Ni som valt att separera innan barnet fyllt ens 1år...

kunde varit jag: jag känner igen uppgivenheten. Jaja, skitsamma med allting, det är ju så jävla kass ändå. Jag har gett upp det ena efter det andra, tankar om hur det skulle/borde vara. Ersatt av - skit. Härligt.

Men hur länge ska man "stå ut" i skit då? Hur länge tänker du dig att du ska hålla på som längst? Låter hopplöst om han sticker om du lämnar honom, om de ska ha en fungerande relation får du vänta tills barnet är typ 7 eller? Var kommer han ifrån förresten?

Måste bara: nu har han varit borta jättemycket i en vecka (sovit borta fyra nätter, bara nöje). Kommer hem och dunsar ner framför datorn. Undrar varför jag inte gjort det och det och det. Vi gnisslar oss igenom ett samtal om den närmaste tidens ekonomiska läge. Jag är så irriterad på honom. Vi går till köket, plötsligt ska han skoja och ta mig mellan benen. I helvete heller! Han undrar varför jag är sur. Svarar: för att du varit borta så mycket, kommer hem och sitter vid datorn och gnäller på mig, och sen börjar tafsa helt oinbjuden.

Och vet ni, då är det JAG som är hopplös och sur jämt och helt omöjlig att vara till lags. Och han stormar ut ur köket och sätter sig med sina hörlurar och låtsas inte om mig.

Jag blir så ledsen att han inte ser mig. Han har haft det bra med sina polare, vill komma hem till ett perfekt hem och en kåt flickvän. Skit, var det.

funderar, jag vill bara påpeka att det är en ganska rejäl varningsklocka när man börjar välja bort vänner och socialt umgänge pga en man. Klassiskt kvinnomisshandelssymptom. Tänkvärt även för min egen del.

Ja, det är en tröst att skriva här, och hjälper en att reda upp i huvudet och få perspektiv. Nu ska jag börja jobba lite, och han vara själv med henne. Får se vad som händer i familjedynamiken då.

Snart ska jag till bvc-psykologen igen. Har svårt att få fram allt där. Det blir mest han är dum - jaha. Och att jag får bestämma mig för om det är för illa eller om det duger. Jo, jag vet, men all lessenhet då? Ja vi får se vad det blir för samtal.

Gud, det låter precis som min karl. Kommer och tar för sig när det passar honom och fattar inte alls att jag har 0 och ingen lust att mysa med honom när han beter sig som han gör. Ibland undrar jag om han har något i skallbenetöverhuvudtaget.

Egentligen ska man ju inte behöva stå ut alls. Det är ju egentligen konstigt att jag gör det, eller att vi allihop som skriver här gör det. Jag vet faktiskt inte var min gräns går. Om jag har någon gräns kvar? Det känns om om den har blivit ruckad på så många gånger att den kanske blivit tillintetgjord. Jag vet inte...
Om man gjorde illa mig fysiskt hade jag nog sagt stopp och slängt ut honom på studs. Det skulle nog vara min gräns.

Ja, det blir att vänta till när dottern början skolan typ... I bästa fall  Han kommer från ett land i Sydostasien, vill inte säga vilket för jag är lite nojig med min anonymitet. 

Idag gav jag honom 3 alternativ. 1.Att han skärper sig, tar sitt ansvar och skaffar ett ordentligt jobb så vi kan försörja oss (det är vårt största problem just nu), 2. att vi flyttar till Sverige och försöka bygga upp ett nytt liv (vi bor utomlands just nu, och det skulle vara svårt att flytta till Sverige för då måste vi nästan börja om från början med jobb osv), 3. att han flyttar hem till sitt hemland och jag stannar här.

Han valde alternativ 1. Vi har haft problem med att han aldrig säger vad han vill och jag måste bestämma och planera allt, och när jag gör det duger det ändå inte så det var faktiskt ett framsteg att han sa vad han ville den här gången. Men då ska han ju hitta ett jobb också för att detta ska fungera. Och då måste han anstränga sig lite, och det är ju inte direkt något han brukar vara så bra på. Jag undrar hur detta kommer att gå.     

Hej!

Jag har följt hela tråden, och ni som har skrivit har givit mig så många bra tankar och kloka råd.

Min situation ser lite annorlunda ut än för er, här är det min fd sambo som valde att avsluta relationen, men jag måste verkligen va ett kålhuve som inte gett upp hoppet om en fungerande relation tidigare!

Vi har en liten underbar pojke på 6 månader, och när han var ungefär 4 månader så flyttade min sambo ut och bodde hos några kompisar ett tag, tills han fick en egen lägenhet.  Vi gjorde slut då och även fast det kändes tungt så lyckades jag gå vidare och hitta tillbaka till den person jag var före jag träffade min sambo, vi har varit ett par i fyra år. Jag har under graviditeten fått stå ut med både det ena och det andra från en respektlös partner som egentligen inte ville att vi skulle behålla barnet (det var inte planerat, jag vägrade göra abort). Så under i princip hela graviditeten så fick man känna sig typ ensam, och han kände sig mer eller mindre tvingad, straffad att bli pappa. Men sen när han föddes så förändrades hans attityd och jag tänkte att vi nog skulle kunna få det bra tillsammans ändå. Om inte han hade varit otrogen ca en vecka innan förlossningen, detta fick jag reda på dagen efter han hade varit otrogen och veckan innan vår son föddes kändes som en riktig katastrof, hur fan ska vi nu få i hop detta och jag kunde ju inte direkt bryta i hop i depression innan sonen skulle komma till världen. Så vi sa att vi får ta itu med saker och ting efter ett tag när allt lugnat sig. Det kändes som att jag var villig att acceptera hans otrohet och förstod att han kände sig kvävd och trängd i sin nya roll som blivande pappa, ett snedsteg kan man väl acceptera och gå vidare i relationen...

Men när vi började prata om vår situation och om otroheten så kom det fram att varför han hade svikit mig var på grund av att hans känslor för mig hade försvunnit, så då var det bara att inse att det var kört. Kort efter att han flyttat ut fick jag senare reda på att han börjat nätdejta och åkte och träffade någon över en helg. Fy fan, vad man kände sig billig, var våran tid tillsammans inte värd mer än så! Jag blev såklart förbannad och ledsen och kände mig kränkt. Ända anledningen att jag fick veta det här var att jag hade varit ute och träffat en kille för en kväll. Då gick han totalt bakut och blev grön av avund och svartsjuka och inbillade sig att jag skulle bli i hop med den där snubben och att vi skulle flytta i hop osv... helt otroligt. Så när jag väl lyckades gå vidare med mig själv och mitt liv och kände att jag mådde mycket bättre utan honom då kommer han och gör allt för att jag ska visa honom närhet igen. Så då trodde jag att han ville försöka igen, och vi kom väl fram till att vi skulle testa va tillsammans igen, men som särbo. Men stort misstag! Efter att vi blev ett par igen så kände jag att jag skulle kunna göra allt för honom. Hans känslor var fortfarande frånvarande och han visade sig bara mer känslokall än innan. Vi gick till familjerådgivningen för att reda ut vår situation och se hur vi skulle kunna komma vidare trots våra problem.. trodde jag. Det enda det ledde till var att komma fram till att vi måste bestämma oss för om vi ska vara särbo eller separera. För min fd sambo sa där tydligt och väl att han inte ville ha ett förhållande med mig igen. Jaha kunde du inte kläckt det tidigare, istället för att låtsas vilja försöka igen. Jag kände mig bara kränkt och att vi gjorde oss till åtlöje genom att fläka ut våra problem till nån okänd. Jag kände mig så fruktansvärt dum! Så trots att han inte ville fortsätta tillsammans så ville jag inte ge upp hoppet om oss, som alla ni andra, man vill ju så gärna vara en familj. Men det går ju inte med någon som inte vill! Plus att jag är värd något MYCKET bättre än så!

Shit va långt det blev.. förlåt jag va bara tvungen att skriva av mig och berätta min sits. Så mycket har hänt det senaste året, och medans jag har varit tvungen att vara stark och hålla god min för vår lilla pojkes skull så sitter han och precis som många andra av era män hellre framför datorn och spelar eller sysslar med andra tydligen viktigare saker än sin familj. Så jag orkar inte låtsas mer och visa upp nån falsk bild om en lycklig familj, när vi är så splittrade och vill helt olika. Vi har förutom alla nämnda problem också helt olika framtidsbild. Han vill tex inte ha fler barn, det vill jag. Vi har helt olika intressen, och han vill inte köpa hus i framtiden och drömmer inte heller om något idylliskt familjeliv.

Samtidigt som både jag och han vet att vi passar bättre som vänner och att passion och förälskelse mellan oss numer bara är ett minne blott, så är det så himla svårt! Jag vet att jag skulle vara så mycket lyckligare själv, och förhoppningsvis i framtiden tillsammans med någon annan, men man har ju ändå ett underbart litet barn tillsammans att vårda. Samt det som flera andra har sagt om boende, jag har mycket långt till min hemstad och känner att jag måste 'acceptera' att bo kvar här där min fd sambo har jobb, för att gynna  han och sonens relation. Åh det är så jobbigt just nu... men det går ju förhoppningsvis mot ljusare tider

Sorry för ett jobbigt och låångt inlägg! Men även om min situation är lite annorlunda, så känner jag igen SÅ mycket av det ni skriver! Jag ger er alla och mig själv en välbehövd styrkekram 

Och jag vill bara tillägga om det inte framgick av mitt inlägg att vi nu tagit beslutet att verkligen göra slut! 
Ikväll när han slutar jobbet ska vi upprätta ett schema för tider när han ska ta sonen. Just nu sitter jag och funderar hur jag på bästa sätt ska gå vidare på egen hand. Den här tråden har hjälpt mig mycket, tack!

ja har varit hos barnavårdspsykologen igen.. hon sa rätt ut att han med allra största sannolikhet aldrig kommer ändra sig. hon sa även att jag, trots att jag säger att jag inte orkar mer, förmodligen kommer att orka traggla på resten av livet även om det fortsätter så här. .och det är nog sant, jag har ju sagt sååå många gånger att "ett bråk till och då får det vara nog"... men man orkar igen och igen och igen.. sen har livet gått och vad har man vunnit? vill jag ha det så här i 10år framöver? eller ens i 10månader?

Jag inser att jag måste lämna honom. Nu har jag bestämt mig igen! Men frågan är ju om jag lyckas hålla fast vid det eller om det blir som vanligt.. Den starkaste drivkraften jag har är att jag vill skydda min dotter, vill att hon ska slippa leva mitt i denna spänning med risken för att han "har en dålig dag" och är allmänt grinig på allt och alla och hon kommer bli påverkad av det mer och mer ju äldre hon blir.

Psykologen sa också att barn klarar en separation bättre ju tidigare i livet det sker, speciellt nu i hennes ålder då hon inte riktigt förstår än.. varför vänta tills hon förstår vad som händer och det hela blir traumatiskt för henne?  nej jag tänker att kan jag skydda henne från det blir det kanske lättare att ta steget nu..

En väldigt jobbig sitution jag vill skydda henne från är besvikelse.. för det finns nästan inget som skär i en så mycket som ett besviket barn som verkligen längtat och sett fram emot något, så blir det inte av..  Och min sambo är expert på detta! Vi kan planera dittan och datten men när dagen kommer kanske han är på lite dåligt humör och allt blir avblåst, elelr ännu värre genomfört fast i konstant irritation, klagande, gnäll.. ja ni vet.. Allt vi gör elelr planerar göra, om det blir bra eller ens av beror alltid på honom och hans humör.. och ja jag fattar, så ska det inte behöva vara! snacka om energitjuv! någon som känner igen scenariot? det är huuur jobbigt som helst!

Jag förstår precis vad du menar! Mitt största råd är att samla kraft och helt enkelt lämna. Var bara säker på att du får dottern med dig, oavsett om du är anknytningsförälder eller inte. Helst skicka ut honom och bo kvar med dottern, eftersom den andra föräldern bara rekommenderas korta besök och inga övernattningar. Du får inte glömma bort att tänka strategiskt när/om du lämnar pappan till dina barn.

Får känslan av att det är många som läser här, som "nu ger jag upp" till exempel. Ser att du har samma sits, med långt til hemstaden. Söker mig också fortfarande. Känns det skönt att ha fattat beslutet? Jag tror jag skulle tycka det. Lika bra att han träffar någon annan på en gång (det verkar ganska vanligt att döma av andra trådar), då vet du var du har honom. Känner väldigt väl igen det där med olika framtidsbild. Känner mer och mer att vi kommer aldrig kunna enas på den punkten. Frågan är hur viktigt det är för mig, är det något man är itutad eller är det viktigt på riktigt... fan vet.

Den här morgonen är typexempel på den dagliga berg-och-dalbanan. Han sov för det första i vardagsrummet på soffan (han gör det rätt ofta, jag tycker bara det är skönt nu för tiden). När dottern vaknar vid halvsjutiden efter en lång natt med mycket vakenhet släpper jag ner henne på golvet och öppnar in till vardagsrummet, i hopp om att hon ska sysselsätta sig själv en stund medan jag försöker slumra lite till.

Även en baktanke om att sambon kanske ska bestämma sig för att vara duktig och kanske ta hand om henne och låta mig sova. Icke så! Han är alltså vaken och lyssnar på musik i lurar. Hon kryper runt ett tag men kräver till slut full uppmärksamhet, jag går upp. Hon bara piper och jag är trött, han ska iväg vid elva. Jag dumpar henne helt sonika hos honom och säger att hon behöver en ny blöja och jag behöver äta frukost ifred. Här någonstans har känner jag att det här är ju helt knäppt, såhär kommer det vara och det är inte ok! Tänker på alla gånger det har varit såhär och att han aldrig kommer bli den partner jag önskar. Separation!

Hon får blöja men han ska ju prompt ta tillfället i akt och göra rent hennes öron, vilket hon naturligtvis hatar. Han är av uppfattningen att man ska uppfostras "den hårda vägen", inget klemande och daltande. Visst, ibland måste man göra grejer de inte gillar. Men man måste följa upp det  med lite kram och skratt. Nej, han sätter henne i barnstolen i köket, hysteriskt skrikande. Jag bara tittar på honom och han brister ut i ett "vad ska jag göra då!!?? Vad vill du att jag ska göra!!??? låt henne gråta då om det nu är det hon vill!" Say what? Blir så trött. Säger bara åt honom att försvinna. Han vill bråka och skrika på mig, jag bara säger att han ska gå. Vid det här laget tänker jag att den här mannen ska ju överhuvudtaget inte vara pappa, han kan inte läsa sitt barn, han kan inte anpassa sig efter henne, han kan inte trösta henne. Han går ut, jag tar upp henne, hon lugnar sig, frid.

Sen minsann har han plötsligt vänt. Jag är på väg till badrummet med den lilla skuggan tätt efter, han tar henne och säger "låt du din mamma vara ifred på toa", sätter sig och leker på golvet med henne. Tar med henne till köket medan han äter, gullar och har det allmänt bra. De skrattar tillsammans och han klarar det hur bra som helst. Min hjärna gör helomvändning och tänker att vadfan, han KAN ju, det kanske bara är så att vi ska fortsätta växa ihop och lära oss tillsammans, det kanske blir bättre när han har ett jobb och mår lite bättre, kan klara krav. Hon är ju så glad i honom, han är hennes pappa.

Ja, sen stack han iväg och kommer tillbaka i eftermiddag/kväll. Han kommer inte göra något mer med henne idag om jag inte ber om det. Nu när jag skriver det så ser jag ju att det positiva knappast överväger det negativa. Det är tudelat, dels är det att han inte tar sitt ansvar, dels är det att han inte är riktigt bra med henne när hon blir ledsen/arg.

Ska prata med bvc-psykologen igen i veckan. Vet inte riktigt vad av allt detta jag ska ta upp. Separera men bo kvar i stan är ju ett alternativ, just nu tycker jag bara det är skönt när han är borta. Visst att det är jobbigt att vara själv, men då vet jag att det är så det är. Jag blir mer irriterad när han är hemma men inte hjälper till.

Långt och introvert blev det i vanlig ordning, men det hjälper mig och kanske någon annan. Jag suger åt mig som en svamp av vad ni andra skriver och tänker, det är jätteintressant och hjälper en att tänka på olika sätt.
 

God förmiddag "funderar". Du skrev samtidigt som jag skrev :)

Precis, precis, precis! Det finns en anledning till att det är relativt vanligt med "starka kvinnor" som lever i destruktiva relationer, för de orkar hålla på. Och hålla på och hålla på, i all jävla oändlighet. En gång till, NEJ, eller kanske jooo, och så en gång till och en gång till.

Jag tänker precis som din psykolog säger, att barnet klarar det bäst nu. Det skulle också ge oss föräldrar chans att stabilisera umgänget innan barnet fattar så mycket, kanske gå på några minor innan barnet är tillräckligt stort för att bli besviket.

Du säger att du bestämt dig men är rädd att det faller tillbaka igen som vanligt. Om du har bestämt dig, vad blir ditt nästa steg? För att komma vidare måste man vara konkret och göra planer. Ser du vad klok jag kan vara när det gäller någon annan? ;) 

Har du fler råd om hur man är strategisk när man lämnar? Låter hemskt, men om mannen inte är normalfungerande så får man kanske ta till fula knep och strategier...