Är ni tillsammans med ert livs kärlek?

Nej, men jag jobbar med mitt livs kärlek. Men jag är alldeles för insyltad i svenssonliv med en annan man (som är bra, som min bästa kompis) för att våga göra något av det.

Jag är gift och har barn med en man som jag älskar, men mitt hjärta slår alltid ett extraslag när jag träffar ett av mina ex. Vi är bra vänner och han har en relation sedan länge. Men har är mitt livs kärlek, kommer nog alltid att vara det.

Ja verkligen! Han får mig att vilja vara en bättre människa och jag är tokkär trots ett påfrestande liv med småbarn och kroniska sjukdomar!
Har varit i långa förhållanden tidigare, och jag älskade dom men inte så här! Inte ens i närheten!! Jag undrade alltid hur livet kunde bli bättre i mina tidigare förhållanden! Nu vet jag att jag har det helt fantastiskt bäst! Även om vi skulle tvingas bo i ett skjul i skogen så spelar det ingen roll, så länge vi har varandra!

Jag trodde att jag hittat mitt livs kärlek 95.. Vi gifte oss, skaffade hus å barn...men någonstans så kändes det som att jag "väntade" på något.

03 gick vi skilda vägar, på mitt initiativ, vi hade växt ifrån varandra(läs JAG hade växt ifrån honom).

Trodde att det var det, jag skulle fortsätta livet med barnen, men utan man, och det kändes skönt på något sätt*ler*

Sommaren 04 träffade jag mannen med stort M, blev upp över öronen förälskad i honom, en kille 5 år yngre än mig, utan något förhållande i backspegeln.

Vi hade uppförsbacke under långa perioder pga barnens pappa, men det fick oss att komma närmare varandra, och inte en gång att jag tvivlat på oss.

Han är... tja MIN*ler* vi/han gör mig hel, han ser mina brister, men älskar ändå, vi kan tänka samma utan att säga det, kusligt ibland när han kommer hem efter jobbet å tar upp exakt samma sak jag tänkt på under dagen.

Vi är i grunden 2 väldigt olika mäniskor, han tyst och analyserande jag, utåtriktad och social.

Fortfarande efter alla dessa åren så saknar jag honom då han inte sover hemma.

Långt svar, men den korta versionen är att jag bara VET att det är VI

Ja, det är jag- helt klart.

Jag var galet kär i en annan kille väldigt länge. Men jag älskar och tycker om min man också....men där var aldrig den där galna kärleken. som kan uppstå i början, men .....jag älskar min man likamycket som jag nog hade älskat den där killen efter fem år när sllt lagt sig och blivit vardag!

Jag träffade HONOM för ett år sen, nu är vi gifta.
Jag har inte varit den som gått fort fram i mina föregående förhållanden men denna gång har det bara varit så rätt.
Han är snäll, han är söt och vi kan prata om ALLT!
Han är förstående och han får mig att känna mig så avslappnad och lycklig.
Jag är så kär i honom, älskar honom för den underbara person han är och vi kan se varandra i ögonen lääänge...
Jag vill inget annat än att leva mitt liv med honom och få honom att känna samma sak tillbaka. 

Jag tänker inte i termer av "mitt livs kärlek". Vem som var "mitt livs kärlek" vet jag först när jag ligger på min dödsbädd och inser att några fler kärlekar kommer jag inte att möta.

Det jag vet idag är att jag är gift med och lever tillsammans med en man som jag älskar väldigt mycket och jag kan just nu inte tänka mig någon annan som jag vill dela livet tillsammans med. Han är en större kärlek än någon annan tidigare partner (och de är lätträknade) men om han är mitt livs kärlek får framtiden utvisa. 

när jag läser i denna tråd så får jag känslan av att man måste kunna våga vara sig själv för att kunna hitta den där speciella kärleken. 

(så tänkte jag om mina pojkars pappa, nu lever jag med min livs kärlek istället)