Du kommer alltid vara nummer två!

Det finns ju 100 sidor av samma mynt egentligen. Situationen i min familj är väl egentligen lite annorlunda. Jag är bonusmamma till en liten tjej. Jag kom in i bilden innan hon var född. Varken mamman eller pappan visste om att hon var på väg när vi blev tillsammans. Jag fick då välja om jag skulle stanna kvar eller gå. Min sambo hade inga planer på att gå tillbaka till sitt ex. Jag stannade kvar och förberedde mig på att från och med nu komma i andra hand. Men det blev aldrig så.. Visst nästan hela vårat liv kretsar runt lilltjejen, men det är ju så att vara en familj. Hennes behov går i första hand när hon är hos oss och våra behov går först när hon är hos sin mor. Det går att anpassa sig.

Jag tycker barnen (även biologiska) ska komma "sist". Föräldrar i en kärnfamilj är viktigast i familjen, de är anklarna, det är de som bestämmer över barnen och skapar barnen. Barn kommer och gå (flyttar ut), men i en kärnfamilj så är bara förädrar som är bestående :)

Har bara läst trådstarten och kan inte mer än att hålla med dig TS! 
Tycker det är vansinnigt att lägga människor i "fack" eller rangordning beroende på vem som sk var först. Jag har min son på heltid och skulle aldrig ens drömma om att min sambo skulle "hållas tillbaka" eller bara gilla läget för att han inte är bio pappa. Likaså med hans barn sen innan, vi anpassar oss till varandra och tycker alla är lika viktiga för att HELA familjen ska må bra. 

Oj, vad många ni är som skrivit! Roligt att det blir en diskussion om det hela. 

Jag har inte läst alla inlägg, men ser att det finns precis som med myntet, två sidor av det hela. Ni som tycker att barnet går först och ni andra som tycker att alla i familjen är lika viktiga.

Jag håller ju med de sistnämnda, anser att alla är lika viktiga. Är själv uppvuxen i en familj där vi är fyra systrar. Hos oss var alla lika viktiga och i en så stor familj blev man verkligen van vid att inte alltid gå först. Jag menar, om min mamma hade prioriterat barnen först, vem av oss skulle hon då satt som nummer ett? Jag som är hennes förstfödda? Eller kanske min yngsta syster som var ju yngst?

Nej, jag anser inte att någon är viktigare i en familj. Läser att många här i tråden tar överdrivna exempel där man säger att man räddar barnet före maken om huset brinner, sitter vid sängkanten om alla döende osv.
Visst kanske man agerar så när det inte finns ett annat val.

Däremot tänkte jag mer på vardagen än på ett avsnitt i "våra bästa år" när jag skrev denna trådstart. Har hittills under mitt 35-åriga liv varken räddat någon ur ett brinnande hus eller suttit vid någons dödsbädd. Hoppas innerligt att jag behöver uppleva varken eller.

Naturligtvis träder moderinstikten in om mitt barn är fast i ett brinnande hus, henne räddar jag instinktivt. Men om vi åter går tillbaka till den vardag som de flesta (?) av oss lever i, så är både maken och dottern lika viktiga.
Någon skrev att om barnet vill spela spel och man kramas med sambon så ska kramandet avbrytas för att barnets spelbehov ska stillas.
Precis sådant är ett vardagsexempel där mitt barn inte går först. Jag har burit mitt barn och födit henne, älskar henne så det gör ont! Men - jag har inte fött fram henne för att hon ska uppfostras till en bortskämd tjej som tror att världen kretsar kring henne, för det gör den inte. Inte kretsar den enbart kring mig heller, eller någon annan för den delen. Om jag som i exemplet ovan, ligger och kramas med min man och vår dotter vill spela spel får hon vackert vänta tills vi kramats färdigt eller så får hon hitta på något annat.

Läste en tråd tidigare om hur det var att växa upp på 60-talet (såg att du sextiotalist bl a skrivit i den tråden) och det kändes uppfriskande ärligt talat, att läsa om hur det var på den tiden och hur barnen inte var i fokus hela tiden då. 

Alla är vi ju olika, som tur är. Men som sagt, själv växte jag upp i ett hem där vi helt enkelt var för många ungar för att någon skulle vara viktigast eller gå först. Det lärde mig att bli självständig och framför allt, lärde det mig att se andra! Inte är jag själv på denna jord, eller viktigast heller. Funderar på hur dessa barn blir i tonåren och i sina vuxna dagar, de som är vana vid att veta att de är nummer ett! 

TS älskar din trådstart     Tack för den.. Jag lever i familj med bonusar o egna o en gemensam... för det är ju så att ibland går barnen först, ibland mannen ibland det ena barnet o ibland det andra barnet, beroende på behov.
Dessutom när man är så många som vi är.. barn o även vuxna får faktiskt lära sig att vänta på sin tur, man kan inte vara alla till lags med en gång. Sedan är det ju viktigt att alla känner sig lika välkommna i viktiga i hemet men det är en helt annan sak. Jag upplever inte att min man sätter sitt barn före mg eller vår gemensamma eller vår egna. inte gör jag det heller med mina. Men är älskade.