växelvis boende

Jag tror att det är ett mindre bekymmer om mamman släppt in pappan från början. Generellt ser man att mammorna gör olika scheman som handlar om enstaka timmar i veckan. Sen när dagen kommer när det är dags för pappan att ta över så finns det hundra argument varför han inte ska göra det. Att pappor tröttnar på mammornas totala dominans är inte konstigt.

Hon ska självklart ha medverkat till att det är möjligt för pappan att ta över. Det är få pappor som totalvägrar, de är undantag fastän mammor i allmänhet försöker inbilla världen att det är en regel.

Ursäkta mig. Kan du upplysa mig om på vilket sätt jag ska ansvara för pappans föräldraskap? Ska jag tvinga honom att ta föräldraledigt? Vad ska jag använda som hot tycker du? Du måste vara föräldraledig för annars..jaa vad då? Ska jag skicka honom umgängesscheman som inte passar honom? Jag är ingen tankeläsare och har ingen aning om mina umgängesplaner är för ofta, för sällan eller lagom längd och form. Ska jag gadda ihop mig med den nya styvkvinnan och manipulera in barnet i deras hem? Ska jag stå utanför hans dörr varje lördagmorgon och försöka övertala honom att tillbringa någon timme med barnet på lekplatsen? Ska jag skicka honom hotbrev att om han inte träffar barnet minst en gång i månaden att jag kommer att anlita en rysk torped att krossa hans knäskålar? Du går gärna utveckla dina tankar och gärna ge lite praktiska råd till vilsna mammor som jag. Och använda dig av logisk argumentation för att ha en chans att övertyga mig om varför jag plötsligt ansvarar över en annan vuxen människas beteende.

Precis så många mammor resonerar för att kunna exkludera papporna, vilket gör att man missar hälften av vad föräldraskapet går ut på. Som mamma ska man ta ansvar där barnet inte kan vilket betyder att man som mamma har ett faktiskt ansvar för att relationen med pappan fungerar.  Så jo, du har ett långt större ansvar som förälder än att "du inte ska stå ivägen".

Visst kan det vara så. Men som i detta fall som vill pappan ha växelvis boende redan från spädbarnstiden, som det låter på ts. Det är inte rimligt alls. Om de inte heller bor nära varandra kan det bli svårt för ts att lämna barnet till pappan innan jobbet och hämta efter (om han skulle vägra åka). Ts skriver väl att hon planerar att barnet ska ha umgänge med pappan, kanske bara inte så mycket första året som pappan vill?

Det är inte lätt att veta på förhand hur saker blir när barnet är fött. Man kan planera allt i detalj för att sen behöva ändra utifrån barnets behov. För det är det tråden borde handla om.

Mamman ska göra vad hon kan för att barnet ska få ett bra umgänge med pappan men inte sjutton är hon ansvarig för att relationen fungerar. Var kommer pappans ansvar in i bilden då? Det du antyder är att mamman ska anpassa sig totalt efter pappans vilja och om det så kostar henne amning och depression så får det vara så, för allt ansvar ligger på mamman?!  Varför ska då pappan ha del i vårdnaden om det är så?

Du kan börja med att läsa det jag skrivit, det är enkelt, bara att klicka på visa endast. Det är ett längre resonemang och jag för det tråden igenom så vill du veta får du andtränga dig lite mer än att be mig sammanfatta alla inlägg enbart åt dig. EN sak ska du ha jäkligt klart för dig och det är att jag diskuterar generellt och inte dig som individ. Du verkar mest vara inriktad på att lösa dina egna problem och det är irrelevant för diskussionen i allmänhet och den här tråden i synnerhet. Men starta en ny tråd om det och skicka en länk så ska jag diskutera dig som person.

Mamman ska göra vad hon kan för att barnet ska få ett bra umgänge med pappan men inte sjutton är hon ansvarig för att relationen fungerar. Var kommer pappans ansvar in i bilden då? Det du antyder är att mamman ska anpassa sig totalt efter pappans vilja och om det så kostar henne amning och depression så får det vara så, för allt ansvar ligger på mamman?!  Varför ska då pappan ha del i vårdnaden om det är så?

Ok. Då blir frågan av mer generell natur. På vilket sätt ansvarar en förälder över den andra förälderns beslut och agerande? Är det någonsin möjligt att ansvara för någon annan vuxen individ än sig själv? Jag är av den åsikten att den enda som jag kan och bör styra över är mig själv men du verkar tycka annorlunda så argumentera gärna för din åsikt om du vill omvända någon.

Det håller jag med dig om, att det inte är rimligt, inte om man gör som många andra gör, vill ha det ur ett rättviseperspektiv. Jag ivrar för barnens bästa och att boendet ska ske på barnens villkor. Det jag protesterar mot är alla dessa substanslösa argument varför mamman är mest lämpad och automatiskt ska ha boendet den första tiden. Det är sunt att faktiskt vända på den tanken, att pappan automatiskt ska ha boendet den första tiden och sedan långsamt släppa in mamman. Det ger lite perspektiv på hur osaklig det resonemanget är.

Visst är det så, man har en massa fiffiga principer innan saker och ting sker sen när man väl står där brukar få saker fungera som man trott innan. Men självklart, det är barnens behov som ska styra, det ÄR det mitt resonemang går ut på. 

Självklart är hon ansvarig. TS är ett strålande exempel på hur och varför mammor är ansvariga!

Jag vänder på resonemanget bar. Du anklagar mig att jag kräver total anpassning av kvinnan men det enda jag gör är att vända på resonemanget. Jag tror inte att du riktigt förstod vad det var du egentligen skrev, att pappor vanligtvis krävs på total anpassning av mamman.