Är ni tillsammans med ert livs kärlek?

Håller med om att det inte finns EN livs kärlek. Jag skulle t.o.m vilja gå så långt som att säga att "ens livs kärlek" eller "the one" är en inlärd projicering som vi själva gör. En form av idealisering kan man säga. "Inlärningen" börjar redan som barn med sagor och disneyfilmer, alla med temat "och så levde de lyckliga i alla sina dagar".

I retrospekt så har såklart vissa man varit med haft en större inverkan än andra, men de flesta har ju rimligtvis känts "rätt" vid något tillfälle.

För att slänga ut ett exempel. Person A är gift med person B, och är fullkomligt övertygad att denne är A's stora kärlek. So far so good.

Men en dag så träffar B plötsligt en annan, och äktenskapen krackelerar och tar oväntat slut. Är person B fortfarande A's livs kärlek? Tankar?

Nej, jag är tillsammans med mannen som det fungerar med, som får mig att trivas och må bra. Älskar såklart honom men min stora kärlek är min första pojkvän, tyvärr är kärlek en ganska dålig garanti för en sund relation.

Nej men är jättekär i en person. har fått för mig han kommer fria snart!

Nej han är gift med någon annan och trogen henne.
Vi jobbar ihop och har aldrig varit tillsammans, men på något sätt vet jag sen många år att han är mitt livs kärlek.
Jag försöker hålla mig undan så mycket jag kan och inte hänge mig åt dagdrömmar.

Nej, min stora kärlek lever inte längre. Han gick bort för 5 år sedan och livet är sig inte likt. 
Vi passade varandra som hand i handske och vi  sa fler än en gång att det nog var meningen att just vi två skulle träffas. Han sa en gång att han visste att det skulle bli vi, redan första gången han såg mig. Jag var inte lika snabb men när vi väl började prata med varandra och såg varandra i ögonen så visste också jag att det skulle bli vi två. 

Jag saknar honom så fruktansvärt mycket och har inte mött någon annan som ens kommer i närheten av honom. 

Jag tror jag har träffat helt rätt två gånger. Två olika män men perfekta för mig. Den första slarvade jag bort och den andra höll jag på att slarva bort han med.

Den första var min bästa barndomskompis som jag lekte med varje dag och vi växte liksom in i att vara ett par. Sedan slarvade jag bort honom. Den andra träffade jag för några år sedan men slarvade bort honom med, men nu är vi tillsammans igen efter några år isär.

Varför jag slarvar bort är för att jag är dum i huvudet och det är 100% mitt eget fel. Så jag har fått flera chanser till perfekta män (för mig) än jag förtjänar.

Nej henne har jag förlorat tyvärr, och det har grämt mig mycket. Men man får leva vidare ensam ändå

Kärlek... det har man hört talas om.

Det kan vara så med min nuvarande ja. Jag attraheras av allt med henne fysiskt, hon är en av dom vackraste människorna jag mött, objektivt och subjektivt. Intelligent som få och en genuint bra person. Väldigt kommunikativ, utvecklad personlighet och ärlig.

Hon känner samma för mig som jag känner för henne, det finns ett starkt band mellan oss. Ömsesidig ovanlig attraktion på det fysiska och psykiska planet. Vi kan prata om vad som helst. När jag först träffade henne stod hon ut helt från mängden och det var samma för henne med mig, en passform jag inte stött på tidigare. Kan vara så att hon är min person för resten av livet, eller i varje fall i många år.

Hej som svar på frågan så är det komplicerat.
Jag älskar min fru men jag har aldrig känt den här som att en blixt slår ner med henne. Men vi funkar o kan prata om allt ihop o har barn som börjar bli halvstora men felet ligger nog hos mig tänker jag om jag bara hade vågat säga när jag var yngre till de här tjejerna vad jag kände kanske det hade blivit något. Sämsta va väl en kvinna jag träffade hos min gamla kompis en gång på fest för övrigt en kusin till honom. Vi hånglade o lite sånt o jag blev blixtförälskad i henne där har aldrig hånglat med någon varken förut eller efter som känns så bra. Men hon dejtade tydligen en annan kille som hon ville satsa på istället. Och jag gick vidare i livet. Däremot blev jag blixtförälskad i en kvinnlig kollega nu i vintras men jag vågar inte säga vad jag känner till henne då hon tydligen dejtar en annan man på jobbet.så jag försöker fokusera på vad jg har.samt att jag inte vill förstöra mitt liv. Men det skulle va spännande att få va med henne o känna det där passionerade.Däremot skulle jag nog försöka skaffa lite kvinnliga vänner som antagligen skulle berika mitt liv. Men jag märker själv att jag har svårt att inte bli attraherad på ett eller annat sätt av dom. Så kanske har jag för mycket testosteron? 

Ja det är jag definitivt, hittade honom när jag var 40+ och kan fortfarande inte tro min tur. Trevlig, snäll, snygg och fin på alla sätt.

Inte lika säker på att jag är hans livs kärlek, men han är i alla fall kär i mig. Tror inte han ens tänker i sådana banor, han är mer "här och nu" liksom och jämför inte. Jag jämför med mina ex och då framstår han som rent fantastisk

nej han blev förhäxad av en häxa han var snäll sen förhäxad hon ha la en curse på han

Här hr olika människor olika definitioner av begreppen förälskelse, kärlek, älska och livskärlek.
Jag är tillsammans med mitt liva kärlek, sedan 15 år. Min definition av förhållandet är att det är den vackraste människa jag träffat på in- och utsida, jag känner mig verkligen sedd och älskad för att jag är jag. Vardagen är aldrig jobbig för oss - oavsett livahändelser och väder.lek Vi är liksom partners in crime när det gäller allt. Kärleken mellan oss visas i ständiga små vardagshandlingar som att skrapa bilrutan, göra en kopp te, läsa högt, ta disken, värma badvattnet, köpa den andres favoritgodig. Vi kan prata om allt, och har liksom roligt oavsett om vi städar garaget, väver mattor eller är ute och reser. Vi lyssnar på ljudböcker, nördar in i något filmprojekt, tar hand om djur och trädgård. 
Och vi bråkar aldrig. Någon gång kan ffa jag snäsa till när jag är hysteriskt stressad, men det är ju uppklarat inom 3 minuter. Vi har alltid varit nära varandra både psykiskt och fysiskt. Vi är noga med sex även efter 15 år. Jag skäms aldrig över mig själv, eller över min partner, och jag har inte för en enda minut behövt vara orolig att bli lämnad - eller ifrågasatt relationen. Det är självklart vi resten av livet.

För mig är förälskelse den första tiden, när man är uppe i ett rus och helt besatt av den andras närvaro. Förälskad har jag varit i ett flertal människor, under max 6-18 månader., sedan brukar jag undra varför jag varit det (när det gäller de flesta av dem)
Älskar är för mig när man verkligen känner någons alla sidor, och ändå bara känner djup kärlek och värme och vill den andra det bästa. Och man gör saker för den andras skull hellre än för sin egen. Jag älskar 5 personer. Mina tre barn, min partner och min bästa vän. Kan göra vad som helst för dessa fem, och skulle kasta mig iväg inom loppet av ett andetag om det hände någon av dem någonting.
En av dem lever jag ett fantastiskt liv med, som alltid är vilsamt i själen. Min bästa vän är också en form av livskamrat, vi kommer att göra varandra glada och trygga livslångt, och pratar varje dag. Mina barn har vuxit upp till otroligt fina vuxna, och det är otroligt fint att umgås med dem.
 Detta skulle jag beskriva som mitt livs kärlekar