns det som om jag kommer att fortsätta bo med honom så att han kan få sitt uppehållstillstånd.

Men gud ska veta att jag inte gör det för hans skull. Det är enbart för att dottern ska ha en chans att ha umgänge med sin pappa. 

 

Hm. Hur länge måste ni fortsätta vara sambo för att han ska få UT? Är det en permanent variant han får då? Antar att det är pga anknytning till dig som han bor i landet?

Detta innebär att du inte kommer kunna ta över hans dagar, antar jag. Vad jobbigt. Tillbaka på ruta ett. Jag bara funderar, hur vill han själv göra? Hur tänker han sig att relationen till dottern ska se ut? Eller är det bara förnekelse och inte tänka på saken?