Du kommer alltid vara nummer två!

Jag tror inte att det handlar så mycket om att man prioriterar barnen framför den andra biologiska föräldern om man bor ihop med denne. Snarare handlar det nog om att många bonusföräldrar (i alla fall de som skriver på familjeliv) vill att partnern som har barn i ett tidigare förhållande ska strunta i dem för att helt ägna sig åt sin nya kärlek. 

Om man är en "kärnfamilj" så gör man ju ofta saker tillsammans. Båda vuxna i hushållet älskar barnen och vill tillbringa tid med dem. Ofta har man ju dessutom haft tid att "bara vara" tillsammans några år innan barnen kom. 

Om man är en styvförälder kan man inte förväntas känna samma överväldigande kärlek till sina bonusbarn. Jag har dessutom fått känslan på det här forumet att många bonusföräldrar inte VILL tillbringa tid med barnen. I en sådan situation tycker jag det är rätt att säga att barnen borde komma först. Barnen behöver ju fortfarande få träffa och tillbringa tid med sina föräldrar, även om det är en vecka hos den ena och en hos den andra. Barn behöver uppmärksamhet och kärlek och trygghet. Det tycker jag att man ska prioritera om man har barn. Oavsett om man har en ny partner eller inte. 

 

tummen upp för detta inlägg.
Ibland får jag för mig att föräldrar som aldrig släpper sina barn är för att de behöver barnens behov av dom själva.
de måste få känna sig behövda av sina egna barn.
det finns föräldrar som brer mackor med stolhet åt sina barn när de är 19 år. På grund av att det är en underbar känsla av att känna sig behövd av någon.

Sen beundrar jag er som kan reda upp konflikter i en familj medans gubben sparkar fotboll med en unge under armen och tre på fotbollsplan
det är att reda upp  problem det??
och säg inte att i inte har problem, för det är just ni som säger att i aldrig får problem som en vacker dag bara exploderar och undrar vart allt tog ivägen eller när det om tio år dyker upp något kan ni inte hantera era olik tänk.
Många som går isär säger att vi har aldrig bråkat. Vad går man isär för då jo för man har konstaterat att ett äketenskap behöver lite konfliktlösning.
att vara för lika och tycka lika i ALLT är oftast inte perfekt.

Ts, jag tror de som skriver detta är biomammor som är  svartsjuka och har svårt att ta till sig att pappan till deras barn har gått vidare och känner sig därför väldigt hotade. Eftersom få känner att de kan hävda sig själva mot den nya mer positiva relationen så använder de sina barn som som vapen i diskussionen. Men det finns dem som skrivit: "jag" var där först så därför har "jag" större rätt till din man! Men de är som sagt färre. Märkligt är att de själva verkar sällan ha samma kav på sig utan för en diskussion som att man som bonusmamma har fler skyldigheter än de själva mot deras barn.

Det tror jag inte.

Man kan arbeta på sitt förhållande och ha sitt barn med oss. Har man väldigt jobbiga barn kan det nog vara bättre att lämna bort dem, men då vi inte har det så funkar det finfint.

Oj en sån grym mamma jag måste vara, för jag kan inte ens räkna alla gånger jag har sagt till mina barn att "nej, mamma kan/vill inte spela/pussla/leka just nu, du får leka själv en stund". Så snart man får syskon till barnet så är man liksom tvungen att lära barnen att i vissa lägen måste deras behov vänta. Eller ska man helt enkelt släppa bebisen man håller på att byta bajsblöja på för att istället spela spel med 2-åringen? Eller släppa det gråtande storasyskonet som just ramlat och slagit sig blodig för att 1-åringen just nu vill leka? Jag är också helt övertygad om att mitt och min mans förhållande mår mycket bättre av att jag kan säga till barnen att "nej, ni får vänta en stund, just nu vill jag prata färdigt med pappa", och att vårt förhållande är starkt och mår bra är något som våra barn givetvis också vinner på i längden.

Barn behöver lära sig att de inte kan komma först i alla lägen, och att de lär sig det naturligt hemma i familjen är mycket mer skonsamt än att behöva få en ordentlig kalldusch när de väl börjar förskola/skola. Vem tycker om ett barn som alltid ska ha sina behov tillfredställda först, som inte klarar att ta hänsyn till att andra människor också har behov och känslor? Det viktigaste är att alla får känna att de prioriteras ibland, och att alla får känna att de syns och är värdefulla. Men detta är ingenting som måste ske på bekostnad av någon annan!

För mig kommer min familj först. Jag har inget behov av att rangordna den ena före den andra. Kan man inte prioritera två personer lika mycket, hur gör man då om man har flera barn? Är det den förstfödda som är viktigast, eller den yngsta, eller kanske den sötaste? I de allra flesta fallen går det att se till allas bästa på en gång, även om det innebär att alla får anpassa sig. Skulle det någon gång behöva dras till sin spets är jag säker på att den situationen kommer att vara så unik att det är helt omöjligt att svara på i förväg hur vi skulle hantera den, så varför ens spekulera?

Nej så läser jag inte de sidorna där man får detta svar.
Ingen i alla fall inte där jag läst har önskat bort barnen helt, utan man är trött på att ALDRIG bli sedd eller att mannen ALLTID bara lyssnar på en enstaka familjemedlem. Man känner sig utnyttjad och osedd.

Vi läser nog med samma glasögon

detta är precis det jag försökt skrivit i mina 24 inlägg i denna tråd! tack nu behöver jag inte skriva något mer!! Behöver inte tillägga att jag helt håller med dig!

Tror du verkligen att det är bra, att barnen ska bestämma över ert vuxenförhållande? Om ni tackat ja till en fest hos kompisar, sett fram emot att sitta och prata med andra vuxna, dricka vin och äta gott, dansa osv. Så vill inte barnen att ni går, då stannar ni hemma?

Ja det tror jag med