Du kommer alltid vara nummer två!

Precis!

Jag har aldrig förstått det är behovet av att rangordna familjemedlemmar på förhand.. 

Vi är två vuxna, ett gemensamt barn och två barn som min har sedan innan. 
Ibland blir jag prioriterad när för att jag behöver det just då, ibland hans äldsta barn, ibland vårt gemensamma, ibland han. 5-åringen får mer uppmärksamhet rent generellt än tonåringarna av helt naturliga skäl men det är ju så det funkar med barn i olika åldrar.

Vi har valt att leva ihop och valet är inte om han ska välja mig eller barnen, det är liksom default, vårt utgångsläge. Alla andra prioriteringar gör vi allteftersom de uppstår. 

Skönt höra någon säga detta! Det där att barnet kommer först har jag fått höra några gånger (inte av min man med barn sen innan men av omgivningen). Det är något som folk slänger ur sig utan att ha tänkt igenom vad de egentligen säger. Går inte att argumentera emot men finns ju ingen mening att säga heller.

Jag kan tillägga att äldste bonusen var nr uno för sina föräldrar då de bodde ihop och han var vansinne svartis när han fick syskon, detta syskon var absolut inte prio hos föräldrarna som alltid såg till att den äldre fick mest och alltid fick vinna och alltid blev favoriserad. Det sas rakt ut att han var favoriten i familjen. Lillebror som var 3 år yngre hade högre krav än honom på beteende och sysslor detta enbart för annars tyckte storebror att det var orättvist. vad gav det---jo två extremt osäkra barn, en med övertro att han är mer värd och tycker det är orättvist om han inte särbehandlas, han klarar att leka med flickor men inte pojkar, han klarar inte klockan, knyta skorna eller ta eget initiativ i något om inte någon vuxen stödjer honom. Detta barn fyller 11 år.
Lillebror är överaktiv och gör allt hela tiden för att få uppmärksamhet och för att bli omtyckt, han orkar inte lugna sig och vet aldrig vad han egentligen tycker utan tycker samma som omgivningen eftersom hans känsla är att han är "fel". Skolan trpr att han har adhd, men jag vet att han är bara jävligt illa uppfostrad av idiotmorsa.
Hos mej är han lugn och han vill bara sitta och gosa i mitt knä. detta barn är 8 år.

Jag tror att det finns en skuldkänsla hos separerade föräldrar och att man försöker gottgöra barnet det på diverse vis, känslomässigt eller materiellt... Om inte annat så tycker omgivningen att separerade föräldrar SKA känna skuld gentemot sitt barn vilket de visar genom den av TS nämnda kommenteren....

Jag tycker det är helt idiotiskt att säga en sådan sak, det är ju bara för att trycka ner personen. Det är ju ungefär som om jag skulle säga att jag hellre räddar min undulat än hans barn om det brinner. Säger man något sådant så betyder det att man vill göra den personen illa, för ingen vinner något på att kasta ur sig något så urbota dumt.

Från en sak till en annan: min man förklarade en gång för mig att om det skulle brinna så skulle han rädda sitt barn före mig. Det där var också en onödig sak att säga. Det sårade mig att han ens hade behovet att berätta det för mig. För det första, varför ens bry sig om att måla upp scenarion där man ska göra ett visst val. För det andra, jag tänker inte ställa mig och tjura om han skulle välja att rädda sitt barn före mig i en brand. För det tredje, jag skulle inte tjura om han väljer att rädda ett barn, vilket som helst, före mig. Jag som vuxen kan förmodligen klara mig själv jämfört med ett barn om det skulle brinna. Vad fan, jag ser hellre att han räddar ett husdjur före mig, ett husdjur är mer hjälplöst än vad jag är!
Jag vill inte veta vilken rangordning vi har vid påhittade scenarion. Jag brukar inte fråga honom vem han älskar mest och jag behöver inte veta det på det sättet. Som någon klok människa sa en gång, vi får kärlek från olika konton och man konkurrerar inte om samma kärlek. 

Kan man inte mena olika saker då? Självklart älskar jag mina barn mer än min man, och han vice versa, men det innebär inte att de prioriteras först. Att sätta barnen på piedestal och låta familjen och livet kretsa kring dem är inte vettigt däremot.

Varför är det självklart? Jag älskar min man precis lika högt som mina barn. Men på olika sätt..

Jag skulle aldrig kunna rngordna kärleken till min familj så. Jag älskar mina barn. Min man också. Jag har så roligt med min familj. Älskar alla på sitt egna vis. För mig är det inte alls självklart att barnen älskas mer än min man. Det är olika sorters kärlek men lika stark.