Du kommer alltid vara nummer två!

jag har aldrig läst eller skrivit att bonusmamman inte ska ta något ansvar för SIN relation till barnen. Det är just den som hon ska ta ansvar för, men inte FÖRÄLDRAANSVAR! Väldigt stor skillnad. Att man har likande regler för barnen i samma familj är inget som är konstigt och jag har inte läst att någon bonusmamam ansett att hennes barn inte ska behöva följa dessa, men däremot läst massa om pappor som inte tycker att dennes barn ska följa dem medans de övriga ska det. När i hela friden har det skrivits om att bonusmaman ska favorisera sina barn+ Det känns som du fikterar fakta för att svartmåla bonusmammor och dessutom nu skyller på ev favorisering av pappans barn på bonusmamman!!?? Vad underligt du tänker? Så det är ok att som pappa skaffa barn med en ny kvinna men favorisera sina aldre?
Att bonusmamman inte ska ta föräldraansvar för de äldre som inte är hennes utan enbart de som ÄR hennes är inte samma sak som att en förälder enbart prio ett av barnen! Som förälder har du ansvar för alla dina BIObarn, som bonusmama har du ansvar för dina BIObarn och dessutom ansvar att försöka få en positiv relation till bonusbarnen, vilket ofta innebär att INTE ta föräldraansvar.

Så är det naturligtvis, att om man är på fest så super man, att jag aldrig glömmer det!

Nä, alla vuxna har inte behov av att träffa andra vuxna utan barn, vissa vill bara vara hemma med barnen. Risken är dock stor att den dagen barnen inte vill sitta hemma med mamma och pappa så vet de inte vad de ska prata om eller göra.

Du är nog en person som ser allt i svart eller vitt. Antingen är man med barnen hela tiden eller så är man på fest varje helg och super.

Nej absolut är det inte antingen eller. Men jag är inte intresserad av att gå på vuxenfester för i min bekantskapskrets så gäller det just att dricka. Då bokar jag hellre in en grillning där även barnen får vara med. och den tillställningen vi var bjudna till på midsommar var just en sådan vuxenfest som jag inte har något intresse utav.
Mina barn är fortfarande små så givetvis vill jag umgås med dem så mycket som möjligt för de är bara så här små en gång. De lär sig saker en gång och sen kan de det. Jag vill inte missa mina barns utveckling.
Nu skriver ju jag om hur mitt liv ser ut idag och vilka åsikter jag har idag. jag har också skrivit tidigare att när barnen är lite äldre så kanske man ser det på ett helt annat sätt.
Jag kan gå på fest någon gång om jag känner för det, men jag har inte det behovet som mitt liv ser ut just nu, jag är nöjd ändå utan att gå på fester =)
men anledningen att det ser ut som det gör är nog även att vi inte haft något barnvaktsmaterial heller och att jag ansett att barnen varit för små för barnvakt än så länge. det kommer bli enklare att skaffa barnvakt nu när de blir lite äldre om man skulle få behovet för det nu.
sen så brukar vi snarare göra så att vi går ut ensamma om vi vill ut och vårdar vår relation på hemmaplan istället.
Däremot har vi planerat att ta en liten weekend snart bara jag och sambon för att då ägna tid åt enbart varandra och göra någonting som sambon tycker är roligt. Men då kommer vi se till att vi har barnvakt som barnen gillar och älskar att vara hos så det inte blir problem med det.

Ok, då var jag lite snabb att döma. Sorry

Inte? Bara alla ggr hon yttrar sin vilja då alltså? Vilket ju är att alltid få som man vill...så?

Snällt mot vänner som köpt och fixat fin mat osv... Oftast slutar barn grina och har stenkul med barnvakten sen ändå..

Om du läser resterande jag skriver så är det inte några sådana vuxenfester häromkring så nej det är inte taskigt. Här kör man knytkalas och grillning för det mesta så nej det är nog inga problem =) Sen är det sällsynt att någonting blir ätet alls på vuxenfesterna häromkring ;)

- så länge de dansar efter hennes pipa. Gulligt..

Jag har varit på båda sidor i denna diskution. Så jag vet vad jag pratar om när det gäller vad summan kan bli.
Jag har levt ihop med en man samma som jag har nu som prioriterade sitt tidigare grad till en sådan milda grad så att förhållandet hölldes på att spricka rejält.
Det gick till en viss punkt där jag sa stopp med riktigt stora bokstäver och det var efter vi fick gemensamma barn och ett av barnen var ständigt sjukt första åren och jag fick ta allt ansvar och känslor för mig själv.
Jag var helt själv i all oro för min man ansåg att han försummande sitt första barn om han la energi till vårat barn och mig.
Jag minns när vi varit inne en HEL dag av provtagning och medicinering där dottern hade suttit hela dagen och fått sprutor mest hela tiden och inte sagt ett ljud, hon fick mkt beröm av läkaren som sa att vilken tapper liten tjej. vi har stuckit henne flera gånger och hon säger inte ett knysst. när jag satt i bilen på väg hem med vår lilla tös så brast allt.
jag grät av oro och av att liltösen var så underbart duktig. ville under hela dessa två år bara gå in och byta kropp med henne.
Det telefonsamtal som jag sedan ringde förklarar hur vår familj såg ut då:
Jag ringde min man, vår dotters pappa och berättade hur duktig hon hade varit och är
jag fick i andra luren höra: jahopp och korta ja
det slutade med att jag sa hej då och la på då jag inte fick något samtal med honom överhuvudtaget då han svarade enbart ja och nej kort och sen avbröt och sa att han och bonus var hos farmor och farfar och frågade om vi också ville ha mat.
När jag ifrågasatte detta samtal senare på kvällen varför han beter sig så undligt varför han inte visar känslor eller bryr sig mer så svarar han:
DET ÄR SÅDANT UPPSTÅNDELSE OCH PRAT OM LISA HELA TIDEN OM HUR DUKTIG HON ÄR SEN TAR DESSA SJUKDOMAR UPP SÅ MKT TID SÅ JAG VILLE INTE PRATA SÅ MKT OM DET NÄR KALLE ÄR MED (BONUSSONEN)
Då är det alltså ingen som har frågor eller bryr sig av pappa, farmor eller farfar för att inte bonussonen ska känna sig utanför och mindre värd då eller?
japps!
I mellan den gången cirka tre månader innan så råkade jag få blindtarmsinflammation vi hade varit på julbord och jag bar vår då 1 4 måndader gamal tös som somnat i bilen.
jag ber min man om hjälp med skorna för jag hade så jädrans ont i magen plus bar på ett barn.
när jag frågat det så skyndar sig då åtta åriga sonen sin pappa om hjälp av med sina skor-
min man väljer då att låta mig stå där med mina stövlar och ett sovandes barn med blindtarmsinflammtion som vi då inte visste men vi visste att jag hade sjuhelvetes smärtor.

jag skrev här på familjeliv för jag kände att mitt liv kändes helt hopplöst, önskade aldrig bort min bonus men önskade mig en man och en pappa till vårat barn.

och vad får jag för svar tror ni??????
hemsk bonusmamma som bara tänker på sgi själv som önskar bort sin bonus och konstigt nog
BARNET VAR DÄR FÖRST, BARNEN KOMMER ALLTID I FÖRSTA HAND

Som tur är fick jag min man och ändra på sig så numera så lever vi i en familj där alla ser alla, där alla har lika värde och där alla lyssnar respekterar och lär sig vänta på sin tur.

jag älskade knappt inte min man förut när han var en sådan annan pappa, kärleken sjönk till botten. men nu är han tillsammans med alla barnen det bästa jag har.