Vill byta jobb (är sjuksköterska), men vad ska jag göra istället? Vad jobbar DU med?

Modigt TS. Och förmodligen helt rätt. Och jag tror definitivt inte att du är ensam om varesig dina upplevelser eller känslor kring det. Hoppas att du kan hitta något mindre ångestfyllt och att du kan hitta sätt att må bättre snart. Uppdatera gärna igen och berätta vad som händer.

Sjävklart är det tråkigt att höra att ni känner som ni gör, men samtidigt måste jag säga att jag är ganska lättad över att jag inte är ensam! Har varit utbildad ssk i 2,5 år. I våras blev jag sjukskriven för depression/utbrändhet. Sa upp mig från min fasta tjänst då jag kände att jag inte klarar av det längre. Hade utvecklat ångest inför att gå till arbetet. Jag hade blivit att betvivla min egen kompetens (trots att jag ofta fick beröm) och var så rädd för att göra fel. Hoppade på en utbildning till medicinsk sekreterare. Har dock på senare tid fått chansen att gå intro på ett boende där jag arbetat förut. De känner till min situation (mer eller mindre) och vill ge mig en chans att komma tillbaka (All eloge till dem!).  Det har gått hyfsat hittills, men det är bara för att jag i princip inte varit tvungen att göra något själv än - har bara gått bredvid. Känner mig rädd inför att behöva ta steget att stå på egna ben igen (trots att chefen sagt till mig att det får ta den tid det tar tills jag känner mig redo). Känner mig så kluven. ska jag fortsätta att gå dit eller slösar jag bara på min och deras tid? Känns så synd att utbildingen ska vara förgäves. Vill att jag ska vilja och kunna arbeta som ssk,men vet inte om det går.

Lilla jag, jag förstår helt och fullt. Jag är också så himla kluven just nu. Det jag har insett på senaste tid är i alla fall att den ångesten jag känner inför arbetet inte är normal. Jag har även en tendens att oroa mig fördärvad över alla möjliga saker. Som jag skrev ovan ringde jag till min vårdcentral. Fick en tid senare den veckan och fick i princip diagnosen Genereliserat Ångestsyndrom. Jag behöver inte dra allt här, men summan av kardemumman är att sjuksköterska kanske inte är det bästa yrket för mig när jag har en tendens till oro/ångest. Jag har länge skyllt min obehagskänsla inför jobbet på stress, men i själva verket är det kanske min INRE stress som plågar mig mest. 

Hej!
Jag har läst några av inläggen om att byta jobb - sjuksköterska.
2013 läste jag 1,5 termin på ssk-programmet. Under praktiken insåg jag att detta är inte vad jag skall göra (just nu). Om man är öppen för andras känslor och empatisk tar man åt sig och lagrar dem inombords. Risken är att det byggs upp en propp som blockerar de egna känslor. Om de inte får utlopp på vanligt sätt kommer det att visa sig genom oro, ångest, villrådighet att inte duga, svårt att sova, ont i magen och annan stress. I sig är det mycket otrevligt att känna så men det är kroppens signaler som talar om att något inte är bra. Har man inte lyssnat innan är det dags att göra det då innan depression och utbrändhet sätter in.
Jag valde att kliva av under andra praktiken. Förvånat säger en ssk till mig "men du var ju den bästa vi har haft på länge"  - man kan vinna världen men förlora sig själv.
Jag har full respekt för alla som arbetar inom sjukvården men alla kan inte göra allt 
sätt en pianospelare på fotbollsplanen eller en läkare i ett flygplans cockpit...

Själv älskar jag mitt jobb. Ja, det är stressigt, ja det är slitigt, fysiskt tungt, dåliga arbetstider och ständigt nya krav...
Men...
Jag har kunnat anpassa mina arbetstider efter småbarnsåren (jobbade tex natt när barnen var riktigt små) på ett sätt som få arbetsgivare kan erbjuda. Jag har ett yrke med så många olika specialiteter som "vidareutbildat" mig varje gång jag valt att byta avdelning. Jag älskar ansvaret, även om det sliter ibland, jag älskar kontakten med människor och känslan av att göra något meningsfullt.  Jag älskar att ingen dag ser ut som den andra. Varje vecka står jag inför något nytt, jag lär mig hela tiden saker om mig själv och andra.
Visst finns det kassa chefer, snorkiga läkare och otrevliga patienter och anhöriga som man önskar dit pepparn växer. Men de är få i jämförelse.
Och visst känns det ibland som att man vill ge upp, att de bara blir för mycket. Då brukar jag fundera över vad jag skulle vilja göra istället. Men jag hittar inget annat yrke som ger mig samma personliga tillfredställelse, samma frihet, samma stimulans intellektuellt och känslomässigt.
Visst är min lön löjlig om man jämför var kontorsnissar kan dra in och vad kostymmänniskor tjänar på att flytta papper och knappa på datorer. Men jag skulle inte vilja byta jobb med dem. Jag skulle dö inombords av att sitta bakom ett skrivbord, fastkedjad vid en dator och en telefon.

Det är tråkigt att ni andra inte älskar ert yrke. Jag hoppas att ni hittar ett jobb som ger er samma tillfredställelse som jag får från mitt.

funderar på att börja jobba som bemanningssyrra i Sverige. Nån som har erfarenhet? Stor skillnad jämfört med att ha tjänst i landstinget?

Har någon gjort ngt åt sin situation? Har någon bytt bana/slutat? Det är intressant att följa er utveckling då jag är i liknande tankar :)

Vill bara berätta att jag till slut valde att läsa vidare till barnmorska, och det känns helt rätt! Det är jätteroligt! Känner äntligen att jag är på rätt väg. Lycka till alla ni andra, med det ni bestämmer er för att göra!

Jobbat jättelänge inom vården, 40 år. Sjuksköterska och barnmorska. Blivit utbränd x flera. Kämpat och kommit tillbaka.Nu går det inte längre.Bytt jobb bur många gånger som helst.

Jag har tagit beslutet att nu får det var nog. Är 58 år.Återstår ju alltid frågan att man måste försörja sig.Försöker hitta annat. Skriver brev till politikerna, i slut ändan är det ju de som sitter på sina rumpor och inte har strategier för att vända den här vård krisen. Nej, det är vi som är lojala hela tiden.

Ni som är unga, var Rädd om er och fundera i tid på att byt yrkesväg innan ni går helt sönder.

Hälsningar " gammal i gamet"