Juni-barnen

Båda mina döttrar har fått storkbett på ögonlocken. På stora tjejen är de helt borta. På Märta har de redan börjat blekna tycker jag. Stora tjejen har ett storkbett i nacken som syns när hon har uppsatt hår. Men det tycker jag inte stör så mycket, sen är det en ärvesak. Både hennes pappa, min pappa och min farmor har det. På Märta har jag inte sett något där än då hon har så mycket mörkt hår.

Min son som är 6 hade både i nacken och ovanför näsan som liten men båda är borta nu, de i pannan kan man dock ana ibland när han tex tar i med ansiktet, typ grinar å så Enya har också storkbett både ovanför näsan och i nacken

Någon som vet varför dom får storkbett? Aldrig sett någon vuxen med ett så antar att de bleknar med tiden

Nu har jag äntligen läst ikapp alla 1200 inlägg :P vår Lilly (som det blev till slut) är 2 veckor och 2 dagar idag :) det började lite jobbigt för oss då jag direkt drog på mig sår på båda bröstvårtorna och inte långt därpå en bröstinflammation. Jag går därför på antibiotika sen i onsdags och började amma igår igen efter att ha pumpat med elektrisk pump i nästan en vecka. Det gör inte längre lika ont att amma även om det kan sticka till som f*n i brösten i början av varje amning. Hon ammar nu väldigt ofta och oregelbundet (ibland går det 30 min mellan amningarna och ibland 2,5 tim) hoppas mjölkproduktionen snart stabiliserar sig :/

Jag måste säga att INGET med att bli förälder var som jag tänkt mig :P all tid man skulle ha när barnen sover sina 20 tim/dygn, vart tog den vägen? :P tur att mannen är hemma 5 veckor till för detta fixar jag inte helt ensam :P

En fråga till er experter :P när vågar man lämna huset och känna sig trygg? Man ser alla folk på stan med sina tysta nyfödda i vagnen fikande med sina vänner i flera timmar... Jag får panik så fort jag märker att hon är påväg att vakna bara vi är ute på promenad på vägarna hemma :P amma offentligt känns inte tryggt eftersom det är sånt joxande innan hon tar bröstet ordentligt + att jag nu bara ammar i tvillingposition pga mina sår... När känner man sig tryggare med tillvaron?

Vad snabbt tiden går... Jag glömde ju skriva här när vår lilla tös kom ut så jag får väl skriva nu.

Leila Natalie kom ut via ett välplanerat kejsarsnitt den 13 juni, utan komplikationer. Det var verkligen helt underbart och redan efter två dagar åkte vi hem. Hon vägde 4090g och var 53 cm lång.  Imorgon blir hon 5 veckor gammal. För en vecka sen vägde hon 5145 och var 59 cm lång.

Leila är en oerhört lugn och snäll bebis som sover minst 3 timmar i sträck varje natt. Hon helammas, har lite irriterande gaser ibland (men inget hon inte kan hantera), och rätt många hormonprickar i ansiktet. Hon har ännu inte gett oss ett riktigt svarsleende, men hon fixerar blicken i våra ansikten och studerar oss ofta noggrant. 

Storasyster (snart fem år) är jättestolt, och stundvis avundsjuk men väldigt snäll mot lillasyster.

Idag har jag för första gången varit själv med båda barnen och jäklar vad bra det har gått! Dotten på 4,5 är som en ängel när bara en förälder är med. Jag som förberedde mig på bråk hela dagen.

Hej hopp!

Alla dessa prickar känner jag igen...speciellt i hårbotten och pannan samt öronen. Blir extra röda vid värme och när jag ätit choklad!

Idag har Ludwig varit en glad prick och visat sina små leenden! Härligt!  

Idag var jag på efterkontroll och satte även in hormonspiral, glatt överraskad då det inte kändes någonting.. Var orolig för det innan. Hoppas bara den funkar bra nu,. Allt annat såg bra ut. Elias är 8 veckor på torsdag oj vad tiden går. Han har sina bättre och sämre nätter. Har nu fått ge ersättning två kvällar i rad då han verkligen inte blir nöjd med bara bröstet. Är han nöjd så är jag nöjd