Calles matte skrev 2012-07-03 11:07:36 följande:
Oj en sån grym mamma jag måste vara, för jag kan inte ens räkna alla gånger jag har sagt till mina barn att "nej, mamma kan/vill inte spela/pussla/leka just nu, du får leka själv en stund". Så snart man får syskon till barnet så är man liksom tvungen att lära barnen att i vissa lägen måste deras behov vänta. Eller ska man helt enkelt släppa bebisen man håller på att byta bajsblöja på för att istället spela spel med 2-åringen? Eller släppa det gråtande storasyskonet som just ramlat och slagit sig blodig för att 1-åringen just nu vill leka? Jag är också helt övertygad om att mitt och min mans förhållande mår mycket bättre av att jag kan säga till barnen att "nej, ni får vänta en stund, just nu vill jag prata färdigt med pappa", och att vårt förhållande är starkt och mår bra är något som våra barn givetvis också vinner på i längden.
Barn behöver lära sig att de inte kan komma först i alla lägen, och att de lär sig det naturligt hemma i familjen är mycket mer skonsamt än att behöva få en ordentlig kalldusch när de väl börjar förskola/skola. Vem tycker om ett barn som alltid ska ha sina behov tillfredställda först, som inte klarar att ta hänsyn till att andra människor också har behov och känslor? Det viktigaste är att alla får känna att de prioriteras ibland, och att alla får känna att de syns och är värdefulla. Men detta är ingenting som måste ske på bekostnad av någon annan!
För mig kommer min familj först. Jag har inget behov av att rangordna den ena före den andra. Kan man inte prioritera två personer lika mycket, hur gör man då om man har flera barn? Är det den förstfödda som är viktigast, eller den yngsta, eller kanske den sötaste? I de allra flesta fallen går det att se till allas bästa på en gång, även om det innebär att alla får anpassa sig. Skulle det någon gång behöva dras till sin spets är jag säker på att den situationen kommer att vara så unik att det är helt omöjligt att svara på i förväg hur vi skulle hantera den, så varför ens spekulera?
Mina barn vet att de måste vänta, och just för att våra barn får vänta såpass mycket på sin tur så skulle det vara grymt om lille A kommer med ett pussel jätteglad för att mamma kommit hem och vill leka lite och jag avärdar det hela med att nej jag skall umgås med er pappa nu. Resulterar i att A blir jätteledsen.
Samma sak om lille S kommer och vill busa lite så avfärdar jag det inte. Som sagt är min tid med mina barn otroligt viktigt för mig. De har fått lära sig från början att vänta på sin tur, men jag sätter alltid dem först.
Det är just det där med att se till allas bästa som jag har försökt få fram tidigare. Vi försöker anpassa oss som familj och hitta på saker som familj. Men barnen går i första hand ändå. Som sagt skulle det vara en olycka skulle det första jag räddar vara mina barn därefter hämta min sambo då jag inte VILL leva utan min sambo men inte skulle klara leva utan mina barn.
Jag tar hänsyn till min sambo, men skall det gå ut över mina egne behov också? Mitt behov när jag kommer hem från jobb är att umgås med mina barn, inte att umgås med min sambo då jag vet att vi kan umgås om några timmar. och det vet även min sambo att vi kan göra.
och när det gäller att prioritera mellan barnen så får givetvis den som vill leka vänta lite om en slagit sig. däremot så brukar jag kunna lyckas att både leka och trösta samtidigt.
De fick dovk lära sig från start att vi inte byter blöja samtidigt, att det kan ta lite tid innan jag jhjälper till med någonting ifall jag just då sitter med andra barnet. detta gällde från spädbarnsåldern.
